MsBree

På rätt hög nivå tycker jag att det är när jag vaknar klockan 4 på morgonen efter det att jag avslutat den föregående dagen med ett inlägg om hur skönt det ska bli att sova... Nu är klockan halv fem & jag har gett upp. Vaknade av en mardröm & sedan låg Paul & ryckte i sömnen så mycket att det bara blev jobbigt att ligga kvar. Paul sover ju i vanliga fall rätt stilla, så det ska bli intressant att höra vilken mara som hemsökt honom. Min mardröm var av den typen som är obehaglig & ger en känsla som sitter i även efter det att man vaknat. Det känner jag att jag kan vara utan, så då är det lika bra att bara starta dagen istället. Har bara saker inplanerat till halv sju ikväll så i värsta fall tar jag mig igenom dagen tills dess & går & lägger mig klockan åtta i stället. Det är ju kanske inte helt optimalt, men vad sjutton - man får väl vara lite flexibel. Vill systemet ha upp mig nu så får det väl vara så. Vad gör det om hundra år i vilket fall?

När allt snurrar så att man knappt hinner med sig själv (saker som är aktuella just nu: president för klättrarklubben=massa jobb för att få fart på hjulen, samt att det lite verkar som om SWEA tanterna vill att jag ska bli åtminstonde vicepresident...ja & så mitt vanliga jobb, träning, Paul, huset, Mammut...) så är det viktigt att stanna upp & se det vackra i det lilla. Har alltid varit bra på just det & satan i gatan vad jag är glad över den gåvan. Det gör livet SÅ mycket lättare att kunna bli glad över en ekorre eller bara en riktigt fin kvällshimmel.


Men nu är det becksvart ute & jag känner att det enda jag riktigt vill glädja mig åt just nu är att jag har en varm & skön säng som väntar. För ikväll vill jag inte köra på min soffaklassiker...

Igår hade jag ett sånt där "världen är LITEN" ögonblick. Bestämde mig för att prova på en av de splitt nya gratispass som UoftT´s största gym erbjuder. Klassen var jätteliten, bara 9 personer & vi skulle köra intervalträning i par. Som vanligt innebar detta att nio vuxna människor kände sig apförlägna med akut beslutsångest - tänk att det ska vara så svårt att spontanbilda par! Anyway, min partner presenterade sig som Johanna & jag då som Ida & hon bara "That´s a very Swedish sounding name" på vilket jag svarar "Hur länge har du varit i Toronto då?". Svaret är en månad, hon är här i sex månader för att skriva på sin avhandling som hon ska försvara i Uppsala i vår. Något om Afrika & typ mänskliga rättigheter... Men visst är det himla coolt att man i en så stor stad som Toronto bara så av en ren slump kan stöta på en annan svenska! Jag tycker att det är himla häftigt, dessutom känns det roligt att vi är ett folk som ger oss ut på så pass mycket äventyr trots att vi kommer från den kalla jante norden!

Vecka, vecka, vecka. Grymt många veck ska in för att det ska bli ett autentiskt resultat. Vi fuskade dock lite. Dels för att jag inte hade rätt typ av underkjol & dels för att Megha inte var helt 100 på hur det hela skulle göras eftersom hon alltid haft tjänstefolk som stått för vikandet.
Konservativ Indian Barbie.
New generation Indian Barbie.
Sedan fördrevs resten av kvällen i sarin. Detta inkluderade även att vinka hejdå ute på garageuppfarten vid tvåsnåret på morgonen. Den här måndagen känns med andra ord lite seg.

Större delen av gårdagen var hur trevlig som helst. Vid tolvtiden rullade vi ut från Toronto med var sin Starbuckskopp i handen & med matsäck i ryggsäcken. Färden bar till en park cirka 90 minuter bort där vi sedan hajkade på små skogsvägar i tre timmar. Väldigt mysigt & höstigt!

Sedan åkte vi hem, svidade om, plockade upp Victoria & åkte på SWEAs kräftskiva. Blev en massa kräftor, räkor & två flaskor vitt. Hade himla trevligt & pratade i hundratjugo hela vägen hem. Väl hemma drack vi var sin kopp te i soffan & det var där kvällen vände. För de där vinglasen... ja, de fick mig att känna ett nödtvång att PRATA ALLVAR. Dvs, gnälla över domestiska sysslor som jag kände att Paul kunde sköta medan jag jobbar. Nu är det ju inte så att jag inte står för de åsikterna, men heeerre. Jag är 27, jag ska ju fatta bättre än att prata om sånt när man är lite småtipsy. Totalt helt fel tidpunkt att dra upp den typen av frågor när man inte kanske är helt kapabel till att få killen att tro att det är hans egna idéer. Så det var ju lite ostrategiskt & väldigt onödigt med tanke på hur trevlig resten av dagen varit. So, eftersom jag stundtals kan känna att jag var rätt orättvis så tänker jag be om ursäkt med en laddning kakor. Ge & ta, det tror jag är livsviktigt för att få ett förhållande att fungera - & just nu är det jag som måste ge lite. Sedan skadar det ju inte att det också är himla kul att baka... :)

Uppdatering: Det blev kolakakor, choklad & ingefära. Nu drar helgens städprojekt igång, Megha kommer på middag ikväll & innan dess måste huset få lite uppmärksamhet. Inte helt oki när köksgolvet småklibbar... So, nu ska jag roa mig med mopp & kvast!

Paul & jag delade en flaska rödvin över middagen igår. Alltså. Över middagen, det var inte så att vi klunkade en halvflaska var på tid. Nej, lungt fredagsmiddagsdrickande. Ändå... Jag känner mig helt däckad idag. Huvudet värker, kroppen känns tung. Alla symtom på ordentlig bakfylla har drabbat mig. Samt Paul. Han känner sig också helt risig. Så istället för att packa våra ryggsäckar för en halk i höstluften sitter vi i soffan som två kollin. På en flaska vin alltså. Hur hände det egentligen? Måste ta itu med dagen känner jag, i annat fall kommer den bara att försvinna mellan mina fingrar - fast jag hoppas lite att Paul ska ta första steget så att jag kan sitta & känna mig lobotomerad ett litet tag till.

här i Toronto nu. Sista dagen på sommaren var i tisdags. Det verkade dock inte riktigt ha gått in hos vädergudarna, när jag mötte upp Frida för lunch nere i Kensington var det mer än 30 grader ute. Så det var bara att knöla ned jackan i väskan, sporta solglasögon & äta lunchen på uteserveringen. Efter att jag vinkat hejdå drabbades jag av total toklättja/brist på ork & ringde till Paul som var down town & frågade om han ville hjälpa mig att rymma. So, det blev tidig hemgång idag. Inte helt oki, men ibland måste man få vara lite olydig också! Var väldigt skönt att bli upplockad, köpa på oss lite lax & sötpotatis för middag & kika igenom utbudet av höstblommor som Toronto väller över av under den här perioden av året. Jag som älskar hardy mums blir lite stojjig i närheten av dem & vill köpa alla, men vis av erfarenhet håller jag mig i skinnet. Jag brukar döda av dem på en vecka eller så, så för mig gäller prydnadskål & pumpor som höst-dekoration. Fast visst är de himla fina...

Fredag & två nya möten på agendan, ett ägnas åt följetången "ordna avdelningens fältresa" & hamnar således i kategorin "men gå & dö" & ett är lunch med en svensk tjej som precis kommit till Toronto. Det senare mötet känns ju klart mer underhållande för att uttrycka det milt... Sedan står kvällen & väger lite, antingen blir det att klättra eller att gå ut för en drink med Megha. Helt ärligt så hade jag nog helst tagit ett pass på väggen följt av lite Jamaican Food & en pumpaöl. Osociallt men sant. Helgen kommer nämligen att bli rätt packad fastän planen var att bara ta det lugnt, så det hade varit skönt att få lite tid för oss själva ikväll. Imorgon blir det nämligen "ryggsäckshajk" för att få in mer kilometer i kängorna, shopping av höstgarderob samt kräftskiva med SWEA & på söndag har Elsa sitt ettårskalas. Mellan dessa saker måste vi också pula in lite husfix. Det ska städas, tvättas & målas. I den sista kategorin befinner sig nämligen våra ny nattygsbord. Hittade dem i en liten antikaffär förra helgen & nu behöver de lite tender loving care. Eller rätt mycket... Oak overload. Jag får typ hobbyrums 70tals vibbar så fort jag tittar på dem.

Ytterligare ett hinder finns innan helgen kan starta - ducka min nya lilla kontorstönt. Han försökte bjuda med mig ut på någon slags BBQ igår & det finns nog inget jag vill så lite som det. Jobba hela helgen, 16 timmar per dag, ligger tex ljusår frammåt på priolistan... Funderar på att köra en exklusiv labbdag så att jag slipper tackla frågan.

Hepp, så har Becky & jag klarat av vårt första möte! Vi har redan lite lösa stadgar, en massa planer, ton med energi inför hela projektet & en ny president i form av moi. Japp, så är det - jag har numera en ordförandepost. Känns ju väldigt trevligt! Sedan har jag en mängd andra poster i styrelsen också, det är ju liksom tvunget när vi bara är två medlemmar, men denna känns klart mest hedrande. :) Nu ska vi bara sätta ihop lite klubbstadgar, värva en kassör & sedan drar det igång på allvar. Första projektet blir att fixa medlemmar... som min gamla prefekt skulle ha sagt "Dags att börja hora för uppmärksamhet!". För det är ju lite så, man måste verkligen SÄLJA sig själv om man vill ha något gjort, det är få saker som folk bara köper rakt av idag utan att man pushar lite. So, jag måste komma in i det tänk jag hade när jag var studentambassadör - dvs, sälj, sälj, sälj. Var alltid glad, ge aldrig upp & låt aldrig folk inse att du finner dem mördande tråkiga/idiotiska. I annat fall når du aldrig dina mål.

Nej idag vaknade jag inte på rätt sida av sängen. Saker & ting känns bara så där allmänt surt. Ni vet, man kan liksom inte sätta fingret på det men allt känns bara menlöst & allra helst hade man spenderat dagen SJÄLV. Nu blir det ju inte så, jag bor ju ihop med en annan person till att börja med & det går ju inte att förvisa honom ut ur huset. Däremot måste ju jag iväg ut vilket gör mig på ännu sämre humör eftersom det innebär att jag måste tackla min värdelösa nya kontorskollega. Stefan från... Serbien tror jag. Anyway, människan är hopplös. Den typiska PhD studenten utan social förmåga. Av någon anledning känner han dessutom för att engagera mig i menlösa konversationer hela tiden. Konversationer som alltid slutar med att han ifrågasätter mig. "Iiida, are there any good lunch places around?" "Sure, try Sylvesters""But Iiida, do you really think that eating out is something you can defend economically?"...Jag har bett om förflyttning. Får se hur lång tid det tar innan vår sekreterare får ändan ur så att jag får lite ro & slipper den lille störige slaven. What else, möten på agendan... två idag. Lite frid & ro hade ju varit trevligt.

Uppdatering: eftersom jag är ett litet troll idag beslutade jag mig för att inleda dagen med att vara lite kreativ. Det brukar få mig på bättre humör. Jag tror att det är resultatbaserat - en insats som man faktiskt kan se är himla mycket mer motiverande än att traggla på & inte få något konkret bevis på det (hej & välkommen till en doktorands liv). So, jag pysslade ihop ett första utkast på UofT's klättrarklubbs logga. Än så länge består ju klubben enbart av mig & Becky men jag väljer i vilket fall att inte se det som bortkastad tid eftersom jag de facto var lite mer uppåt när den var färdig.

Vid tvåsnåret i natt låg jag fridfullt & drömde - jag var påväg ut i världen, destination okänd, för att klättra något riktigt spännande. Jag var så laddad & njöt av att vara ute & resa. Jag minns att jag i drömmen satt & smågnolade, pimplade lite flygplansvin & kände mig riktigt, riktigt prima. Så plötsligt - PANG! Enormt ljussken & öronbedövande dån & jag bara "jaha... jag visste det. Säkrare än att åka bil my ass". Det var ett ganska lugnt konstaterande faktiskt, jag visste att motorerna havererat & att skutan nu brann för fullt, men allra mest kände jag nog "JAG HADE RÄTT". Sedan vaknade jag. Till tidernas åskoväder. Det var inte "blixt följt av muller", det var ett konstant dån & blixtrar som bara skar ned från himlen utan uppehåll. Märkligt nog så skedde allt detta utan något regn under de första 5-10 minuterna som jag var vaken. Sedan satte monsunen igång. Jag var säkert vaken i en tjugo minuter eller så & bara njöt av skådespelet fastän jag var så trött att munnen inte riktigt ville stänga sig. Paul ,som fortfarande var uppe & jobbade, fick således ta hand om logistiken, dvs se till att sladdar till viktiga prylar var utdragna & att Mammut inte var rädd (visade sig att han låg & sov i ett handfat helt ovetandes om vad som skedde ute). Tillslut somnade jag om & i drömmen blev min MacBook stulen från mitt kontor av en junkie. Den drömmen resulterade i ett paniskt flämtande uppvaknande med kallsvett & tokrusch ned för trappen för att se om min lilla maskin var i säkert förvar...

Jaja, det är tisdag & då ska man inte dricka öl & jadajada. Men nu råkar det vara så att jag fått en artikel accepterad idag & då måste man ju fira på något sätt. Så Paul & jag delade en flaska pumpaöl över vår coleslaw & kyckling & det kändes så värt! Sedan var det ju lite extra skönt att vi hade 8 rutter i ryggen också, första klättrarkvällen sedan jag kom tillbaka. Sög något helt oerhört, & var naturligtvis grymt irriterad över detta, men det var skönt att få använda armarna igen. Har blivit så vek, bara mjällt kött & så vill jag inte ha det. Bort med daller & fram med muskler! Vi investerade i var sitt kontinuerligt månadsmedlemskap idag - så det blir ändring på slappandet framöver. Oki, det blir inte som det var på den gamla goda Lunda tiden (innan Brasilien) då jag kunde klämma in 6-7 pass per vecka, men 4-5 är målet. Måste om jag ska fixa guld i augusti 2011... Inte många dagar kvar nu innan jag kan signa upp!

men himla lyckad blev gårdagskvällen. Tanken var ju att vi skulle hem till Victoria & Fredrik för att fira Elsas födelsedag, men så blev födelsedagsbarnet sjukt så det fungerade inte riktigt. Körde istället hem till oss, tände massa doftljus - la upp lite av den mat vi köpt för oss fyra på "finporslinet", korkade upp en flaska vin & mös ned oss i soffan med Mammut. Eftersom hela helgen varit så hektisk så var det faktiskt jätteskönt att bara vara hemma. Tittade på "Date Night" & åt halva respektive keso med hjortronsylt till efterrätt. Inget spännande med andra ord, men så mysigt. Var underbart att få landa lite så där innan veckan startar upp igen. Sedan var det ju trevligt att, efter nervös väntan på att nyheterna skulle ladda upp, konstatera att alliansen vunnit. Blev så himla glad & lättad. Att SD kom in i riksdagen är dock enbart att beklaga. Få städer är väl så mångkulturella som Toronto - & det tycker jag är en av dess främsta tillgångar. Naturligtvis finns det en massa saker som Toronto, liksom Sverige, måste jobba på för att integrera nya innevånare. Men grundförutsättningen måste ju vara att man lever i ett öppet samhälle där man har möjlighet att förändra sitt liv, oavsett vart man kommer ifrån.

hela helgen. Start klockan 8.30 på morgonen. Som hittat när kurslokalen ligger mer än en timmes bilväg bort. Är SÅ trött! "Vill inte, vill inte, vill inte" skriker varje cell i kroppen. Hjärnan, som rimligtvis är ledaren över hela min fysiska varelse, känner att den inte lärt sig något så här långt & vill gå tillbaka till sängen & sova. Tror dock inte att det förslaget kommer att gå igenom. Suck. Så, det är bara att inse att jag nu har max 30 minuter på mig att tvätta håret, klä på mig & fixa matsäck. Tjoho...

Åh vilken otrolig tur vi hade med vädret idag! Igår ÖSTE det ned något helt galet. Min lunch-date ställde in för att det helt enkelt var för hemskt utomhus & jag, som i & med detta blev strandad utan lunch på geologen, fick kuta ned som en tok till Starbucks. Den lilla turen på 5-10 minuter resulterade i pipande vattenskadade skor & dyngsura jeans. Tack & lov för paraplyer. Anyway, idag var vädret precis det motsatta. Knallblå himmel & sol. Väldigt passande eftersom avdelningens välkomst BBQ stod på agendan. Blev med andra ord en tidig morgon som ägnades åt att skiva mängder av tomater & rödlökar (jippi på den...) samt lassa avsvalnade kakor i bunkar. Blev hallonfylld chokladrulltårta samt en typ av havrekakor med smält choklad på. Rent utseendemässigt påminde de grymt mycket om de absolut bästa kakorna som fanns under min barndom. Dessa bakades av min kompis Sandras mamma & eftersom detta var på den gamla goda tjockistiden så fanns det i princip ingen hejd på hur många jag kunde äta. Nu blir det ju däremot ingenting, så jag får fortsätta sväva i ovisshet om det kanske var samma recept eller inte. Var det det så kan jag ju konstatera att de där extra 30 kilorna som jag bar på inte var så värst otippade, 300 g smör per laddning kakor... Illa.

är nog förresten det val som jag följt mest av alla de val jag kunnat delta i. Vanligtvis har jag mest suckat & bläddrat förbi allt politikbabbel i rutan, men nu är det plötsligt lite småintressant att följa med i vad de FAKTISKT säger. Återigen spökar alltså "utflyttar genen", den gen som inte aktiveras innan man flyttat ut från Sverige & sedan slår till med full kraft & gör så att man DYRKAR sitt forna hemland & tycker att det är det bästa på hela jorden. Inte konstigt att det gick så bra för oss på 1700-talet, det måste ha varit enormt motiverande att slås för Sverige när man befann sig i leran & missären på den ryska landsbyggden. Innan Poltava då... men jaja, det är en annan historia. Vad jag vill ha sagt är att det där uttrycket om att till & med fan blir kristen när han blir gammal är som en blek variant av utflyttarsjukan. Skicka Ohly till Kyrgyzstan i ett år eller så & det blir folk av honom också..

Blev jättehängig igår på eftermiddagen & klarade precis av att möta upp Paul för middag. Eftersom det var sushi piggnade jag väl till lite, men redan i bilen påvägen hem började jag krokna totalt. Bara skakade för att jag kände mig så kall & hade världens tryck över tinningarna. Inte optimalt med tanke på att det var min namnsdag & det hade "fixats" hemma. Möttes först av en underbart vacker bukett blommor från farmor - tack så jättemycket!

& sedan hade Paul lagt fram två paket som var en slags kombo av namnsdagspresent & försenad födelsedagspresent. Öppnade först en duk som han lyckats tjata sig till att få köpa av Kebnekaises fjällstation, så nu är jag en rätt ensam ägare av en blåvit löpare i lin med isyxor & rep som motiv. :) Present nummer två var en likadan radio/iPod-station som jag fick på min födelsedag för två år sedan. Nu låter det kanske lite märkligt att få samma pryl en gång till men förklaringen är enligt följande. 1) Det är världens SNYGGASTE & bästa station 2) Min dog i samband med flytten hit & jag har gråtit blod sedan dess 3) För naturligtvis hade den tagits ur produktion precis innan min gamla la av & företagets ersättare är så ful att tårna krullar sig & alla andra stationer var också apfula. Så att öppna paketet & få den ultimata stationen var helt otroligt! Det är historien om hur den kom hit också, den involverar bland annat ett telefonsamtal till tillverkarens huvudkontor för att få reda på distrubutörer, telefonsamtal till sagda förmedlare & sedan ytterligare en räcka samtal till olika återförsäljare & tillslut jackpot på en enda kvarvarande manick nere i Miami. Lite postförsändelser senare & den var min. Onödigt att säga kanske, men jag blev väldigt, väldigt glad. Dessvärre var jag också väldigt överhettad, tempen låg en bra bit över 38 & där höll den sig fram tills för ett litet tag sedan. Otacksamt att få en massa fina saker & sedan däcka under en filt i soffan innan omslagspappren knappt dalat ned på golvet. Anyway, nu känns det dock lite bättre så det verkar vara något kortvarigt.

Första dagen på avdelningen igår - rätt intressant. Började bra med att jag fick reda på att jag fått två stipendier, $4000 check. Nu går ju dessa pengar direkt till att betala för mina "kostnader" (UofT politik...) men det är ju alltid kul att kunna skriva upp mitt CV. Efter den glada starten fick jag en riktig skopa av akademiskt "hugg i ryggen" som jag återgälldade med ett ondsint email tillbaka med hela AGGS-styrelsen i mailets cc. So, vi får väl se om jag kört just den sociala kontakten helt käpprätt. Å andra sidan, jag tänker inte bara sitta & ta en massa påhopp & tiga för att behålla något slags dumt socialt status quo - då är det bättre att bränna bron & stå upp för sig själv. So, det gjorde jag igår & intressant nog resulterade det i att en person kom & tackade mig för att jag sagt ifrån & en annan person frågade om jag ville ses för lunch vilket i min värld innebär att man ses för att se om man kan gadda ihop sig... Ah, det är skönt att vara tillbaka i den akademiska världen igen. Vässa armbågarna & kämpa för sin sak!

Tillbaka i Toronto igen. Skönt att vara hemma! Gårdagen började på helt fel sida av sängen men så fort vi kom ut till Bon Echo så kändes det mycket bättre. Var dock galet trött så vi valde att inte klättra utan var ute & hajkade istället. Sedan blev det väldiga mängder vin, femtioelva skålar till Ron & Helen som förlovat sig & faktiskt så innehöll kvällen också den allra första konversationen mellan mig & Sandra på nästan två år. Det gick alldeles över förväntan bra, så till den milda grad att jag tror att samtliga 50 personer som närvarade blev lite lätt chockskadade. Anyway, nu ska Paul & jag fixa lite mer här hemma - han står & trampar med vårt senaste inköp. Före & efter bilder kommer inom kort.

Hepp - då är det dags att lämna hemmets lugna vrå igen. Blir dock bara en snabb tripp upp till Bon Echo & årets Oxroast. Kommer alltså tillbaka redan imorgon eftermiddag. Orkade nämligen inte sova två nätter i tält, det kändes bara för mycket. Men en natt, det fixar jag. När det gäller fix rent allmänt så där så har jag & Paul kommit en bit på vårt senaste lilla projekt.

Heeee... Vad tycks? Massa kvar att fixa naturlish, men ändå - rätt bra va? På en dag har vi alltså målat om den ena väggen & tapetserat den andra. Plus målat delar av bokhyllan & fixat till en tråkig korktavla med lite färg & tyg. Måste erkänna att jag känner mig väldigt nöjd med utvecklingen. Det blir nog kontorshörn av denna lilla skräpsalkov så småningom!

Smashing eller hur? Ett riktigt litet myshörn. Själv gillar jag bäst den rand utan målarfärg som uppstod när vi tog bort lysröret från väggen.

Alltså, egentligen finns det ju inte så jättemycket att göra här - det är ju nästintill perfekt redan nu - men vi ska se om vi kanske kan piffa till det bara liiiite.

Hemma igen! Så otroligt skönt! Resan tillbaka gick hur bra som helst, bara ett fåtal panikryck från min sida - vilket är ett väldigt bra facit på en resa över Atlanten. Paul OCH Mammut kom & hämtade på flygplatsen & efter att vi lämnat av väskorna hemma åkte vi ut på göromål, allt för att hålla moi från att somna. So, vi åkte till vårt favoritbryggeri där de fått in Pumpaölen som bara säljs under hösten - världens bästa öl. Var överlycklig! Sedan blev det en liten chai på Starbucks, stopp på IKEA för att köpa upp oss på nya fina orkidéer & tillslut svängde vi förbi Sushi on Bloor & hämtade upp middag. Delade en flaska vin över sushin & jag fick en "Välkommen hem" present, en bok som jag såg i Älvsbyn i somras & ville ha något vansinnigt mkt. Söta Paul hade smygit tillbaka & köpt den när jag var upptagen med något annat. So, en ganska perfekt hemkomst med andra ord! Enda lilla smolket... hittade en fästing som bitit sig fast i Finland. Blev tjut & skrik från min sida & avlägsnande med pincett från Pauls sida. Vidriga små kryp!

Tjing! Kom fram som jag skulle igår. Inga problem (bortsett TIDERNAS suraste säkerhetsgubbe i Helsingfors)! Checkade in, klättrade hotellets fasad två gånger (kortet jäklas & vill inte vända sig rätt, fixar det sen när jag har tid - men visst är det lite coolt!) & åt middag. Unnade mig ett glas vin, det var enormt trevligt efter noll & inget under de senaste två veckorna. Sedan sov jag helt enormt ryckigt (trodde hela tiden att jag försovit mig & missat planet) fram till halv fem då det var dags att starta dagen. Nu har jag pressat för mycket hotellfrukost & samlat ihop allt mitt pick & pack. Nästa anhalt blir Bromma, följt av Bryssel & sedan - sedan - Toronto... :)

Whooot! Sista dagen IDAG! Klockan fem i sex lyfter mitt plan från Helsingfors, inte mer än tolv timmar tills dess. Sedan blir det lite meck med flyg & lokalbussar men jag räknar skarpt med att anlända hit absolut senast klockan nio. Japp, Stockholms största affärssporthotell ska jag bo på. Affärsbiten är jag väl inte så välbevandrad i men jag ser fram emot att se deras klättervägg! Håller bara tummarna för att de fortfarande har instruktörer som är redo att säkra mig så där på kvällskvisten. Vill ju så gärna prova nu när jag ändå är där. However, först måste jag klara av de sista timmarna här på Tvärminne. Det ska tvättas lite kläder, packas lite mer, rums/matnotan ska fixas & så ska jag ha ett möte med Kenneth & Anke för att diskutera projektet. Det sista känner jag mig så där inför - är så grymt oinspirerad för tillfället. Har bara en tanke i huvudet & det är HEM. Jag behöver mitt liv tillbaka, jag är trött på att vara nomad. Jaja, ni har hört det en miljon gånger de senaste veckorna jag vet... Men nu är det faktiskt mindre än 24 timmars tills mitt plan mot Bryssel lyfter, det är så nära nära nära nu!

Jaha - så kom måndagen ÄNTLIGEN! Bara att städa ut stugan, tömma kylskåpet på det lilla som fanns kvar & flytta in i mitt lilla dorm room. Lycka. Absolut, total lycka. Sedan knatade jag iväg till receptionen för att förklara tekokarincidenten. Kontorstanten bara "jaha, nu vill jag klargöra en sak här - jag ser i mina papper att du haft nyckeln till 405 (korridorrummet) sedan den 30e. Så då debiterar vi från då.". Jag fick psykbryt. När jag lämnade in min gamla nyckel den 30e fick jag nämligen nyckeln till 405 "bara för att det skulle vara ur värden". Här skulle jag alltså ha plågat mig själv genom en veckas ensamhet helt i onödan?! Jag tror jag klargjorde ganska skarpt att jag inte höll med resonemanget. Jag talade tydligt & klart om att jag skulle flytta in i Kenneths & Leens hus när jag checkade ut från mitt gamla rum - om de sedan inte följer protokollet så är det FAN inte mitt fel & följaktligen VÄGRAR jag betala. Det blev lite stissigt där ett tag, men tillslut kom de två kontorstanterna fram till att det nog kanske var ett misstag från deras sida, inte min. Slipper alltså betala. Vilket är jäkligt tur för stationen, hade fjuttat fyr på hela kåken om de debiterat mig! Jag var så upprörd att de dessutom såg mellan fingrarna gällande tekokaren - behöver alltså inte ersätta den heller. So, all good. Men herre... adrenalinet pumpar fortfarande i tinningarna.

just nu. Herregud vilken missär det känns som - så mycket att jag bara kan skratta åt eländet. Saker som varit lite jobbiga sedan jag satte fyr på tekokaren: all keso tog slut, likaså tomaterna & kiwin. Samt all tonfisk - det jag levt på de senaste veckorna. Återstod en burk konserverad svamp, brocolli & lite kräftstjärtar. Problemet var bara att det inte fanns någon burköppnare i huset... Helviti. Då gäller det att vara kreativ. Liten skola i hur man öppnar en burk svamp med vad som finns att tillgå: gör först ett hål med en kniv. Helst en stabil kniv med inte alltför spetsig tipp, det suger om man slinter. Brödknivar är utmärkta. Ta sedan vad du än kan hitta som vagt påminner om en konservöppnare & bänd för kung & fosterland. Tada!

Osthyvlar är en fantastisk uppfinning även om de är norska! I övrigt då... Tja. Jag jobbar ju som sagt rätt mycket men det är ju inte utan att jag är grymt uttråkad. Dagens höjdpunkt är min 60 minuterspromenad eftersom det innebär att jag får lyssna på ett avsnitt av sommar i p1. Inte mer än ett, de måste ransoneras de med. So, min fritid ägnas mest åt att lösa korsord & soduko. Fast idag tog båda slut - har jag nämt att jag längtar hem?

sedan flyttar jag ut! Jippie! Det ska firas - har suttit & hållt på en sista kvarvarande cider (blåbär/citron) så det blir kvällens lilla begivenhet. Tänk, en sista natt sedan behöver jag inte vara rädd längre & jag kommer att kunna gå & kissa efter klockan nio. Vilken lyx! Den senaste veckan har verkligen fått mig att uppskatta vad jag vanligtvis har. Alltså, jag tycker inte att jag är SÅ meckig med att komforten alltid ska vara på tipptopp - men den här vistelsen har faktiskt varit lite i kämpigaste laget. Jag klarar att inte ha tillgång till toalett i huset, det är inte det - men att gå & famla helt ensam i skogen utan ficklampa känns bara för mycket. Där går min gräns. Jag vet ju att mörkret i sig inte är farligt, men det spelar ingen roll. Jag ser inte vart jag går, ser inte vad som finns runtomkring mig & så kommer paniken krypandes uppför ryggen. Det är lite som min flygrädsla. Jag vet ju att ett flygplan är en maskin som måste accelerera & bromsa precis som vilken bil eller buss som helst, men jag är enbart lugn så länge ljuden är de samma. Så fort ljuden förändrar sig kommer rädslan. Min nuvarande rädsla är irrationell på samma sätt, inget har ju egentligen förändrats men ändå reagerar jag. Det hade varit intressant att testa just rädsla - se vad som gäller för olika personer. Vad är egentligen the tipping point? Eller är det helt enkelt så att de flesta människor blir rädda när de känner att de inte längre har kontroll över situationen? Jag tror att det kan vara något av en nyckel i sammanhanget, ju mer kontrollerande personer är desto räddare är de egentligen innerst inne. De håller bara inne all oro & rädsla genom att ha hundra koll på allting hela tiden. Jag som har en "det löser sig" filosofi inför nya saker har alltså inget problem med att flytta till andra sidan Atlanten. Det tror jag bottnar i en trygghet gällande min egen förmåga, jag vet att jag fixar det mesta som behöver ordnas. Däremot har jag inte samma trygghet i andra människor, jag oroar mig för andra bilförare när vi kör i Toronto, jag oroar mig för att någon flygtekniker eller flygledare inte är på topp & i förlängningen (när nerverna är på ytan) att någon galning gömmer sig ute i buskarna. So, lite självanalys där - då har jag något att jobba på.

att få åka hem. Det känns faktiskt mycket bättre idag. Inte för att saker & ting har förändrats speciellt mycket, men bara att det är en dag närmare hemfärd hjälper. Förrutom de uppenbara sakerna så längtar jag tokmycket efter detta:

1) Att kunna gå på toaletten när jag vill, här pallar jag inte att gå ut klockan 4 på morgonen - jag är helt enkelt för rädd
2) Min mjuka men fluffiga kudde där hemma! Kudden här är stenhård & cirka 5 cm tjock, jag har försökt pimpa den lite genom att stoppa in diverse kläder som jag inte använder innanför örngottet med det hjälper väl sådär
3) Middagar som inte består av tonfisk på burk (men försök själv shoppa mat för 10 dagar på 15 minuter - det är grymt svårt när man dessutom vet att man har ett jättelitet kylskåp som enda förvaringsplats)
4) Vin

Sedan saknar jag lite mer specifika saker som inte är relaterade till missären här:

- Sitta i soffan & mysa med Paul, Mammut & tända ljus & titta på någon nedladdad tv-serie
- Åka till vårt lilla lokala bryggeri & köpa var sin ny ölsort för skojs skull
- Handla organiskt kött på St. Lawrence market på lördagar, pipa över gatan & köpa två kassar fyllda av grönsaker för $12 & veta att kvällens middag kommer att bli amazing
- Eller inte känna för att laga mat & köpa hem sushi eller getcurry
- Köpa en chai när helst jag känner för det
- Komma på ett nytt inredningsprojekt i huset & åka runt en hel helg för att scouta prylar & uppslag

... & mycket, mycket mer. Landar på onsdag. Herre gud vad jag längtar.

Neej! Nu har jag fått nog! Inte nog med att jag bor i ett litet skjul utan toa eller ens varmvatten - nu lyckades jag sätta eld på tekokaren också! Jag kan alltså inte ens koka upp vatten snabbt längre... Faaan. Inte för att mitt te kommer att vara så exalterande under helgen eftersom jag har helt slut på mjölk, men ändå - apa också vad detta sög.

Memo till mig själv. Nästa gång jag känner för att slå på en platta i mitt lilla yttepytte pentry så kan det ju vara smart att kolla upp vilken platta som går på. Förslagsvis är det smartare att starta den platta som kastrullen står på... Nu var ju inte det fallet. Eftersom köket är SÅ litet finns det liksom inte plats för tekokaren någon annanstans än på just en av de två plattor som finns. Naturligtvis rökade moi av misstag sätta på den platta som inte resulterade i kokt blomkål utan flamberad plast. Nu luktar det gott i huset också. Kul. Jättekul.

Eller inte. Alla dagar här på Tvärminne betyder jobb. Så jag fortsätter att odla plankton som om det vore vilken grå tisdag som helst. Enda lilla avbrottet från konventionen blir att jag ska försöka att få tag på en tvätt-tid. Allra helst idag. I nuläget måste jag tvätta mina sockor i handfatet & det suger av två anledningar.

1) Jag är alltid skittrött när jag gör det så jag orkar bara inte gå ut i köket & koka upp varmvatten så allt blir bara vaskat i vatten så kallt att det hade kunnat tappats direkt från en glaciär (har jag inte sagt det? Nope, stugan kommer alltså INTE med varmvatten).
2) Enda möjligheten att få sockeländerna torra är att hänga dem på elementet. Det FINSKTILLVERKADE elementet. Om ni någonsin kollat närmare på ett sådant så står det alltid att man inte får hänga något på dem pga brandrisk. Detta är ingen liten poänglös varning för att buffra mot helt galna scenarios som kan få tillverkarna stämde. Nej, finska element går att få så heta att man kan steka ägg på dem. Eller åtminstonde så heta att en liten fyraåring kan bränna upp blåsor i hela ansiktet - hände mig när jag sov på golvet hos mormor & morfar som liten & kom för nära elementet. So, varje natt går jag & lägger mig & tokignorerar att sockorna hänger där som små fnöskelappar & väntar på antändning.

All in all, jag håller tummarna för att det finns en öppning i kalendern. I mean, alla andra kan ju åka härifrån så det känns ju som att det bara kommer att vara jag som har ett så sorgligt liv just nu att jag måste tvätta på en fredagskväll. Right?

under lunchen igen. Det är liksom dagens happening så jag blir helt tossig & till mig & knölar i mig sallader och protein tills jag knappt tar mig upp för trappen. Detta verkar dock inte enbart gälla mig, alla här äter som om det inte fanns någon morgondag. Vissa har två tallrikar på brickan och tar ändå om! Jag begränsar mig till en tallrik & en omgång, men den tallriken är å andra sidan rätt rågad. Det här är ett så märkligt ställe - det finns i princip bara två saker att göra, äta & jobba, så det är vad folk gör. Igår kom jag till exempel in på stationen vid kvart i sex (då hade det slutat tokåska men sova var fortfarande omöjligt) & det var redan folk där & jobbade. Idag var jag där vid tio i sju & japp - full rulle. Om jag kunde tappa jobbmoralen här på flaska & ta med mig tillbaka till Toronto - tänk vad mycket jag kunde få gjort då! Får nog bli mitt löfte för den nya terminen, bli mer som Tvärminneversionen av mig själv. Minus frossandet & sjukligt tidiga starter på dagen.

Jag har känt mig rätt nere sedan jag kom hit. Tror att det blev lite för stor kontrast att gå från Kebnekaiserelaterad eurofori, samt hela familjen, till en avskiljd liten forskarstation i Finland. Idag känder det dock mycket bättre. Bortsett från att dagen startade klockan fyra (det åskade något så vansinnigt att min lilla stuga typ skallrade - gick inte att sova) så har det känts som om jag hittat tillbaka lite till mig själv. Vi kom ut på sjön, jag var ensam ansvarig, jag fixade all provtagning utan problem - inklusive att rensa hela provutrustningen utan att hålla i mig för stöd medan båten rullade i vågorna - och jag kom hem & kände att jag varit duktig. Det är nog lite där skon klämmer också, jag har fått göra så mycket nytt sedan jag kom hit att jag inte riktigt känt att jag har varit on top. Vilket är något jag inte gillar, men nu när mina toxin prover brummar på i pumpen & jag skrollar igenom planktonprovet så känner jag ett lugn. Jag fixar detta, det spelar ingen roll att allt är nytt, jag klarar det ändå. Det är en otroligt trevlig känsla. Sedan hjälper ju omgivningen till för att hålla humöret uppe. Jag har sagt det tidigare & jag säger det igen - Finlands skärgård, så otroligt vackert det är här!