MsBree

Moi gör i ordning lunchpacke i köket, Paul står bredvid & äter frukost. 

Moi - Men Paul, varför står du & äter i köket? Varför sitter du inte vid matbordet eller i soffan?

Paul - Men du är ju här!

Moi står & packar väskan i hallen, Paul står bredvid & tittar på.

Moi - Paul, vad gör du nu?

Paul - Men jag tycker om att vara där du är!

Moi - Oki. Då kan du skjutsa mig till institutionen.

Paul - Darn.

Liten snabbkurs i hur man sparar in en tunnelbanepollett.

Inledde morgonen med yoghurt, färska bär & egenlagad granola som jag påtade ihop igårkväll. Kände mig grymt mkt som en nordamerikansk hemmafru när jag blickade ned på resultatet. Anyway, grymt gott blev det iaf - skulle lätt kunna knapra upp alltihopa som snacks! :) Får se vad Paul tycker när han väl vaknar. Har dock svårt att se att han kommer att vara lika förtjust i granolan som i de pistagebiscotti som jag bakade igårkväll. Efter biscotti nummer fyra kände jag mig tvungen att påpeka att han kanske skulle ha följt med på min springtur tidigare under kvällen...

Efter min promenad & alldeles för mkt vattenmelon åkte Paul & jag iväg till destileridistriktet för lokal fetival. Mötte upp med hela Pauls familj & tittade på Annabelle som uppträdde.

Som vanligt var hon grymt duktig & det var jätteroligt att få krama om Pauls föräldrar igen eftersom vi fick goda nyheter från dem i förrgår gällande Isobels hälsa. Trist nog var jag dock trött som en zombi & totalt oförmögen att upprätthålla en intressant diskussion. Satt mest bara & nickade med min fot i högläge (hade ju en klumpig dag igår & lyckades slå i min vrist så till den milda grad att det bara gick & högg i den hela gårdagskvällen) så vid tio fick Paul packa in mig i bilen & köra hem. Himla trist eftersom det innebar att vi inte kunde ta en promenad genom The Village som just nu firar prideveckan. Lyckades dock knäppa ett kort eller två på CN-towers hyllning till eventet innan vi tuffade hem till vitlökspickels, älgkorv, portvin & Malcom.

Trippar in på tå i sovrummet, pussar Paul på kinden & förklarar att jag går till jobbet.

Vänder i dörren eftersom det är så varmt, återvänder till sovrummet för att hämta ett linne istället för min tröja. Skämtar lite med Paul & ger honom en till kram.

Kommer ut på gården & möter vår hyrestant som lite försynt undrar om vi hade kunnat lämna tillbaka dammsugaren som vi lånade förra fredagen.

Klampar uppför trappen: " YOU DIDN'T RETURN IT?!" 

Paul (sömndrucket) - Erh, what?

Moi - You are going to bring back that machine right away, and you are going to APOLOGIZE! Christ, how, HOW, could you forget to return it?! I'm leaving now, you fix this!

Alltså, jag älskar honom - men shit vad han är virrig ibland...

Igår kväll inleddes två stora strejker här i Toronto. Kan inte bestämma mig för vilken som är mest katastrofal...

1) Sopgubbarna strejkar. Idag är det 30 grader varmt & det ser ut att fortsätta så. Kommer med andra ord inte att bli roligt om detta drar ut på tiden. I förebyggande syfte har vi nu infört kycklingstopp - ruttnande kycklingben, hurv!

2) LCBO, motsvarande systembolaget. Bottenlöst hemskt!

Pauls födelsedag, moi startade därför dagen med att fixa tårta. Bakade basen, mazarinkaka, igårkväll & trodde därför lite naivt att det hela skulle gå på ett kick. Det gjorde det inte. Inte så mkt för att jag vispade grädde & dylikt, utan för att eländet var så vansinnigt svårt att skära itu! Herreje vad jag kämpade. Tillslut blev det därför ett enda mellanlager, kakan ville inte mer än så. Mojsade därför in både marsansås & blåbärssylt i det undre lagret & maskerade sedan hela skapelsen med massa grädde. Slutresultatet var väl kanske inte lysande, men helt oki.

Paul gav tummen upp åt resultatet & förklarade att svenska tårtor är Yummy. Så det får vi vara nöjda med! & nej, om någon undrar så fyllde han inte åtta, var kort på 31 ljus där... :)

Kamerabatteriet är laddat, mamma håll pappa borta från datorn så att han inte oroar ihjäl sig!

Finaste utsikten i denna delen av Ontario! Enda kruxet, man måste klättra lite för att få se den!

VIlket jag ju inte har något emot! Lite trixigare är det dock att repellera hela vägen ned, blir lätt lite harig & rädd precis när jag ska kliva över kanten. Det blir många "Men Paul, är du säker på att allt är rätt nu?". 

Kanske lite mer förståeligt om ni får se hela alltet... Suck, önskar att jag kunde åka ut igen redan imorgon, fredag var här nu!

Herregud - fick precis total ångest över Pauls födelsedag. Har inhandlat två böcker som är lite småroliga & en cam, but that is it. Måste alltså snarast komma på minst en till present. Needless to say så är jag helt lost, har noll & inget uppslag. So, hilp! Har någon något klurigt förslag på vad jag skulle kunna ge honom? Någon universiell present som alltid blir 100% lyckad?

Medan jag väntar på räddande förslag ska jag tröst googla mazarintårtor...

Väldigt trevligt midsommarfirande i fredags - massa hamburgare på grillen, ugnsrostade grönsaker, jordgubbar, hembakta biscotti & rosevin. Satt ute i trädgården med ett halvt ton värmeljus ända fram tills klockan elva då vi förflyttade oss in i vardagsrummet för lite portvin. Roade alla andra med att få återkommande hjärnsläpp över vilket språk jag skulle prata med respektive person (detta sker så fort jag tillbringar tid med folk & det är mer än ett språk som gäller) & blev tillslut hänvisad till Alice 3 månader... :) Svenska gästerna lämnade dock vid ett-snåret så de sista 90 minuterna var jag tillbaka på banan! Vinkade av Krishna, Linz & Lorna vid halv tre & sedan monterade Paul & jag möbler till klockan fyra på morgonen. Jo, det kändes som en bra idé då...

Summa sumarum - första midsommarafton i egna huset får fyra tummar upp av fem möjliga. Saknades nämligen lite folk som jag gärna velat ha där, som Jo & kära bror. Samt Jaime & Jessie som sorgligt nog inte kunde komma eftersom de var på Jessies pappas begravning. 

I ett svagt ögonblick gick jag tidigare i år med på att vara med i avdelningens sociala kommitté. Vilket bara slog tillbaka massivt... Visar sig nämligen att alla andra har lämnat skeppet för sommaren & jag nu ensam är kvar med att organisera hela vår jäkla geologexkursion för hösten. Vilket alltså innefattar att planera en helhelg, inklusive boende & transport, för cirkus 30 pers. Apa också! Så nu sitter jag här & panikgooglar stugbyar, kanotuthyrning & geologiska sevärdheter som inte alla redan är trötta på. Massiv suck.

Men nu får det vara nog för idag, nu tänker jag packa ihop & åka hem & pimpa huset för morgondagens midsommarfest!

Det säger ju lite om dagen att jag hade tid att sitta & ta kort på chipmunks...

I mean, två rutter & knappt 3 kilometer... Det är inte ett riktigt oki facit efter en heldag. Planen när vi drog ut på morgonen var att vi skulle klättra 3 rutter, varav en lättare på slutet så att jag skulle kunna klättra ut med all Pauls & min utrustning. Insåg dock under rutt nummer två att alla andra verkade rätt slutkörda. Så jag klättrade den leden, 5.4, med min packning på för att få lite mer motstånd. Vilket ju var ett himla bra beslut för efter det var Paul, Lorna & Linz helt zombi-trötta. Moi var däremot så fylld av energi att jag joggade ut ur parken. Hade ändå energi kvar efter det & var inte så där skönt utmattad så jag får se till att ta en ordentlig prommenad i vår park idag för att kompensera för hamburgaren som jag åt efteråt på den vår "hamburgerpub".

Missförstå mig rätt nu, det var en jättetrevlig dag!

Super soligt, kring 25 grader varmt, inte jättemkt folk så att vi kunde klättra vad vi ville.

Kul också att vara den näst mest erfarna klättraren i en lite större grupp, man får se på rutterna på ett helt annat sätt när man klättrar med nybörjare.

& Linz & Lorna hade jättekul. ÄVEN fast Lorna trillade & skrapade sig rätt rejält på armen & även fast hon fick spel på den sista rutten för att hon kom i närkontakt med en orm (hon kommer ju från Irland, så hon fungerar inte så bra tillsammans med ormar).

Igår var det up vid 7 som gällde igen. Men sedan tog det liksom stopp. Eller, jag var ju färdig & redo att åka men Linz var sen, Lorna bestämde sig för att gå hela vägen hit & missbedömde tiden & Paul var bara allmänt sen & virrig. Så JAG var den personen som packade hela bilen & sedan stod & väntade otåligt på att alla andra skulle skärpa till sig. Efter obligatoriskt Starbucks stopp kom vi tillslut iväg, men vi var inte redo att börja klättra innan klockan var 12. Körde en lätt 5.3 som uppvärming, men eftersom vi var 4 klättrar tog det mer än en timme för oss att klättra hela rutten.

Moi säkrade Paul & fick sedan guida Linz & Lorna genom rutterna eftersom de båda hade rejäla problem med delar av rutten. Satt & drack grapefruktjuice under mitt paraply & småönskade att jag klättrat med Jaime istället...

Nejmen det här med att inte komma ihåg min kod blev ju jättejobbigt. Jag kan liksom inte släppa det...

Kommer hela tiden på mig själv med att sitta & snegla på tangentbordet till min gamla PC & försöka få en uppenbarelse. Har provat ett par olika kombinationer för att se om det känns rätt - men icket. Mitt huvud är just nu ett blankt hål - känns som om jag aldrig kommer att komma på kodeländet igen. Darn. 

Håret. Måste. Bort.

Igår hade vi en helt fantastisk kväll - SWEA ordnade nämligen sin Jenny Lind konsert med den prisvinnande sopranen samt pianisten på plats. Hade köpt biljetter till Paul & hans föräldrar eftersom jag tyckte att de kunde behöva lite svenk kultur - så det var himla trevligt att tillställningen blev lyckad! :) Själv jobbade jag som dedikerad fotograf under hela eventet. Väldigt roligt på ett sätt, lite slitigt på ett annat - man känner sig ju lite besvärlig när man travar runt med linsen fastopererad vid huvudet. Tänker propsa på att få en badge med ordet fotograf på till nästa tillställning så att alla vet varför jag hysterie knäpper bilder åt höger & vänster. Anyway, fantastiskt fint var det & jag blev alldeles gåshudsknottrig på slutet när de framförde "Io mio bambino cara" (min absoluta favorit näst duetten i pärlfiskarna).

Sopranen - fantastisk scennärvaro!

Pianisten - inte fullt lika bekväm. Hon hamnade rätt ofta i stadiet "hjälp jag måste prata med publiken & jag vet inte vad jag ska göra med mina händer... Jag vet, jag kan fixa med håret & hasa upp mitt klänningsliv". Ändå, vid pianot var hon brilliant.

Nu ska jag & Paul jobba här i huset som små flitiga bin så att jag kanske kan återkomma med en "efterbild" endera dagen! Överst på schemat står att måla om en bokhylla! 

Kram alla!

Hade också problem med trädroten, men det var mest eftersom jag hade så mkt utrustning hängande från min harness. Värsta av allt var ändå mina hikingskor som jag hängt på mig eftersom det gör så grymt ont att gå in nya klättrarskor att jag vägrade ha på mig dem annat än när jag verkligen var på själva klippan. Blev därför himla meckigt när jag skulle pressa mig igenom, fick sträcka armarna bakåt & slita all utrustning frammåt. Vilket resulterade i smärre blodspill. Viste att jag blödde redan på rutten, eftersom mina händer var helt fläckiga, men hittade inte orsaken (min högra armbåge) innan jag kom upp till toppen.

Moi (glatt) - Oh! It's my elbow, that's good to know! I was wondering where it came from!

En av de bästa sakerna med klättringen är att jag blivit så himla mkt mindre meckig. Jaha, jag slår mig - so what? Det är ju inte så att jag kommer att dö av ett blåmärke på knät, däremot vet jag att jag lever! Oki, så jag satte handen 5 mm från en sovande orm när jag befann mig 15 meter upp på en rutt igår. Återigen, inget att yla om. Ormen sov vidare, den var inte giftig, & jag fick se en orm på närmare håll än jag någonsin gjort tidigare. So, för att summera - klättring har gjort mig lite mer härdad & lite mindre våpig. Man får helt enkelt ta de smällar man får & så kämpar man vidare!

Igår var Paul & jag parodier på oss själva - jag tappade bort Lornas kalk & letade paniskt efter det i 45 min & under tiden arbetade Paul enbart på att bre sin jordnötssmörsbagel till lunchpacken eftersom han råkat ställa in burken orörd i kylskåpet & fick hålla på & mickra & ha sig för att få till det hela. Apsena anlände vi sedan till MEC där vi alla tre snurrade runt en mindre evighet. Väl på väg ut för att klättra kom vi på att vi inte hade någon guidebok till rutterna... Så jag ringde runt till VARJE utomhusaffär i hela GTA (Grand Toronto Area) utan resultat. Slutligen lyckades vi ta oss fram & vid ett (!) på dagen kom vi tillslut igång & klättrade. Invigde med andra ord mina nya skor, som är briljanta, & Paul använde mina nya nuts för första gången.

Mina fina nuts... Fortfarande i stadiet "smågodis" = vackra & orepade.

Sedan beslutade vi oss för att klättra Reservoir. Moi var lite tveksam eftersom jag inte var hundra på att Lorna skulle fixa det men Paul sa att det inte var några problem & hon var på så jag blev nedröstad. Vill ju inte vara den som säger "vad var det jag sa", men i detta fallet fick jag rätt. Lorna var inte en happy camper på den rutten. Speciellt som den involverar att klämma sig under en stor rot till ett träd. Speciellt inte som hon fastnade i sagda glapp. Alltså, det var jättehemskt för hon var så sjukt stressad, men jag kunde inte låta bli att skratta tyst för det enda som snurrade runt i mitt huvud var referenser till när Nalle Pu fastnar i Kanins hål & de måste svälta ut honom. Höll mig dock från att säga det så vi är fortfarande vänner! & Lorna överlevde strapatsen & pratade forfarande med Paul när hon kom upp till toppen, så slutet gott allting gott!

Lorna i början på Reservoir, redan skärrad. Hon var nämligen INTE sugen på att trilla ned i vattnet eftersom det råkade hysa en drunknad chipmunk i stadiet "mindre trevligt att titta på". 

Sitter & kurar inne i huset medan ett gäng gubbar kapar av grenar på vår lönn som står utanför huset. Får alldeles ont i magen av ljudet... Finns nog få saker som jag ogillar så genuint som att kapa ned lövträd. Det går stick i stäv med hela min uppväxt - lövträd var ju något fint & exotiskt som bröt av mot allt det dystra barriga. Så att lyssna på slakten av vår lönn, trädet som symboliserar hela detta landet, känns sjukt jobbig. 

Uppdatering - skickade ut Paul för att höra sig för hur det hela var planerat & tjuvlyssnade innanför tills det hela lät alltför illa, då knatade jag ut för att se eländet med egna ögon. And sure, som vanligt när träd ska trimmas så gör man det genom att slakta den stackars varelsen. Trädgubbarna & Paul försökte muntra upp mig med att säga att jag kommer att få mer kvällssol nu. Helvete heller säger jag, vad ska jag med kvällssol till på garageuppfarten?! Tycker just nu endast & enbart illa om våra grannar & vår hyresvärd för detta... 

& anledningen till kostymköpet var att vi var inbjudna på Krishnas födelsedagskaraokefest med dress code "Black Tie". Själv drog jag på mig ett älskat second hand fynd från Lundatiden, tror att jag betalade 125 kronor för denna all time favourite! Dessvärre kom inte kjolen med på bilden, den är nämligen det allra bästa med klänningen - hänger helt rakt men har grymt mkt tyg i sig så den kan verkligen flyga ut när man snurrar! Paul fotade, moi såg konstig ut... Oh well, ni får väl iaf en känsla för hur jag såg ut...

Fast någon karaoke blev det inte för oss, Paul vägrade & jag kände att jag ville skona de övriga närvarande. Tror att det enda som skulle kunna få mig att ställa upp på detta konceptet vore om jag hade en massa vin i kroppen & var ute med kära bror. Då hade jag kanske kunnat ställa upp på en liten Johnny Cash duett... :)

Igår skrev Paul & jag historia, vi åkte nämligen iväg & köpte hans allra första kostym! Hur man nu kan dra ut på det så pass länge som han gjort är ju en fråga i sig, men jag är iaf ytterst nöjd & glad över att han nu är utrustad med en kostym. Vuxenpoäng där check! & så här blev resultatet...

Min kloka vän Sussie sa en gång, efter en smärre incident med en doktorand i Lund, "Men Ida, tänk på att han hade kostym - alla män ser så mkt bättre ut i kostym!". Kan ju, så här sju år senare, bara hålla med - vilken skillnad det gör! Herre gud så mkt smartare & stiligare lite kritstrecksränder & en smal bit mönstrat tyg kan göra en människa! 

Nu ska vi bara lobba för det där hårklippet... :)

Igår var det en sån där riktig "upp & ned" dag. Började nere, hade ju som sagt glömt mina skor på gymmet & kände mig ju inte lite usel för att vi fick en sån sen start på dagen. Inte blev det bättre av att det var KNÖKFULLT ute i Buffalo Craig. Herre Gud så mkt folk det var där! De hade till & med nybörjarlektioner i top-rope, förbjudet, & Jaime var märkbart irriterad på hela situationen. Inte blev det bättre sedan, nope... Jaime drabbas ibland av något som bäst kan beskrivas som "stora skälvan" - vilket suger hårt om det händer när han är 5 meter upp på klippan & har en liten ynka nut som enda säkring. Ett tag där bara tokskrek mitt huvud "groundfall, groundfall" & jag var nära tårarna. Men sedan var Jaime uppe, jag slet mig igenom det jobbiga partiet han hade problem med & efter det var rutten helt fantastisk. Väl nere förvandlades dagen till strålande sommarmys istället för de sibiriska vindar vi bjudits på tidigare. Vi smällde in ytterligare två rutter & så hajkade vi bort till Rattlesnake för ytterligare en rutt. Moi som vid det laget var helt hög på livet beslutade mig för att klättra den med Jaimes 40 liters ryggsäck på ryggen & fixade det utan att ångra mig!

Jaime med en bråkdel av all utrustning...

Moi efter 4 rutter, 5 kilometer hajk, massa sol, massa skratt & ett par "aj..." från knän mot vassa klippväggar & vi ett tillfällen en karbinhake som träffade mig i pannan. Väldigt glad men väldigt trött med andra ord!