MsBree

För en vecka sedan vaknade jag kall & blöt & helt helvitis misserabel. Fjällräven Classics första dag var nämligen regnig. Allra mest när vi kom till station nummer två, Singi, vid tio-snåret på kvällen. Vi noterade oss på checkpoint & fick var sin ren & mosklämma. Samtidigt som jag fick den varma, oerhört efterlängtade, maten i näven började regnet fullkomligt ösa ner. Det fanns inget skydd & var råkallt. Enda lösningen var att äta snabbt - slukade mos & ren på ett absolut ovärdigt sätt. Frammåtlutad, för att försöka blockera regnet, insåg jag att jag var tvungen att sakta ner ätande om jag inte ville kväva mig själv där i leran & mörkret. Fy så förnedrande att kvävas på tunnbröd & pulvermos efter att inte ens ha klarat av en tredjedel av loppet... Anyway. Med maten avklarad kom vi till punkten "sätta upp tälten". Alla bra platser var upptagna, vinden tjöt & regnet hamrade ner. Innan vi nödtorftigt slagit läger var allt blött. Inklusive insidan av tälten. Fy fan vilken hemsk natt. Det var så hemskt att det blev rådslag följande morgon - skulle vi fortsätta eller inte? Paul hade ont i knät, mamma lätt hypotermi & Magnus led av båda sagda problem samt två värkande hälar. Jag ska vara ärlig, det låg nära till hands att bara ge upp - även för mig som nog ändå haft den bästa natten (tack gode gud för att jag inte lyssnade på Paul & Jamie när jag köpte min sovsäck - kvinnor ska ALDRIG lyssna på män när det gäller vad som är "tillräckligt varmt"). Men vi fortsatte... & det blev bättre. Av en rad olika anledningar. Först av allt, den Svenska fjällvärlden är sjuhelsikes vacker & när molntäcket väl började lätta så att vi hade chansen att se något blev också humöret bättre.

Sedan tackar jag min lyckliga stjärna för att vi hade bra utrustning. Jag säger inte super, för det finns rum för förbättring, men på det stora hela är jag väldigt nöjd med de plagg jag tog med mig. Allra mest fäst är jag dock vid mina underkläder i ylle, utan all den ullen på kroppen hade jag aldrig fått upp tillräcklingt mycket värme för att njuta av utsikten. Sedan var det grymt skönt att ha skor jag kunde lita på. Ett enda skavsår fick jag, det är rätt bra betyg när man håller igång minst 10 timmar per dag!

Ytterligare en sak jag älskar med att vandra - man får tid att fundera. "Inre resa" låter ju vansinnigt hippieflummigt - men det är lite så. Man har tid att fundera på hur man själv fungerar, hur andra personer är funtade & vad som är viktigt i livet.

Själv kom jag redan där på spåret fram till att jag vill göra Fjällräven Classic igen. Pga av den första usla natten & det faktum att den manliga delen av vårt team drogs med skadeproblem var det bara att inse att vi inte skulle komma under 72 timmar. Vilket vi ju inte heller gjorde, men det som känns jobbigt är att jag VET att jag fixat det på egen hand eller i en mindre team-konstellation. So... jag ska göra FC igen & den här gången siktar jag på en tid under 50 timmar. That´s a promise!