Jag kanske inte behöver oroa mig...

Det här med att vara långsint känner jag mig lite ambivalent inför. Kanske lite för att jag är en sådan mix själv när det kommer till just detta. Ibland kan jag vara fly förbannad på någon, men så när jag träffar den personen så slås jag av hur mkt jag egentligen tycker om vem det nu än råkar vara & så försvinner liksom ilskan all världens väg & allt är solsken, fågelkvitter & antika karuseller. Andra gånger blir det tvärnit, hela min kropp bara slår över till åsna & jag kan aldrig mer tycka om personen i fråga. Det senare händer ytters sällan, vilket jag är väldigt tacksam för, men jag vet att jag har den sidan... & lite grann därför vet jag inte om jag ska sucka lite, vara tacksam (han kommer aldrig ångra att han köpte min Mac), eller lite smånervös över min handledares senaste mail. Mailet innehåller nämligen en nypubicerad artikel som han skrivit samt en förmaning att läsa den noggrant & sedan vidarebefodra den till den Belgiske doktoranden 'Not that he will understand it, but it's polite to at least try'.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0