Får man känna så?
Ok - här kommer dagens lilla bryderi. Tjejen som tog min order i kassan var... jaa... jag vet inte vad det var för fel på henne, men hon föll inte inom ramen för vad som kan klassas som normalt utseende. Här snackar vi långt ut åt fanders på vänstersidan av kurvan. Det var inte bara det att hon var dvärg, utan hon hade också små vinna händer med fingrar som spretade snett bakåt - som små sällabbar. Sedan hade hon ett helt oproportionerligt stort huvud i förhållande till sin kropp. Fast ansiktet hade alldeles för mycket ben, samtidigt som hennes ögon satt galet långt in i huvudet & liksom kikade ut ur små smala hål. På det hade hon en uppsättning tänder som såg ut som om någon kastat in en bunt bruna legobitar i munnen på henne.
Jag blev helstirrig. Viste inte alls vad jag skulle göra av blicken & när hennes lilla hand inte riktigt fixade att ge mig växeln utan föll ner i min öppna hand dök en enda tanke upp i huvudet. "Gode gud, gör så att det inte är hon som fixar i ordning min chai..."
Omgående kände jag mig riktigt usel. Rent förnuftigt sett inser jag ju att det inte spelar någon roll hur någon ser ut. Har hon anställts så antar jag att hon är fullt kapabel att blanda en chai & då kvittar det om man så än råkar se ut som en uruk hai. MEN - samtidigt är det en del av mig som bara ryggar för konceptet, som vill att allt som har med mat ska vara estetiskt tilltalande. Lite som att man tycker att maten blir godare i en vacker restaurang än ett nedgånget hak i China town. Eller att mat lagat av någon som ser ut som Jaime Oliver på ren automatik blir godare än vad den utvecklingsstörda mattanten på min gymnasieskola tåtade ihop (nu nös hon ju i & för sig i maten lite då & då, så det kanske är ett dåligt exempel - men ni förstår principen). I don't know... Jag menar naturligtvis inte att man måste se ut som Gisele Bundchen för att få koka en kopp te - men är det här ett tecken på att jag är för utseendefixerad/lite för mycket av en perfektionist? Eller grundar det sig på att vi lever i ett samhälle där de flesta följer normen, där man inte möter så många personer som faller utanför ramarna?
Jag blev helstirrig. Viste inte alls vad jag skulle göra av blicken & när hennes lilla hand inte riktigt fixade att ge mig växeln utan föll ner i min öppna hand dök en enda tanke upp i huvudet. "Gode gud, gör så att det inte är hon som fixar i ordning min chai..."
Omgående kände jag mig riktigt usel. Rent förnuftigt sett inser jag ju att det inte spelar någon roll hur någon ser ut. Har hon anställts så antar jag att hon är fullt kapabel att blanda en chai & då kvittar det om man så än råkar se ut som en uruk hai. MEN - samtidigt är det en del av mig som bara ryggar för konceptet, som vill att allt som har med mat ska vara estetiskt tilltalande. Lite som att man tycker att maten blir godare i en vacker restaurang än ett nedgånget hak i China town. Eller att mat lagat av någon som ser ut som Jaime Oliver på ren automatik blir godare än vad den utvecklingsstörda mattanten på min gymnasieskola tåtade ihop (nu nös hon ju i & för sig i maten lite då & då, så det kanske är ett dåligt exempel - men ni förstår principen). I don't know... Jag menar naturligtvis inte att man måste se ut som Gisele Bundchen för att få koka en kopp te - men är det här ett tecken på att jag är för utseendefixerad/lite för mycket av en perfektionist? Eller grundar det sig på att vi lever i ett samhälle där de flesta följer normen, där man inte möter så många personer som faller utanför ramarna?
Kommentarer
Trackback
