Pumpkins!
Nu ska Paul & jag iväg & köpa på oss lite fler pumpor. Har bara en i nuläget & det är ju PÅ TOK för lite! Bor ju i nordamerika, då går det ju inte att vara måttlig! Fast jag har satt stopp för gravstenar i frigolit & döskallar - någon måtta får det ändå vara. Återkommer med bildreportage av pumpakarvning samt foto av slutresultatet. So long!
Värme!
Oh vad underbart det är att ha värme & varmvatten igen! Kom hem vid tio-snåret igår & bara jublade över denna lyx... Snacka om att man ofta är blind över hur tur man egentligen har i livet. I mean, lite värme - det är ju inte direkt något jag går & är tacksam över på daglig basis. Men så försvinner den av någon anledning & helt plötsligt inser man hur lyckligt lottad man är. Som har ett mysigt litet hus, någon som älskar en, familj, jobb, bil, tid-pengar-ork till fritidsaktiviteter, mat & en & annan gosig tröja från Banana Republic. So, så här dagen före
Halloween ska jag ägna mig åt att vara lycklig över allt fint jag har i mitt liv. Samt över att vi har KLM-biljetter med destination Sverige.
Jag BORDE ha vetat...
Alltså, i fortsättningen när något inte fungerar här i Canada tänker jag på 100% automatik säga "Uselt system". För så är det, fungerar något halvknakigt är det för att de helt saknar rim & reson när det kommer till managementship - allt ska göras så mycket krångligare & det finns typ noll flexibilitet. Ta nu tillexempelvis gasen. Paul har betalt in den, så fort det kommit en räkning så har han skrivit ut en check & trott att allt varit klappat & klart. Så var dock inte fallet. För trots att vi registrerat att vi bor i huset så har gasbolaget inte ändrat namnet på själva kundkontot. Alltså har vår hyresvärd hela tiden stått i deras betalsystem. Så, när Paul checkar har kommit in har de tagit en titt i systemet, sett att namnet inte stämmer & makulerat checkarna som värdelösa... Pengar som pengar tycker jag, men tydligen inte det jäkla gasföretaget. Vilket ledde till lite upprörda känslor imorse. Paul ringde nämligen dit, läser upp sitt kundnummer, fakturanummer, vår hyresvärds fullständiga namn samt gatadress & summa som ska betalas. Tanten i kundtjänst bara "Jaha, & vad är ert telefonnummer?" Så Paul ger henne vårt nummer, som inte stämmer med deras databas. Han ger dem Joao´s hemtelefon, lika tvärnit. Samma gäller Joao´s mobil. Tanten förkunnar att hon inte kan ta emot en betalning eftersom det strider mot upphovsrätten att tala om vad straffavgiften ligger på när hon inte kan verifiera att vi är den verkliga kunden. Paul får gå över gatan & ge luren till Joao för att försöka reda ut det hela. Vilket fungerar skit eftersom Joao´s engelska är liiite lätt knagglig. Efter mycket om & men blir de vidarekopplade till en handläggare som är högre upp i rangordning - telefonnumret, som Joao inte känner igen & inte har en aning om hur det hamnat i systemet, kan raderas & vi får tillåtelse att betala räkningarna. MEN, eftersom vi ändrat på personuppgifterna kräver det eländiga gasföretaget att Paul betalar en säkerhet på $200 för att återkoppla oss till systemet, plus $75 i service-avgift... Dock lovade de att betala tillbaka de $200 OM vi betalar alla de nästkommande 24 (!) räkningarna i tid... Man kan ju bli knäpp för mindre.
No gas...
Det är lite kyligt i huset just nu. På ett eller annat sätt har nämligen inte våra gasräkningar betalts, så gasbolaget stängde helt tvärt av alltihop. Japp. Ingen värme pga obetalda räkningar, mitt svenska jag vrider på sig i obehag & skam. Det känns så där helt sockenbetonat, ni vet, på den tiden det var skam att inte ha råd att måla huset med falurödfärg & man bara köpte köpebröd till begravningar för att lite smådesperat visa att man visst hade råd.
Nu beror ju inte vår avstängning på att vi inte har råd att betala gasen, snarare på ett av två följande alternativ:
1) Räkningarna går till vår hyresvärd Joao, vars engelska ju är som den är... Dvs, bäddat för missförstånd
2) Räkningarna betalas av Paul, vars närminne ju är som det är... Dvs, bäddat för missförstånd
I skrivandets stund försöker vi (& med vi menar jag Paul...) ordna upp det hela. Jag drar mitt strå till stacken genom att inte klaga högt samt försöka upprätthålla en lite småskämtsam attityd till det faktum att vi för tillfället inte har varmvatten...
Just suck it up...
Idag delades mina studenter in i olika grupper för deras projektarebete. Pga min handledares usla organisationsförmåga samt elevers generalla instinkt till att ALLTID jobba i samma grupper & sedan skrika högst för att få vad de tror sig vilja jobba med slutade min labbdel, pollengruppen, upp med en hög losers. Dvs, elever som inte presterar särskilt bra & som därför inte vågar yttra sig under lektionstid... Var grymt förbannad efteråt, eftersom pollendelen defenitivt är den som kräver mest av studenterna, & tog upp det hela med Jörg. Hans svar:
Ida, 95% of ALL people are idiots. That's just life, you'll just have to get used to deal with those people. So, just suck it up because if not you're going to go insane over other peoples stupidity.
So, dagens dom från min handledare... Uppmuntrande.
Vi skulle aldrig ha börjat...
Paul & jag tittar i princip aldrig på TV - istället laddar vi ner serier & sträcktittar på dem. Fungerar prima med produktioner som Merlin där det bara finns ett begränsat antal, lite jobbigare med episoder som kan räknas i hundratal. Osmartaste draget hitintills är att ha börjat titta på Lost. Snacka om att den serien saboterar varje försök till att jobba om kvällarna. Oh no. Istället kommer vi hem, halvkastar av oss ytterkläderna, springer in i köket, brygger te, rafsar ihop något som påminner om middag & rusar sedan med fat & tekopp till soffan - LOST. & när ett avsnitt är slut så tittar vi på varandra med den där speciella Lost blicken som säger "HERREGUD!" & så bara måste vi se ett enda avsnitt till. Det är som att vara barn på nytt, Lost är vår kvällssaga & vi vill ha mer i oändlighet...
Anna Anka...
Idag är planen att starta med en shoppingrunda inför den svenska julmarknaden, papptallrikar, rödbetor & allsköns dylikt material skall inhandlas. Eftersom mötestiden är satt till klockan 10 & det är en bra bit för mig att åka innan jag är där så blev det en tidig morgon, ie moi är aptrött just nu. Inte blir det bättre heller av att jag hela natten drömt att det är Anna Anka jag ska handla med. Vilket känns, så där lite småelakt, som en rätt passande dröm. För att hänga med vissa av SWEA-medlemmarna här i Toronto är så milsvitt från allt jag tidigare upplevt. De bor i hus som liknar palats, deras scarfs kommer med hästmönster & Hermes loggor, de kör runt i gigantiska stadsjeepar (Volvo naturligtvis...) & de har tjänstefolk som kommer & öppnar dörren åt en. Jämnför detta med mig: jag bor i ett hus som vi hyr, jag älskar scarfs men de kommer snarare från Chinatown, jag åker TTC (tunnelbana) till våra träffar & är det inte jag som öppnar dörren så är det Paul. Dessutom, jag är här för att jag fick en tjänst här - inte för att min man blev förflyttad hit. Damen jag möter idag lyckades jag spilla ett helt glas vatten över sist vi sågs. Vatten över allt Hermes, Burberry & Gucci... Så jag hoppas så där lite småfebrilt på att hon är en av de där hemmafruarna som roar sig med att shotta sherry så till den milda grad under dagarna att allt är förlåtet/bortglömt...
Min nemesis...
Ni vet när man var yngre & bara AVSKYDDE folk... När allt kändes så där oerhört viktigt & ett litet feltramp från någon man ogillade kunde ta gigantiska proportioner? På den där tiden då man la ned en massa tid & kraft & ork på att vara upprörd över andra männsikor... Jag säger inte att jag inte kan bli upprörd idag, för det kan jag - men i mångt & mycket har det ju lugnat ned sig. Man blir lite äldre, lite klokare & man inser att livet är för kort för att gå runt & hata någon annan. Så man spyr lite galla en sekund eller två & sedan rätar man på ryggen & går vidare. Fast i mitt liv finns numera ett gyllende undantag. En person som jag verkligen bara tycker genuint illa om. Sure, jag går inte runt & önskar denna människa otur & allsköns lidande men så fort jag exponeras för denna person så blir jag oproportioneligt arg. Det bekymrar mig. Jag vill inte vara oresonlig, jag vill vara den jag vanligtvis är, men det går inte. Exponering sker & det tar hus i helsike på direkten. Vilket i sin tur tar enormt mkt energi. So, nu undrar jag - har någon av er något tips på hur man kanalisera sin ilska, liksom ta all den där energin & göra något vettigt av den... Psykologiska grepp som lite budistiska tankegångar - alla förslag är välkomna.
Å så fint & rosa!
Tack ma för det lilla paketet som kom & lyste upp i höstmörkret! Perfekt timing - hade typ bara ett litet korn torrschampoo kvar & din försändning räddar mig fram till julen. Fast allra bäst, det lilla nattlinnesettet. Jättesött - passar perfekt & får mig att känna mig som en liten godis! Har ju efter många om & men lyckas tåta ihop ett paket till er också. TANKEN är att jag postar det idag.
Kraam!
p.s. Vi åker genom Munchen denna gången - beräknad ankomst till den kalla norden, eftermiddag den 18 December.
Populär...
Åt lunch med min kompis Ebba & hennes lilla dotter Alice igår. Alice är sju månader gammal & kanske världens snällaste lilla bebis. Åtminstonde alla de gånger jag träffat henne. Hade henne i mitt knä en stund under lunchen & när hon satt där fick hon syn på mitt halsband. En blomknopp (stor som en vindruva) i silver med en lång silverkedja. Alices ögon blev klotrunda. Sedan tändes en glöd i dem. Hon såg ut som Joakim von Anka där hon satt i mitt knä. Lyfte upp blomknoppen över hennes huvud & hon följde den stint med blicken. "VILL HA" lyste med 100 kilowatt ur hennes ögon & jag kände mig som om jag besatt nyckeln till paradiset. Kände mig grymt populär där, även om hon nu kanske mest var betuttad i en av mina ägodelar...
...
Inte för att Paul kan laga mat... Men det är faktiskt inte poängen - han har andra dygder i den kategorin. Som att han tillbringade eftermiddagen med att stryka vardagsrumsmattan eftersom han råkade vifta ut en massa stearin över den igårkväll.
[fotnot - vi har nu en ny regel i huset, vi blåser ut ljus. Vi viftar inte frenetiskt i luften ovanför dem...]
Att spela intresserad/samt att vara det ofrivilligt
Helgen var förövrigt tidvis lite småmärklig. För det första, jag var ju ansvarig student för hela exkursionen & således backup för den professor som höll i det hela. Only problem, det var bara mineralogi för 100%. Dvs, det blir inte så mycket tråkigare. Käre värld vad jag fick anstränga mig för att åtminstonde se intresserad ut. Jag nickade, jag hummade, jag glodde genom luppar & allt jag såg var små mineralkorn som inte hade kunnat intressera mig mindre...
Moi som FÖRSÖKER att se engagerad ut.
Fotot är förövrigt taget av den PhD-student som jag lite så där halvt om halvt träffade under den första terminen jag var här i Canada & det är anledningen till den andra delen av rubriken. Jag är alltså inte intresserad av honom för fem öre. Been there done that. Hade så grymt tråkigt när vi var tillsammans att jag lika gärna hade kunnat ägna min tid åt att räkna saltkorn eller tömma ludd ur torktumlare. MEN. Så är det ju det där med attraktion. För fastän jag vill begå harakiri av uttråkning när jag umgås med honom så blir det ändå så, att vi hänger ihop. Det är den där jäkla lagen som säger att om två personer råkar utgöra de två mest attraktiva parterna i en viss grupp så dras man till varandra oavsett om man egentligen inte tycker om varandra. So, så blir det varje gång vi ses (geologens urval av personer som ser någorlunda oki ut är ju något begränsat). Det värsta är att det är totalt ömsesidigt - alltså blir det två påfåglar som idiotiskt skrattar lite för högt, klättrar över stängsel fastän alla andra kryper igenom ett litet hål vid sidan av & viftar med ögonfransarna/bär väskor åt den svagare individen. Det är så sjukt störigt att man inte har bättre självkontroll än så. Genomet bara tar över & nynnar på den entoniga melodin "A-barn, A-barn, A-barn" & så kommer man på sig själv med att slänga med håret & slå så där skämtsamt på den andres arm. HERRE GUD säger jag bara. Tack & lov att jag har Paul som jag tycker så mkt om, i annat fall hade det svaga köttet lett mig in i mer bekymmer än jag behöver i nuläget. Alltså, missförstå mig rätt nu - jag älskar Paul, punkt. Jag blir bara irriterad på mig själv när jag kommer på mig själv med sånt här beteende. Helt grottmänniska varning - jag är ju inte intresserad så varför kan den dumma kroppen inte uppfatta det budskapet? Det är denna skiten som får kvinnor att hänga ihop med den typen av män som ser så där mejslat bra ut, men bankar dem & ungarna sönder & samman, istället för att bli älskad & uppskattad av grannen som ringer sin mamma en gång i veckan, faktiskt vet hur man lagar mat & löser DNs korsord.
Underbara vackra Canada!
Allo alla! Tillbaka i Toronto efter en helg uppe i norr. Exkursion med geologen, Ice Breaker för de nya eleverna - jag var ansvarig för organisation & mat för alla 15. Samt tvungen att vara social vid sidan om, hade behövt en helg efter helgen för att vila upp mig. Men trots att jag snittade 5-6 timmar sömn per natt & en vinflaska om dagen (är det geolog exkursion så är det geolog exkursion) så höll jag ihop bra under hela helgen & hade riktigt roligt. Mycket tack vare min underbara Olymus & fantastiskt höstvackra skogar. Är så underbart att bo i "lövbältet" & verkligen få de där spektakulära höstarna. Spelar liksom ingen roll att dagen ägnas åt att titta på kuddlava, biotit & allsköns metamorfiskt tråk. Lite sol, knallblå himmel, färger som exploderar & en bra kamera så är man i hamn.
Sedan tog vi en vända förbi Bon Echo också. Fast på fel sida om vattnet. Stod & tittade dystert mot andra sidan men det blev inget klättra av för mig. Istället fick jag hålla en liten improviserad föreläsning om klättring & säkerhet. Inte världens bästa ersättning för det jag egentligen ville göra...
Min morgon i etapper...
Varje morgon börjar med ett enda klart lysande mål - frukost. Innan den första skeden fryst mango, minst två olika sorters yoghurt, färska bär & hemmagjord granola går ned är jag inte helt mänsklig. Väl i soffan med min skål inleds dagens egentid. Dvs, den tid på dygnet då jag vill vara helt själv. Allra bäst är när Paul sover, ingen skypar & det är helt öde & tyst ute på gatan. Inga störningsmoment, bara jag. Efter att frukosten är avklarad tåtar jag ihop en kopp te för att tina upp lite & med den koppen kan man väl säga att dagen startar. Med en sockerdos i ryggen & en varm kopp te har jag ork att öppna upp mina två mailkonton & ta itu med vad det än må vara dagen har att bjuda på. Det är där jag är nu, förhalar bara lite, dags att börja kommunicera igen...
Planering...
Inatt har jag haft en sån natt då hjärnan går på högvarv. Ni vet, man vaknar upp ständigt & jämt för att man håller på & planerar för något. I detta fallet var det helgens exkursion som spökade. Således har jag snurrat runt, sparkat & viftat genom hela natten & allt detta bara för att mitt undermedvetna har varit fullt upptaget med att förbereda maten för de 14 personer som vi tillslut blev. Alltså, jag är ett kolli idag pga att jag mentalt har packat kylbagar under småtimmarna...
Har nu ätit frukost, dragit ut återvinningen på gatan, städat upp efter nattens Raccoon party - nu blir det att skärpa till sig & repa föredrag. Klockan ett idag smäller det, då ska jag föreläsa i en timme för mina elever & då får jag inte uppföra mig som jag känner mig, i.e. inte vara en apatisk krukväxt.
My Thanksgiving
Med tanke på mitt löfte i fredagseftermiddag - att sluta stressa upp mig för saker som faktiskt inte är så relevanta - struntade jag i att baka om Lornas födelsedagstårta. Två anledningar: Lorna försöker gå ned i vikt så ur den synpunkten var det ju bra att jag utelämnde de där 175 grammen smör. Dessutom, födelsedagstårtan skulle serveras efter middagen, dvs när matkoman redan infunnit sig & typ ingen riktigt orkar känna hur saker smakar i alla fall. So, min smörlösa kaka fick duga! Bakade dock en
apple bundt cake igår morse, bara utifall att... Medan kakan stod i ugnen beslutade jag mig för att ta en promenad i parken. Knatade således iväg ut i höstluften som var sådär alldeles underbart krispig. I parken, som ligger ca två minuter bort, var det helt otroligt vackert. Den Canadensiska hösten är svårslagen. Extra så igår. Visade sig nämligen att laxen gick upp mot strömmen i floden! Helt i sann Discovery anda kokade vattnet av lax vid alla de små vattenfallen! Moi, som är fiskare i själ & hjärta fick typ happiness overload. Väl hemma försökte jag övertala Paul att ta en snabb fiskevända med mig nere i parken. Den idén föll något platt... Så nu funderar jag på att sjukskriva mig i cirka två veckor.
Efter att spöet bänts ur mina händer bar det av till Pauls föräldrar. Isobel hade köpt en kalkon på 20 pound, alltså närmare 10 kilo... Satan i gatan vad vi åt. Tillslut fick jag knappt luft. Det kändes som om revbenen pressades ut pga av all mat i systemet. Vilket tydligen var signalen för efterrätt. Sällan är jag så glad över att jag inte äter kakor & dylikt som efter enorma helgmåltider. Isobel lyckades dock tvångsmata mig med ett päron men jag duckade det inbakta äpplet. Paul hade inte lika mkt tur. Han åt av Lornas födelsedagstårta, min bundt cake & så vispgrädde & pumpapaj på det. Gav honom en kram vid tvåtiden när vi kom hem & han bara kved som ett litet skadeskjutet djur. Ett är säkert, det här med att man inte ska frossa förträngs helt under Thankgiving...
Otroligt gott. However, tio kilo kött på sex personer är lite overkill...
Men guldfisk...
Hasar in i köket. Plockar lite - teskedar in i diskmaskinen, återvinning ut i kallförrådet, kasta tepåsar, lägga in tekannevärmaren i micron (vårt kök är inte ultimat välplanerat så det lider av platsbrist, saker förvaras således ibland lite oortodoxt). Anyway, jag öppnar upp micron för att knöla in tehättan & inser att det står en liten skål där inne. En skål med någon stelt ljusgult. Moi funderar. Slår sedan förtvivlat händerna över munnen i ett litet skrikigt "Oh". Margarinet till Lornas födelsedagskaka. 175 gram som definitivt inte kvalade in i smeten. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. En del av mig peppar med att Lorna ju är medlem i viktväktarna & säkert kommer att uppskatta sin smörlösa kaka. En annan del av mig säger "PUCKO! Baka om".
Vi får se.
Att 750 ml kan betyda så mkt...
Klockan är sex minuter i nio här i Toronto & jag sitter & väntar på att den ska slå prick. För då blir det gryta samt merlot som stått & luftat i en halvtimme. Min belöning för denna dagen. Min lilla guldkant för att jag idag korrat slutsats-delen av ett exjobbb åt en av mina darlings, för att jag tvättat tre maskiner tvätt, satt ihop två diagram med mina slutliga data samt mailat detta samt en förfrågan om referensbrev till mina handledare, för att jag gått & handlat två gånger, svängt ihop en satts granola & bakat en födelsedagstårta till Lorna. Vinet är från 2005 & vad LCBO klassar som "Vintage" & jag önskar så att de där extra dollarna vi betalade för det verkligen märks. Att de inte behövde läggas upp bara för att etiketten säger att flaskan är något äldre än övriga sortimentet. Jag håller tummarna & korsar fingrarna, önskar enbart en god flaska vin samt lugn & ro för resten av kvällen.
Lyckad operation...
I sitt förra förhållande hade Paul, enligt mig, en rätt osund relation till mat. Allt nytt var äckligt, grönsaker som gick att äta var typ potatis & skaldjur var vedervärdiga. Det som gick ned var i princip kött & pommes frittes, kycklingvingar & i äventyrliga fall lite kinamat & indiskt. Moi däremot äter numera nästan allt, har långsamt kommit över alla mina stora matbarriärer. Det enda jag kan komma på, så där på rak arm, som jag inte direkt skulle hurra över är surströmming, pölsa & kokt fisk med vitsås. Anyway, tillbaka till Paul. Sedan vi blev ihop har jag lobbat för en mer varierad diet. Vuxna män ska inte sitta & peta i maten bara för att de blir serverad något de inte provat på förrut. DESSUTOM - har man inte provat på något sedan man var fem år gammal har man inte rätt att säga "men jag har provat & det var äckligt!". Naturligtvis accepterar jag ett nej om man har provat något relativt nyligen & det inte fungerar - men det viktiga är att i alla fall ge det hela en chans. Igår beslutade jag mig för att få Paul att äta aubergin. Något som det har rynkats på näsan något väldeligt åt. So, det blev moussaka som serverades med babyspinat & fetaost. Första tuggan togs med tveksam blick men sedan gick det ned i rasande fart. Två portioner blev det faktiskt tillslut. Jag glädjer mig åt denna lilla seger. Kanske en dag att jag kan få honom att prova lite räkor...
Tänker inte jaga upp mig...
Jaha. Det är bara att konstatera att livet är lite upp & ned ibland. Just nu är jag inne i en sån period då det hela tiden händer något. Det finns liksom ingen tid till att bara sitta ned & njuta av lugnet. För något lugn existerar inte. Idag hade jag dock bestämt mig - jag skulle ta en dag då jag bara skulle jobba hemifrån. Ingen stress & inget meck med organisation av gud vet vad på institutionen. Planen havererade dock redan med första mailet jag öppnade imorse. Min kära handledare hade nämligen kommit fram till att jag måste ansöka om ett stipendie - deadline fredag nästa vecka. So, nu ska här jagas referenser, officiella betyg måste ansökas om, jag måste skaffa ett nytt social insurance number (insåg nämligen att mitt gamla gått ut, wonderful) & så måste jag skriva en projektplan för anslaget samt lite annat följematerial. På det dök det upp nya bekymmer med fältresan som är inplanerad till nästa vecka, min vänstra vad stejkar efter gårdagens aktivitet & utslagen kliar som aldrig förr. Dessutom spöregnar det. Men vet ni vad, jag tänker inte jaga upp mig. Det är som det är & det är bara att gilla läget. Lite så där
Hakuna Matata. Jag tänker jobba på till klockan är kring sex & sedan tänker jag ta mitt pick & pack & dra hem. Öppna en burk Rekorderlig skogsbärscider (tack
LCBO för den!) & titta på när Locke kämpar med sitt "få upp luckan" projekt.
Så det så. Ingen tjänar på att jag stressar ihjäl mig så då tänker jag inte göra det heller. So what om det inte kommer så många på fältresan som planerat? Då behöver vi bara hyra färre bilar! Får se denna veckan som ett litet wake up call - allt behöver inte ordnas av BARA mig & vara perfekt till 100%. Superwoman får gärna någon annan vara.
Pole dancing!
Igår mötte jag upp Linz för en lektion i pole dancing. Herre je säger jag. ALLA som någon gång har chansen att prova på måste testa! Så otroligt roligt jag hade! Har ju aldrig varit något direkt underbarn vad gäller dans, vilket tidigare fått mig att surna till. Tycker helt enkelt inte om att inte vara bra på saker & ting. Gårdagens lektion var väl heller inget under i korreografisk förmåga, MEN - jag tappade inte lusten & orken. Istället blev jag arg på mig själv & helt galet peppad. Jag skulle bara få in stegen, & så satt plötsligt det hela: höger höft ut, brandmans snurr runt stången, ner på knä, upp dansa fritt, bakåtsnurr & landa mjukt... Sure, dansrörelserna var väl kanske lite stela, men satan i gatan vad jag var grym på att snurra kring stången! Medan alla andra bara gled runt en två tre varv snurrade jag runt dubbelt så många. Detta kan tillskrivas klättrandet. Alla de arm-muskler jag fått av att ha klättrat hjälpte till något enormt. Faktum var att jag var så bra på själva styrkedelen & snurrandet att instruktören kom fram efteråt & frågade om det faktiskt var första gången jag provade på pole dancing. Det, mina vänner, var det finaste någon sagt till mig på hela veckan. Åtminstonde det som gjort mig allra gladast!
& mamma, jag lovar att inte sluta mina PhD studier & bli professionell strippa. Detta är en klass i dans, ett roligare alternativ till att slita på gymmet. Så ingen orsak att förfasa sig! Fast vi kan kanske låta bli att säga det till farmor i alla fall... :)
Långsamt blir jag tokig...
Sedan någon vecka tillbaka har jag fått en massa konstiga utslag/bett över kroppen. Ett par på sidan, något på handen, men mest på benen. Vad de än orsakas av så kliar det något infernaliskt. Det kliar så att jag håller på att förlora förståndet. Det kliar så mycket att det numera är vad jag vaknar av på morgonen. Kan inte sova längre än till åtta för sedan är jag för utvilad för att mitt undermedvetna ska kunna koppla bort klådan. Detta kliande upptar numera en stor del av min dag. Jag varvar "IGNORERA FÖR GUDS SKULL IDA!" med "Vad är orsaken?!". När det gäller det senare har jag en liten bunt med möjliga uppslag:
Bed bugs - men det är bara jag som får dem. Vi har ändå köpt något slags medel med korsade benknotor & toksprayat hela sovrummet. Inget resultat.
Kattloppor som lever kvar från Troll & Nitwit - soffan är också sprayad, inget resultat där heller...
Koppor av något slag - men jag känner mig ju rätt oki i övrigt
Allergi - kan inte för mitt liv komma på något som jag ändrat
Stressutslag - alltså, jag har att göra men det har varit bra mycket värre tidigare
Om någon har något annat klurigt uppslag hade det uppskattats. Ännu trevligare om någon kunnat säga "Det orsakas av detta"... Kom igen nu support team, you can do it!
Säg ifrån!
Ofta biter jag ihop när jag är arg. Inte idag dock. Satan i gatan vad det small. Hade nämligen ett möte med den komittee som arbetar med att marknadsföra vår avdelning. Totalt värdelöst möte med noll struktur, så jag satt mest & led över hur jag slösade bort min tid. Så började de prata om vår hemsida - hur dålig de tycker den är, hur idiotisk datakillen är (vilket ju i & för sig är sant), hur hopplösa alla är som inte ständigt laddar upp ny information. & så kommer det:
"Jaha, & så exkursionen till Bon Echo, varför är inte den marknadsförd på hemsidan?"
"Lathet. Det är ren lathet som ligger bakom att den inte marknadsförts"
& så sitter alla & nickar & tycker att nu jäklar nu har de slagit huvudet på spiken. De som INTE har planerat en resa för 30 personer - i tre dagar ut på vischan med boende, transport & mat för 14000 kronor - de anser att de vet vad som ligger bakom att skiten inte laddats upp på hemsidan. Moi fick spel. Hör hur min röst bara:
"Well. Speaking as that lazy person that have arranged this trip for 30 people all by herself, although there is USALLY an entire committee, I just want to add a small piece of information. First of all, I've had more urgent things to do - such as finding someone that was willing to guide the trip. And second of all, no one ever told me that it was possible to promote this type of events on the website. Frankly, I had no idea that it was doable. CONSIDERING that I can't even upload a paper through the page for my reading course... Perhaps we should focus on minor problems such as that for the time being?
Stämning - något tryckt efter det. Men det var det värt.
Sömnkapital-noll
Tack gode gud för att helgen som kommer är långhelg. Ska göra noll & intet! Denna helgen har jag jobbat så mkt, snittat 4 timmar sömn per natt & flängt så till den milda grad att det kändes lite som semester att komma tillbaka till institutionen igår. Fast sedan hopade sig alla "måsten" under dagen - MÅSTE fixa hyrbilar till exkursionen nästa vecka, måste baka till hela avdelningen till på onsdag, måste ge extra undervisning till en masterelev som råkade missa den första delen av min kurs, måste komma på bra uppslag till dagens marknadsföringsmöte. & så måste jag vara en bra klättrarpartner till Jaime, fungerande flickvän till Paul, träningspepp till Lorna & Linz samt en närvarande vän till min svenska kompis Victoria som precis fått en lite Elsa.
I tell you, när helgen kommer ska jag låsa in mig på kammaren med min dator, en bunt glossiga magasin samt oändliga mängder te & bara låtsas att jag är permanent sängliggande.
Now - en kopp te & sedan startar dagen på allvar!
& städandet fortsätter...
Till klockan 7.45 klarade kroppen av att sova idag - sen var det bara att kliva upp för nya tag, fortfarande massa kvar att göra med huset. Känner mig lite lätt mör, vi jobbade nämligen till klockan två i natt. Fast då lyckades vi faktiskt få rätt mkt gjort. Vi:
Dammtorkade köket & vardagsrummet, rensade ut gamla kläder som ska ges till välgörenhet, åkte till St Lawrence marknad & köpte massa grönsaker från lokala bönder samt kött från slaktare, bar ut en byrå som vi inte längre kommer använda & bar upp bäddsoffan till biblioteket, städade badrummet, åkte till IKEA & köpte hyllplan, satte upp hyllplan, lagade en gigantisk gryta & fixade födelsedagspresenter till Pauls pappa & syster (de fyller år i dag & imorgon).
Nu ska jag bara:
Svabba golv, laga "pork tenderloin", skörda lite i trädgården innan tvättbjörnarna tar allt, skapa vår fotovägg, slå in presenter, tvätta, bädda rent & baka biscotti.
Men jag har ju tid på mig till klockan ett så det kommer jag att fixa galant!
Städ nojja...
Paul igår - Ida, mum called. Dad has a time with his doctor down town on Monday and they wonder if they could stay over the night from Sunday?
Moi - Oh, that would be wonderful! Of course!
Paul idag - sover. Som normala människor.
Moi idag - Aaaaah! (=ständpanik) Uppe sedan klockan 7.
Lista på saker som är kvar att göra: tvätta, bädda rent, måla om en vägg, dammsuga hela huset, svabba köksgolvet, åka till IKEA & inhandla hyllplan för förvaring, ställa iordning gästrummet/biblioteket, spika upp en fotovägg... etc, etc, etc.
Längtar till att landa i...
SOFFAN. Har typ en enda brinnande önskan. Att det ska bli kväll så att jag kan landa i soffan, äta pastrami, dricka te & mysa med tv-serien Merlin. Önskan fanns där redan igårkväll men då blev det sushimiddag på Sushi on Bloor samt biobesök (
Surrogates, oki men inte minnesvärd). & imorse slevades yogurten ned i ett haffs eftersom jag hade circus 40 kanelbullar i ugnen - så ingen soffa för mig. Önskar så att jag kunde snabbspola resten av dagen: prat om fältresan för hela avdelningen, aptråkigt seminarium i 1.5 h, mer jobb, en timmes promenad till TCA, två timmars klättring, hemresa på motorvägen. Bara spola så att jag kan sjunka ned i det mjuka underbara med en filt & en kopp te. Dagens målbild är med andra ord rätt simpel...
Swedish baking lady...
Jaha, här har jag harvat på rätt anonymt i mer än två års tid & så bakar jag lite kladdkaka & vips är jag allas favoritperson på avdelningen. Geologen här är ju som sagt enbart inriktad på typ allt som jag inte jobbar med, så jag kan ju förstå att folk inte hade så bra koll. Jag var mest den där söta blonda saken som gick runt i korridorerna men som de inte riktigt hade något gemensamt med (vilket stämmer helt & fullt). Men att lite kladdkaka gör att man blir uberpopulär över en dag är ju lite skrämmande. I mean, jag har till & med fått ett smeknamn av en liten farbror som jag tidigare växlat typ ett ord med.
Gammal professor - You must be that Swedish lady!
Moi - Well, eh... yes?
GP - I had your flat brownie yesterday!!!
Moi - Ah! Oh, yes I made that.
GP - So you´re the Swedish baking lady! You know Riaz (vår receptionist) put some creme on it and he said it was better than muslim paradise! Very lovely flat brownie, thank you so much for doing that!
Moi - Oki, thanks...
Alltså, jag hade ju alla gånger hellre valt det muslimska paradiset än kladdkaka med vispgrädde...
Hösten är här...
Jaha - första oktober. Nu blir det Thanksgiving, pumpakarvande & frenetiskt funderande på vad man ska klä ut sig till för Halloween. Mest ser jag fram emot Thanksgiving. Eller snarare stuffing. Finns nästan inget bättre än stuffing som man gojsar runt med kalkonbaserad sås & sötpotatis som har rostats i lönnsirap... Tycker egentligen himla mkt om oktober, alla träd här är så vackra att det nästan gör ont & så är det så fint med alla Hardy mums som folk pyntar med över allt.
Enda problemet med oktober är att man vet att det som kommer inte är lika trevligt. Att det kommer att följa är ett halvår av frost, vind & blåst, snö, slask & små iskristaller som sandpapprar ned ens ansikte & minusgrader som tillåter en att förvara all mat ute i ett skjul på gården om man så önskar. & man vet att om man vill överleva någorlunda så måste man klä på sig kläder som gör att man ser ut som ett dagisbarn. Vilket man inte vill & följaktligen krampar man ihop av kyla under alla dessa månader. Endast tillfälligt avbrutet under julen då man är för full av glögg för att riktigt komma ihåg hur jävligt det är där ute i kylan. Neeej, jag ser verkligen inte fram emot vintern...
Greandier Pond
Idag hängde vi som sagt ute i fält. Nåja, dagen startade med att jag bakade två kladdkakor till geologens onsdagsfika & jobbade hemma fram tills lunch - men sedan så blev det fält! Japp, säkert tjugo minuter tillbringade vi i en liten minibuss tills vi kom fram till vår slutdestination. Med vi menar jag lärarna, Jörg, Sarah (som sitter i min komittee samt hjälper till lite med denna kursen), Sara´s master student JP & så jag. Eleverna de fick ta sig dit bäst de ville. Lite annorlunda mot Lund med andra ord...
Anyway, småduggade lite då & då men var helt oki större delen av tiden. Vilket innebar att exkursionshumöret hölls uppe. Dvs, instället för att dränkt & sur sitta i bilen på vägen hem & hata dypölen intensivt så kändes Greandier Pond som ett alldeles utomordentligt trevligt litet utflyktsmål.
Svårt att förklara för ickegeologer, men vädret är verkligen ENORMT viktigt när det kommer till fältarbete. Sol & värme=alla glada & nöjda. Regn, hagel & snö=alla misserabla a la Barsebäcks mosse (det närmsta jag varit att vela dö eftersom jag var så underkyld att det kändes lika bra att bara avsluta lidandet).
