Jag & min flygrädsla

Sitter i en förstaklass kupé på väg mot Arlanda, tåget har precis lämnat Nyköping. Har kommit fram till att tåg är det ultimata sättet att resa på. Det är snabbt, bekvämt & chansen att något händer känns rätt minimal. Ingen reserelaterad ångest med andra ord. Däremot infinner sig det magonda så fort jag tänker på Arlanda, min slutdestination med detta tåg. För där blir det att kliva ombord på ett plan till Island. I tre timmar kommer jag att få sitta där & må dåligt innan jag tillslut, förhoppningsvis, får komma ned säkert på marken. Fast, det värsta är ju att det bara är en liten respit - en liten tidsficka där mina magmuskler kan få slappna av lite. Ett litet nanoögonblick av ro & frid där jag kan ha ögonen öppna innan skiten börjar igen, fast dubbelt upp denna gången eftersom flyget till Toronto tar sex timmar.
Så fort jag ska resa & det involverar flyg måste jag tänka på det hela som etapper. Denna resan involverar 7 steg, för varje steg jag överlever är jag ett snäpp närmare att kunna andas ut. När detta tåget rullar in på Arlanda har jag klarat av fyra steg. Bilresan på slingrande Italienska vägar, flyget mellan Milano & Sverige, flygbussen till Linköping & så tågresan. Jag sitter här & önskar att jag skulle kunna stänga av, bara gå på autopilot utan att känna något över huvud taget. Fungera bara så pass mycket att jag kan kånka väskor & lyfta ut min Mac vid säkerhetskontrollen. Inte återgå till Ida: geologen, doktoranden, klättraren, hon den lite småflamsiga blondinen som älskar att fiska i en liten eka i norrland, skulle dö utan yoghurt, avokado & äpplen & är som lyckligast när hon har en liten katt på magen. Om den personen bara kunde försvinna för 14 timmar & 30 minuter så hade livet varit så mycket enklare.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0