I was so sad...
I måndags kände jag mig så ofantligt, smärtsamt långt borta från alla som jag älskar. & inte blev det bättre av att i princip alla mina vänner här har lämnat staden för semester (helgdag i måndags & ALLA i Canada tar alltid ut semester i samband med långhelger). Igår kändes det dock mkt bättre. Fick små bivaxljus av Isolde & ett kort från farmor (& ett paket idag). Vidare så ringde både hon & kära bror & gratulerade, skrattade lite småelakt åt brors frustration över konceptet hemmagjord potatissallad. För det är alltid lite knepigt att få den perfekt, & börjar man koka potatisen 1 h innan gästerna kommer så har man ett ganska garanterat recept för misslyckande...
Fast viktigast av allt, han som alltid får mig att känna mig speciell ringde också. & jag kvittrade, porlade av skratt & hamnade relativt i omedelbart i det mentala stadiet 'Julie Andrews'
Ja, och det hela blir ju inte bättre av att han pyttsar ner de nykokta potatisbitarna i gräddfilen utan att ha sköljt dem i iskallt vatten före. Som tur är går varm potatissallad ner också.
