Breath...

Igår när jag kom hem var jag förövrigt så uppskruvad att jag trodde att en vajer skulle poppa ut från mig i vilket ögonblick som helst. Svängde in i köket & började panikpacka ut den mat som jag köpt med mig på vägen tillbaka. I detta läge kom Rob in i köket, fick syn på mig, drog mig intill sig & gav mig en kram innan han tog tag om mina käkar med båda sina händer & bara:

Breath, Idaaah, just breath... No, no, don't say anything yet, just breath. Oki?

& sedan kokade han en kopp te åt mig & jag kunde långsamt återgå till att bli något mer normal igen. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0