MsBree

Det hoppas jag med, för åtminstonne för mig har det gjort det. Helt ärligt var det faktiskt något av en lättnad att höra vad läkaren sagt till honom. Det har hjälpt mig att förstå lite bättre, för innan var jag verkligen helt oförmögen att begripa hur han kan kasta bort den chans som han givits... Vad gäller mina tidigare funderingar på att backa undan för att bespara mig själv...nej det går inte. Sure, jag har galet dåliga associationer till långdragna uppbrott & killar med depressioner, men som Ma sa till mig igår över tidernas sämsta telefonanknytning (alltså, för mig så hade morse fungerat ungefär lika bra, men som tur var gick iaf min röst fram!):

'Iiida, för det första - han är inte din pojkvän. För det andra, han har aldrig varit stygg mot dig.'

& det gör faktiskt hela skillnaden. Han är min vän, & jag måste finnas där för honom av den anledningen. Dessutom...trots att han sårat mig så har allt han gjort varit för att han trott att det skulle hjälpa mig. Han har aldrig medvetet försökt göra mig illa, aldrig med vilje fått mig att tvivla, att gråta, att känna mig liten. Aldrig. Han är Rob, min vän - en helt annan person.

Another person, another country, another time - and it is time to put some things to rest...