Urk. Idag måste vi på jullunch hos Pauls gudföräldrar. Ser inte precis fram emot detta. Förra året när vi var där fick jag kattloppor. Jag trodde på riktigt att jag skulle bli knäpp så som jag kliade & rev - det var så illa att jag inte kunde sova vissa nätter. Nu ska vi alltså dit igen. Jag begriper ju varför, de är gamla & skröpliga & lever för denna dagen under året när de får ha hela Pauls familj under sitt tak... men, herrejäklar vad jag inte vill åka. Jag stannar hellre hemma & sorterar sockor, skrapar ut dammet under kylskåpet eller rensar i mina "skrotlådor". Fast nu fungerar det ju inte så, man kan inte byta en jobbig grej mot en annan. Hur gärna man än vill. Så det är bara att klistra på ett leende & sitta igenom eländet. Har dock talat om för Paul att jag vägrar att sitta i den lilla "fästmannasoffan" vi vanligtvis blir hänvisade till. Bara ryser av obehag när jag tänker på hur många generationer loppor som huserat i stoppningen. Jag får leta reda på en pinnstol eller säga att jag precis stelopererat mig & inte kan sitta ner - vad som helst, men jag rör inte något med tyg i det huset. Det enda jag egentligen ser fram emot gällande denna dagen (förrutom när den tar slut då) är att Pauls gudmor kommer att servera
aspik. Inte för att det är gott (mat som baseras på kött i gele är inte ätbart enligt mig) utan för att Paul inte kan hålla sig från att säga olämpliga saker. Det går bara inte. Jag ser hur han försöker varje år, men så ställer Sheila aspiken precis framför honom & när den står där & skvalpar så ser jag hur Pauls hjärna bara kokar över. Förra året lyckades han fälla en otroligt hemsk kommentar som involverade en virknål & det resulterade i att jag satte min saft i näsan. Jag hoppas på en repris.
