En märklig känsla...
Igår morse (07.15) infann sig den stora ångesten. Inte över lördagens utekväll (som bortsett från Josefin & Novin var helt hopplös, är pansio det är bara att inse. Alla flirtande små novicher stirrades elakt ut, budskap = dö) utan över det faktum att jag snart åker. Jag lämnar Sverige. Det känns fruktansvärt. Har ju i & för sig kännt hur nationalromantiken smugit sig på mig på sistonne men igår blommade den ut till fullo. Blev tårögd inne på Willy's när jag kände lukten av små höstäpplen & när jag på hemvägen råkade trampa på en mördarsnigel så var min första tanke 'det var sista gången jag gjorde det'. Jag är sjuk, beter mig som en döende. Hoppas innerligt att alla andra emigranter också drabbas av detta. Försöker bota mig genom att mumla 'foppatofflor, foppatofflor' men det hjälper inte, jag befinner mig i träsket.
Svenska äpplen.
