Nu åker vi!
Efter tre & en halv timmes sömn (packa sista minuten problematik) känner jag mig oförskämt pigg. Sweet, förhoppningsvis innebär det att min sockergenererade energi är helt slut lagom tills att vi kliver på flygplanet så att jag kan slockna. Or not, jag, flygplan & sömn brukar ju vara en så där kombo. Well, lite sömnbrist är helt klart inte något större problem på kartan när en vecka i LA hägrar. Livet känns just nu rätt prima!
Puss!
Kommer sakna...
Klockan är snart halv elva här i Toronto. Paul & jag packar på - taxin kommer & hämtar upp oss klockan 7 imorgon. Hitintills har jag packat alla klättrargrejer + sovsäck, resehandukar & annat roligt. Däremot har jag inte ens börjat packa personliga saker så som kläder. Har inte ens speciellt bra koll på vad jag kan tänkas ha med mig. Allt jag vet är att min duffel är proppfull, så det blir till att klämma in allt i min klätterryggsäck. Uj, minns när jag reste med stil i stilettklackar & trench med min Mulberry på armen... Jaja, det blir väll förhoppningsvis lite fler resor av det slaget också. Hur mycket jag än ser fram emot resan finns det en sak som både Paul & jag mår dåligt över. Mammut.
Just look at that little face! Inte vill man åka ifrån något så urbota sött & underhållande! Iiip, separationsångest innan vi ens lämnat huset. Tack & lov ska Ines, vår granntjej som jag ger svenskalektioner, ta hand om honom. Känns jättebra, hon känns så ordentlig att jag inte behöver oroa mig. Dessutom har vi precis chippat honom, så kommer han bort (TA I TRÄ) går han iaf lätt att identifiera. Just nu håller Paul på & riggar ett "underhållningssystem" för honom - dvs timerstyrd radio & ljus så att han inte behöver trycka i mörker & tystnad när Ines inte är här. Själv ska jag börja skriva på skötselrutiner - alla upptänkliga scenarion måste täckas in!
Liten tår i ögat...
Kom hem igår efter LÅNG dag på jobbet följt av klättring & möts av bauta blombud som står på vardagsrumsbordet. Efter upp-packning från ett halvkilo celofanpapper uppenbarade sig denna skapelse...
Nu hör ju inte blombud så där till vanligheterna direkt så det blev till att kasta sig över det medföljande lilla kortet. Som visade att härligheten kom från älskade lilla farmor samt hennes 86 åriga syster "Moster Maria" som var STOLTA över mig eftersom jag vann TA-utmärkelsen. Måste ju erkänna att jag blev rätt rörd. Liten tår i ögonvrån blev det allt. Sedan firade Paul & jag med hemmagjorda natchos & lite rekordelig cider. Väldigt, väldigt, trevligt avslut på min måndagskväll med andra ord.
Helt otroligt!
Åkte ju som sagt ned för att titta på Banff Mountain Film Festival - många bra filmer, en lite så där, & två helt otroliga. Den första handlade om en kille som cyklade från allra längst uppe i Alaska till den yttersta spetsen på sydamerika. På en
tandemcykel... Han plockade helt enkelt upp folk på vägen som hjälpte honom så långt de själva orkade. I mer än två, TVÅ, år höll han på. Så oerhört intressant att se den glada, oförstörda, lite småtaniga 25 åringen sätta iväg & sedan komma fram som en sliten,
härdad, 27 åring. Jag såg framför mig Aragon som ung & naiv - bara för att gå igenom så många strapatser att han blev en riktig man. Jäkla vilka män det måste ha funnits för i tiden! De som härdats i livets hårda skola & inte bara mjäksuttit på kontor & pillrat med fakturor & annat aptrist.
Goofy, gänglig, totalt distanserad från kontorsmiljöer & allt annat än aptrist var filmen om
Alex Honnold... Alex lever för att klättra, så till den grad att han bor i sin minibuss bara så att han kan komma till nya ställen så fort som möjligt. Vad som gör Alex annorlunda än typ ALLA andra är att han klättrar solo, dvs utan partner & utan rep. Ingen utrustning över huvud taget, faller han så faller han. Medan moi väl kan klättra en 4-5 meter solo om det är lätt nog så klättrar Alex... ehum, lite mer
avancerade projekt. Typ
Half Dome. Alltså, han klättrade 600 meter UTAN säkerhet på lite mer än två timmar. Vi behövde bara se cirka 30 min av detta, jag säger bara eftersom den halvtimmen var så sjukt plågsam. Man bara vred på sig i stolen av total ångest. I mean, jag vet ju vilken panik jag får ibland när jag klättra & då är jag typ försedd med rep, partner, hjälm & varje upptänklig form av säkerhetspryl som kan komma i fråga! Det var trettio minuter av total handsvett - jag fick sitta & stryka av dem på låren mer eller mindre konstant. Något som jag delade med övriga 800 biobesökare. Herregud...
Lördagsmys...
Har varit iväg på brunch med ett gäng andra geologer - eftersom det är dagen efter vår Semi-Formal så blev det traditionsenligt på Fran´s. Som känns så där typiskt amerikanskt dinner aktigt, turkosa väggar, femtio-tals inredning, mycket krom, vinylklädda soffor i små bås... Listan kan göras lång. Allt serveras med två ton bacon & lönnsirap. Perfekt dagen efter mat. Moi nöjde sig dock med en omelett, lite bröd & home fries - kändes lite väl over the top annars. Körde hem & däckade skönt i soffan med Mammut, så härligt att bara ligga & gosa med liten kisse & för första gången på länge inte ha några måsten som ligger & gnager. På måndag blir det att ta nya tag men just nu bara NJUTER jag av helgen. Fantastiskt.
Nu ska jag påta runt & städa lite, läsa lite bok (LYX!) samt ta en liten promenad innan det bär av ned till Bloor för att titta på filmer om allehanda våghalsar. Yes, the Banff Mountain Film Festival is in town. Perfekt uppladdning inför onsdag då det bär av till LA!
I WON!!!
Jag vann! Jag vann ett av de två priser som delades ut till bästa TA (teaching assistent) på avdelningen! "Laurence Curtis Teaching Assistant Award" - pristagare 2010! Första gången som priset delas ut - i fortsättningen ska det ligga på 100 dollar men eftersom det var första året så blev det 200 istället. Oh vad glad jag blev, något så otroligt glad! Sedan fick jag gratis drinkar av folk under resten av kvällen för att fira, trevligt det med. :)
Nu så här på morgonkvisten, efter att ha ramlat i säng vid 3 på morgonen, så känner jag mig väl som en rätt sliten stjärna. Men en glad sliten stjärna. Herregud så lycklig jag fortfarande är över detta. Jag som ALDRIG vinner något vann det pris som jag verkligen önskade att jag skulle få vinna & som jag verkligen tyckte att jag förtjänade. Åh, detta kommer att värma så länge - ramas in ska det baske mig göras också!
Semi-Formal 2...
Men det var då satan i gatan vad svårt det skulle vara att få till ett kort på Photo Booth... Jaja, så här ser det i alla fall ut, slutresultatet. Är väl inte helnöjd med outfitten men det blir som det blir när man har fem min på sig. Nåja, jag får TÄNKA mig fin. Så, slut på gnäll. Nu måste jag kuta, är redan sen. Stress, stress.
Att muta studenter...
Sista dagen för mina studenter att prestera - stora redovisningsdagen med andra ord! Eftersom de små liven suger så väntar jag mig inga stordåd. Dessvärre brukar kassa presentationer resultera i apsura studenter, inte lär det hellre bli bättre av att de kommer att få tillbaka sin tenta (oh så värde de var) samt att Andrew (deras professor som de inte gillar) kommer att närvara. So, moi tänker vara lite strategiskt smart & bjuda på kaka. Svensk kladdkaka - fast lyxvariant med smält choklad i.
Nu undrar ni kanske hur kladdkaka kan vara svenskt - men det är det! Den är ju platt! Inget här i nordamerika är platt, de buffar ju upp allt med typ 7 matskedar bakpulver. Så allt som är platt är svenskt. Tänk bara knäckebröd & pizza.
Deprimerad kitteh...
Mr. Cuddles blev av med två rätt viktiga beståndsdelar igår. Han belönades med två saker:
Ett diplom &...
en tratt. Alltså, först skrattade jag så att jag höll på att dö när jag såg honom - han såg ju så rolig ut! Sedan insåg jag att Mammut i en tratt är ungefär lika lycklig som mannen i järnmasken. Stackars liten! Han är helt deprimerad & bara ligger i en liten ledsen hög i soffan. Då & då går han upp & vankar runt lite, smäller sin lilla plastkon i trösklar & låga möbler. Så tar man av honom tratten (det får vi om vi vakar över honom som en hök) & vår lille glada kisse kommer tillbaka på en gång. Isch, en dag till - sedan åker konen. Vi längtar allihopa!
Jag vill UT & jag hatar dig om jag inte får som jag vill!!!
Liten kör övertalningskampanj med mig. Han sitter i fönstret, tittar ut helt demonstrativt & så vänder han sig mot mig & säger "MJAO!". Han vill ut, ut till sin lille kattkompis utanför. Men eftersom:
1) Det står i hans kontrakt att det enda ut som är på agendan är uteslutet
2) Lille kattkompisen som väntar utanför är kvarterets grannkatt som ser ut att väga 10 kilo & ha varje upptänklig skabbåkomma som finna
3) Vi har fått rapporter om coyotes i grannskapet (fatta att de faktiskt jagade & dödade en 19årig tjej från Toronto för typ ett halvår sedan - hände i Nova Scotia)
Så stannar Mammut inne. Vilket han är mkt missnöjd med.
"Mammut!" säger jag & möts av ryggarnas rygg. Jag är totalignorerad för att jag är "dum i huvudet". Um, det räcker nog med katt - framtida fjortisar i mänsklig tappning känns ju så där lagom frestande...
Men han är världens sötaste!
Mammut har, i brist på bättre ord, lekt i duschen & vilar nu ut i handfatet. Har froterat honom torr så gott det går & nu är resten upp till honom.
Eftersom det inte med ord går att beskriva hur otroligt rolig han är när han misslyckas med att kliva ur duschen så får vi vänta med det tills Paul & jag har lyckats filma företaget. Ett är i alla fall säkert, lille Mr. Cuddles är lite småtossig. Men söt är han & jag har sällan skrattat så mycket åt någon katt. Under frukosten imorse berättade Paul för mig att han vaknade mitt i natten av ett underligt prassel utanför vår sovrumsdörr. Han klev upp & kikade ut, ingen katt i sikte men ett underligt föremål på golvet. Paul plockade upp det & kikade lite närmare - en plastpåse med två kiwi-frukter i. Katten hade alltså snott med sig hela påsen från fruktskålen nere i vardagsrummet & burit upp den till ovanvåningen där han sedan lekt med den tills dess att han hörde Paul stiga upp. Har kikat lite närmare på mina kiwis... en av dem har distinkta små hål i skinnet, små hörntandshål. Mkt roligt!
Aldrig igen...
Aldrig mer trodde jag att jag skulle sitta & leta bostad i Lund. However, här sitter jag ännu en gång & kikar på AF´s hemsida. Anledningen är dock inte omplacering för familjen Jansson/Chvostek utan att en av våra grannar på gatan, portugisiska Ines, ska dit på utbyte. Eftersom hon vill lära sig svenska & jag vill lära mig portugisiska har vi bestämt oss för att ha ett litet language swoop projekt. Får väl se hur det går... Dock är boende nummer ett på listan över vad Ines behöver fixa innan det bär av till Lund. & det vet vi ju alla hur kul det kan vara... Så, nu sitter jag & kikar runt på korridorrum - Vildanden, Sparta, Kämnärns, Delfi - vad blir det denna gången? Jag lutar åt Delfi - de klart finaste korridorrummen åtminstonde när jag sist satte fot i Lund. Minst öststatskänsla, det är vad jag går på!
LA - två veckor kvar!
Solen skiner i Toronto idag & temperaturen kommer att krypa upp mot 17 grader. MEN - om två veckor kommer det att vara cirkus 28 grader när vi landar i LA. Längta, längta! Å så underbart det ska bli! Sol, klättra, mera sol, solglasögon, shorts, ballerinaskor & margaritas som nästan är så salta att de smakar havsvatten. Gud vad min kropp värker efter detta! I nästa liv ska jag bli en backpacker som inte bryr sig, bara surfa runt i varma länder & leva på att plocka frukt & valla får tills jag får nog med pengar för att bara ombesörja det basala. Lättja ska bli min ledstjärna! However, det är i nästa liv - nu forsätter dagen med att tillverka histogram för L. machaerophorum.
Lite fel...
Underbara Paul, gud vad han fick mig att skratta alldeles nyss. Beslutade mig nämligen kring lunchtid för att dagens middag blir lammsoppa. Finns en hel påse med lammben till förfogande i frysen - lite knepigt bara när de behöver kokas innan & jag är på avdelningen. Så jag skickade iväg ett mail till Paul & bad honom fixa ned lammet i grytan så att det skulle kunna puttra fram till 7-snåret ikväll. Detta glömdes sedan totalt bort fram tills för en halvtimme sedan. Paul skuttade iväg & återkommer på skype med följande något oroande meningar:
Okay, um...
Once I poured water on it, it started to look alot less like lamb.
Looks more like slices of salami, stacked together. Does that make sense?
Eftersom detta inte alls lät som det jag bett honom plocka fram bad jag honom ta ett kort på härligheten & skicka via skype. Följande uppenbarade sig någon minut senare...
Alltså... Skinka?! Han är verkligen min lilla kitchen retard...
Ginger ale, no wine...
Drog iväg till avskedsfesten för vår tidigare Svenska ambassadör igår, hon avslutar nämligen sin period här & då måste det naturligtvis bjudas på snittar & vimmel. Samt fri tillgång på vin. Moi tittade på glasen som sträcktes fram & hör sedan en främmande röst säga "Eh, har ni alkoholfria alternativ?" & så fick jag ett glas ginger ale i handen istället. Vilket i sig resulterade i massa frågor om varför jag inte drack. Eftersom det riktiga svaret lät för illa (dvs way too much på PDAC samt en galen fest i helgen som på riktigt involverade poolbad klockan fem på morgonen högst uppe i en skyskrapa samt hemgång vid 7) hostade jag fram något om klättring. Låter så mkt bättre! :) Sedan minglade jag runt bland kostymgubbarna från Eriksson & handelskammaren & kände mig så där lagom road. Cirkus en & en halv timme stod jag ut bland allt det gråa - sedan pep jag hem i det sista kvällsljuset. Som faktiskt fortfarande värmde, det finns hopp om våren!
Total förvirring...
Usch jag känner mig så förvirrad i nuläget. Vet liksom varken ut eller in. Vad vill jag med saker & ting, vad väntar runt hörnet & hur ska jag hinna med allt jag vill ha gjort & uppleva? Idag är en sån där dag då jag önskar att jag hade kunnat dela mig i två. Ena halvan här i Toronto - leva mitt liv här. Andra halvan iväg på äventyr - prova nya saker utan att hamna i fällan bekvämlighet. Jag vill så mycket & jag vill göra det jag tycker om till 100% & just nu känns det inte så. Just nu känns det som om jag irrar runt på halvfart. Slösar energi & tid på sånt som egentligen inte spelar så stor roll. Vilket ju i sig är helt fruktansvärt - nog ska man väl egentligen bara göra sånt som känns helt rätt i hjärtat? & just nu känns bara en enda sak i hela världen alldeles helt & hållet rätt, min resa till LA. Det är min fasta punkt medan jag funderar vidare. So, fram tills dess blir det att hålla huvudet kallt - jobba & träna & vara lycklig för att jag ändå har det så bra som jag har det. Startar med en till promenad i regnet, någonstanns där ute finns ett fång tulpaner som behöver svepas med hem hit & lysa upp min tillvaro.
Kryper i kroppen...
Idag är det en sån dag då det bara kryper i mig. Det känns lite som om mitt skinn är för litet & allt jag vill bara är att rymma ifrån det. Det är ett sånt där obehag som det är svårt att sätta fingret på, troligtvis är det lite för många komponenter som spelar in för att jag ska kunna särskilja orsak & verkan. Ute regnar det. Grått kännetecknar Toronto idag. Funderar på att gå ut på en långpromenad - bara gå, & gå, & försöka skölja bort allt. Rent sinne & nya tag. Vill till Los Angeles nu, inte om två veckor - vill ha läkande sol & se något nytt. Bara klättra & tömma sinnerna.
Moi på PDAC...
Konferansen... Lika galet som vanligt, fast lite värre kanske. Moi sportade en liten blå klänning som gjorde att jag fick frågan "är du verkligen geolog?" cirka 6 gånger. Lite roligt, lite förfärande & lite oförskämt - men så tänker jag så som så att om tio år så kommer fasen ingen att undra. Så, då ser jag på det som en komplimang i dagsläget. Ingen poäng med att hetsa upp sig över sånna saker. Fast lite roligt var det när Rasmus & jag slutade upp på en nattklubb med i princip enbart manliga geologer. & så tre tjejer i underkläder som dansade i fönstret samt en liten grupp tjejer i svart/tajt som kändes helt uppenbart inhyrda. Då kändes det lite "helvete, nu tror alla att jag är köpt". Men, men, bara att rycka på axlarna. Vad sjutton, de känner inte mig & jag ser dem aldrig igen. Alltså ingen poäng med att bry sig.
Helvete...
Dagen D är här - PDAC ikväll med mingel på Royal York, dans till småtimmarna, fri mat, fri alkohol & bara så roligt som det kan vara. Bästa partykvällen på hela året med andra ord & jag vaknar upp & känner mig sjuk... Inte oki. Inte alls. Kände hur det kom krypande redan igårkväll, halsen började värka & kroppen lika så. Vilket gjorde att jag moffade i mig mängder av C & D-vitamin samt förkylningspulver. Men icket. Så nu blir det till att gå på vilja. För helsike heller att jag bangar, not this night, not to night.
Lite mkt, igen...
Oj - det har hänt helt tokigt mycket de senaste dagarna. Sedan i fredags har jag inte bara klippt mig hos världens bästa frisör, varit på grannfest, sett Rosenkavaljeren med Renee Fleming på HD bio, ätit middag med Rasmus som är här för PDAC utan också varit ute & klättrat för första gången detta året. Fick dock bara in en rutt - Pauls flyt just nu är minimalt, MINIMALT, så naturligtvis fick vi soppatorsk på vägen ut. Vilket resulterade i en timmes promenad med bensindunke i näven innan vi kunde ta oss vidare... Ingen perfekt uppföljning med tanke på att förlorade jobbet i fredags. Nu har ju det företag han varit anställd på vacklat tokmkt på sista tiden, så det kom väl inte direkt som någon överraskning men det känns ju lite så där i alla fall. En bra sak är dock att han nu har obegränsat med tid till sitt förfogande, så det blir en veckan resa till LA i påsk istället för 4-5 dagar. Man får vara glad för det lilla! Imorgon är det PDAC - the big day. Fri alkohol & dans inpå småtimmarna på Royal York. Inte illa för en tisdag!
A very fine Friday...
Idag strålar solen här i Toronto & jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Har haft en rätt kass vecka så det känns ju trevligt att den styr upp sig så här fram till helgen. Vändpunkten kom redan igår då Paul kom & plockade upp mig för en lite överraskningsdate - sånt blir man glad för! For först till en trevlig liten restaurang där jag åt struts (mkt gott, ska ätas medium rare enligt moi) & sedan blev det Up in the Air med George Clooney. Tror att jag lägger ned alla hans filmer efter detta. För sure, den var stundtals riktigt bra - men så slutade den så där TOTALT otillfredsställande att man bara satt där & väntade på att det skulle hända något mer. Fast det gjorde det naturligtvis inte = mycket frustrerande. Åkte hem, spelade yatzy & vaknade upp till denna dagen - strålande solsken & vår! Har fixat runt lite i huset & lagade forell till lunch eftersom Marie (hon som bodde här innan) är över på tillfälligt besök från Sverige. Hade mkt trevligt & Mammut fick massa beröm. Gud vad jag sög i mig glatt trots att jag inte direkt kan ta någon förtjänst för det. :) Nu är planen att städa undan i köket, knata iväg & klippa håret samt preppa lite inför kvällens begivenhet, grannfest på gatan. Ska bli lite spännande att träffa grannar "på riktigt" för första gången!
Nej fy...
för denna dagen. Inget roligt alls. Började med tårar & så har det hållt på. Tror att jag är lite för trött i nuläget - lite för mycket som ska göras på en & samma gång. Då fungerar det inte riktigt om folk slänger iväg ogenomtänkta/slarviga kommentarer & kritiserar en utan att ens försöka se till vad man faktiskt gjort... Just nu sitter jag & väntar på Paul. Ögonen värker (skitlinser - nu åker de ut, blir glasögon i fortsättningen), kroppen känns som hundra år & jag önskar mig mest bara i säng eller till Hawaii. Fy för vintergrått & depp. Argh, måste, måste, komma på något roligt som muntrar upp. Så fort jag har sovit lite vill säga. Mina fem timmar i natt gör ju ingen gladare.
Ta nya tag...
Hade en fantastisk dag igår - fram till... fyra-snåret någon gång. Då blev den mindre fab. För att göra en lång historia kort, & för att inte vara så där typisk kvinnlig & hänga ut sin stackars partner till offentlig stening, så bar sig mitt dåliga humör in till idag. Inte bra. Tycker inte om att gå runt & vara förbannad, grining & tjatig. Vilket gör att jag nu försöker komma över det hela & Å så svårt det ska vara då! Generna vill bara att jag ska vara så där jävulsk bitter & sur att detta kommer att komma upp under varje minor diskussion i 40 års tid. Hjärtat & intellektet vill däremot inte det. Älskar man någon får man se genom fingrarna ibland, samt se till sig själv & erkänna att även den bästa kan sätta sig själv i klistret... SO. Nu har jag köpt mig en bukett blommor & talat om för mig själv att lägga ned stridsyxan. Livet blir trevligare om man har videkissar & solsken i blicken istället för att vara en rabiat surkärring som bara TUGGAR på misslyckanden.
