MsBree

Oj... Jag köpte något alldeles för fint till mig själv idag. Men efter två timmar & 30 minuters panik var det så underbart att hitta något som bara kändes helt rätt. En typisk Ida-klänning helt enkelt. Fina detaljer...

...men total påsform så länge den hänger på galjen. En klänning som helt enkelt inte gör så mycket liv av sig innan den hamnar på kroppen.

Det var kärlek på studs & sedan en mental sammandrabbning över vad det egentligen är rimligt att lägga på en klänning. Nu fick jag den ju i & för sig på 50% eftersom det var den sista i affären & i, antar jag, lite mer svårsålda size 0 - men det krävdes ändå en himla massa vel innan jag bestämde mig för att det blir min påskpresent till mig själv. Satt mest & stirrade med stora ögon ner i påsen under resan hem. Efter lååång tystnad frågade Paul om jag var oki - svaret blev "Well, I'm thinking that I'm going to look at this as my bridal dress from a previous life". För att förklara, tänk er tillbaka till artonhundratalet - på den tiden köpte man på sig en fin klänning när man gifte sig & sedan använde man den resten av livet. Därför var den tvungen att vara svart, den skulle ju hålla genom varje begravning man tvingades närvara på - inklusive sin egen. SÅ tänker jag på min klänning också. Vilket är prima, det innebär ju att jag aldrig kan bli tjockare än vad jag är nu. För så värst länge vill jag inte ha varit av pinn för att komma i vad jag nu än ska vila i. Alltså, jag tänker som kloka ma här - köp plagg i bra kvalité & de räcker för evigt. Detta blir alltså min första klänning som får ses som arvegods.