MsBree

Tillbaka hemma igen. Fixade att sitta igenom dagens seminaresession men sen tog det stopp. Har nog inte varit så här risig sedan Brasilien... Kändes inte värt att sitta & lida på en kall kontorsstol så jag drog hem. Bra mycket trevligare att tycka synd om sig själv nedbäddad i ens egna soffa - med te! Matförgiftning är ett uselt koncept, man blir så fruktansvärt medveten om sina egna begränsningar. Hela dagen har jag sett ut exakt som på bilden nedan - helt spänt ansikte med läpparna frysta i ett allt annat än naturligt läge. Inga avslappnade muskler här inte, är hela tiden på min vakt eftersom jag har noll koll på resultatet av nästa roliga kroppsliga drag.

Tackar i alla fall gudarna för att jag filade ihop den där soppan igårkväll, känns som utmärkt sjuklingsmat för magar som intagits av aliens som avvisar allt med substans.

Ja men det här blir ju en lysande måndag! Inledde dagen med att inte klara av att stava till selleri. Köpte nämligen på mig en bunt igår som av misstag åkte ut i vårt "cold-room" & nu har hela eländet fryst. Bestämde mig för att snabbsöka på selleri-recept för att rädda vad som räddas kan. Bara det att jag för mitt liv inte fick till den svenska stavningen, s kändes så fel. Så jag sökte på celeri & celleri & gav tillslut upp & knapprade in Celery in google translate (!). Känns med andra ord inte som om dagen är upplagd för några nämnvärda bedrifter...

Samt första avsnittet av BBCs serie Sherlock. Fantastiskt bra. Paul & jag satt som två ljus i soffan under två timmar som kändes som om de flög fram. Sure, slutet haltade kanske lite - men det får man ta med deckare. De lever ju på upptakten, på att stegra spänningen, så det är inte så underligt om slutet alltid blir lite av ett aniklimax. Anyway, ett absolut måste att se. Två avsnitt kvar... svårigheten ligger nu i att faktiskt spara på dem & hålla sig från frestelsen att dra allt på ett svep. Låtsas att det fortfarande är 90-tal & tvingas att accepter väntan på nästa avsnitt.

Kvällen har ägnats åt att smygfira Mammuts "ett år i vårt hus dag" som officiell sker imorgon. Som ett första led i festligheterna kittade vi upp oss på en provbox med Royal Canin torrfoder - tre nya smaker för kräsna katter. Naturligtvis med medföljande beskrivning på hur ett ordentligt torrfoderstest skall gå till. Så se & lär...

Var noga med att hälla rätt torrfoder i rätt skål. Skulle det vara svårt att komma ihåg vilken skål du använt till vad så kan du alltid märka upp dem med små minneslappar (Royal Canins eget råd... annars kan man ju tycka att färgkodningen räcker rätt långt).

3) Efter att ha placerat ut de fulla torrfoderskålarna kan försöksdjuret hämtas. Observera vilket torrfoder som väcker störst intresse:

I detta fallet var Protein Preference den absoluta vinnaren. Vill man vara HELT säker på resultatet så bör dock försöket pågå i 2 dagar (för Mammuts viktklass, katter under 8 lb kan testas i tre dagar innan påsarna tar slut) enligt RC. Vi känner väl att det räcker så här (i.e cidern & orken tog slut).

Eftersom Paul åkt på en förkylning & jag någon typ av lätt matförgiftning (urk) beslutade vi oss för att skippa den 4 timmars tur på snöskor som vi planerat. Lite ledsamt - men det är bra mycket ledsammare att befinna sig långt bortom civilisationen om man inte känner sig helt hundra på att få behålla sin frukost... So. Istället tog vi en promenad på cirkus 10 kilometer. Köpte på oss var sin chai/creme brulle latte & pep in på en djuraffär & köpte en liten present till Mammut. Små enkla nöjen som gör ens söndag så där långdraget mysig.

Var på mitt livs första babyshower idag & det var ju fantastiskt gulligt. Även om jag känner mig lite tudelad kring konceptet att fira babyn innan den är född så var det en enormt varm & fin tillställning. Alla var så glada, alla hade köpt så söta små babykläder & det var en så underbar stämning i huset. Vissa av de där amerikanska inslagen fanns naturligtvis där, ni vet - muffinsställning med små chokladmuffins med vit philadelphiakräm & små blå nallebjörnar på & en hel massa blå ballonger. Pastelligt, pastelligt, pastelligt. Fast det kändes liksom rätt. I Sverige hade jag nog skakat lite på huvudet över det hela, vi känns väl lite mer jordnära när det kommer till den här typen av saker, men här i Canada kändes det spot on!

Bäst var ändå tårtan. Så totalt rätt! Så nordamerikanskt som det kan bli - två lager inklädda med blå marsipan & med ett par små blå converse i sockerpasta på toppen...

Avslutat flaska med bubbel, laxbiffar på egenmald färs & guacamole - nu efterrätt. Paul äter B&J direkt ut bunken, mest för att jag bad honom att göra det "som på TV", vi dricker te med skum & jag njuter av skivade jordgubbar med kardemumma. Typ noll calorier & så himla gott! Lyssnar på "Home" med Edward Sharpe & jag längtar efter lillebror & vin i trädgården - krocket - gräva efter nypotatis - köpa Valio på Ica. Allt sånt som jag älskar med Sverige. Bara för att Home påminner lite om Johnny Cash & June Carter... Som jag gör uselt men Magnus är så himla bra på.

tills att klockan blir tio i fem så att jag kan smälla igen alla pärmar & böcker med en duns som får gipsväggarna att damma & springa ut i friheten! Nu blir ju inte flykten så där jättelång, bara bort till gymmet för ett box-pass men det räcker för mig. Hade tänkt vara duktig & sitta & klura på lite mer thermodynamik fram till sex-snåret - men det får banne mig vara nog med att uggla här ytterligare en timme.

Underbara helg som breder ut sig framför mig! Babyshower, födelsedagsfest, vin & en 15 km på snöskor... Fy för in i helsike vad jag vill att klockan ska pinna på nu!

En av dagens bästa stunder är utan tvekan frukost. Jag älskar hela konceptet hämningslöst. Sedan mer än ett halvår tillbaka består min dagliga stund av salighet av skivade bananer, jordgubbar, mjölk & weetabix. Jag struntar totalt i att bananer har grymt dåligt rykte i dessa LCHF-tider - för mig är det prio nummer ett att få i mig mer kalium. Weetabixen har jag ju lovsjungit sedan tidigare, men just de i kombination med jordgubbar är mer genomtänkt än vad man först kan tro. Mina små torvbricketter är nämligen väldigt järnberikade & det järnet kan min kropp lättare tillgodogöra sig om jag äter det i kombo med något som innehåller C-vitamin. Prima eftersom jordgubbar är fulla av C-vitamin.


Men igår så lärde jag mig något nytt... Te är uselt för ens järnupptag. Kommer mitt järn från spannmålsprodukter, som i fallet weetabix, kan jag förlora upp mot 60% om jag följer upp min frukost med en kopp te. Vilket jag i princip gör varje dag. Apdåligt. So, bara att greppa tag i situationen & se till att läga upp saker & ting lite annorlunda.

Frukost - en timmes övrigt pyssel - sedan te. Problem solved.

Landat i soffan efter full dag på avdelningen med labbprov för mina studenter, tokbra gympass & senapspanerad kalkon med palsternacka & baby spenat. Dagens efterrätt blir en kopp lönnsirapste med massa skum. Köper små påsar med splenda smaksatt med antingen vanilj eller hasselnöt som jag blandar med mjölk i en separat bunke med min grymma lattevisp. Sedan är det bara att toppa téet med vispet & det känns näääästan som om man var på Starbucks. Fast oändligt mycket nyttigare. Perfekt efterrätt utan dåligt samvete. Jaja... jag vet, sockerersättning är DÅLIGT & jag vill absolut inte stoppa aspartam i kroppen - men splenda är en spegelmolekyl av vanligt socker, bara det att kroppen inte kan tillgodogöra sig det. Perfa!

Så här efter träning & middag är hela kroppen så där trött & varm & skön. Pömsig hade man kanske kunnat säga.

Nu - dags att fortsätta läsa lite i min mountaineering bok, ska läsa upp mig på hur man kan skapa en personlig profil för sin fitness-nivå. Så här långt har jag blivit informerad om att man måste vara kapabel till ett olympiskt triathlon med bra fart för att klättra Mount Everest. Tur att just den lilla stenhögen inte står på agendan...

Eftersom dagen bjuder på hard core gympa pass kände jag inte för att starta morgonen med plankor & armhävningar. Nope, istället "vardagstränade" jag. Ner på alla fyra i köket & så skrubba, skrubba. Nu, så här vi åttasnåret, har jag ätit frukost med gott samvete & har ett spegeblankt köksgolv på köpet. Win, win situation. I övrigt så har Paul & jag totalt nördat in oss på vad som måste ske fram till sommarens utmaning. Hade ingen aning om att det fanns så många olika sätt som man kan klassificera vältränad på. Hade någon frågat mig för en vecka sedan hade jag nog hummat något om cardio & stamina men inte så mycket mer. Nu däremot, nu är jag tex helt eld & lågor över det faktum att balans faktiskt är en del av ekvationen. Har alltid tänkt att det har med innerörat att göra & att det bara är att ta vad man får, men så är inte fallet. Nope! Genom att fokusera på överkroppen kan man bygga upp muskler i ryggen & kring bålen som gör att man har mer styrka att parera & således får bättre balans. Är inte det himla häftigt?! Jaha, då är det bara att börja planera för en världsomsegling med start sommaren 2020! :)

& den tillhörande kroppen ska nu dra sig över gatan & UTRCCs första filmkväll. Helt ärligt vet jag inte hur det ska gå till, känns som om jag varken kan uttrycka mig i tal eller skrift & engelska är ett språk som talas i främmande länder. Känns som om jag har vadd mellan öronen - som efter tidernas baksmälla - men eftersom det inte är fallet så undrar man ju. Eller, en liten stilla frågan försöker samla ihop sig där inne i luddet, men det vill sig inte riktigt. Allra mest vill kroppen bara slå av & glo rakt fram. Mycket underlig känsla. I mean, jag är ju inte ledsen eller känner mig sjuk. Det är bara det att huvudet slagit av.

Hoppas ju på bättring, för i annat fall blir det till att sadla om & börja sortera bestick.

Ingen snö att skotta den här morgonen - så det var bara att komma på något annat att kicka igång kroppen med. Körde 100 "Mountain Climbers", 100 sit ups, lite planka på det samt benlyft. Mammut var naturligtvis med under hela passet. Hans version bestod dock mest av sniff på liten punk (jag UNDRAR verkligen vad jag spillt på det byxbenet!) samt döda mjukbyxmidjebandet (hjälp, vad heter det på svenska?)...


Det blev ju lite knepigt med de där benlyften... Tror att jag av misstag släppte ned benet på Mammuts huvud en tre fyra gånger. Vilket han inte verkade bry sig om så där alldeles nämnvärt - han var ju upptagen av att jaga!

Nej hjälp vad hemsk kvällen blev där ett tag...

Oki, så här ligger landet - det är Pauls namnsdag idag & vanligtvis innebär det våfflor på sängen. Men efter helgens frossande i pannkakor kändes det ju så där lagom exotiskt - så jag beslutade mig för att skippa det. Vilket innebar att jag våndades hela dagen, något kul var jag ju liksom tvungen att komma på. Så, när jag under vända 11 i poolen kom på att jag kunde hoppa av ett tunnelbanestopp tidigare & köpa en fin flaska bubbel så kändes det som en himla bra idée.

Bara ett problem - som marshmallowhjärnan inte tänkte på...

Paul visste när jag skulle komma hem... & eftersom jag var lite sen i första läget & dessutom fick stå & vänta på tunnelbanan så klev jag av det där tidigare stoppet bra mycket senare än vad jag vanligtvis gör på mitt vanliga stopp. Lägg sedan till inköp av bubbel & en 40 minuters promenad hem. Plus att jag naturligtvis inte lyckades höra min mobiltelefon ringa & ringa & ringa. Så när jag dök upp på tröskeln hemma & drog igång "VAD ÄR DET FÖR DAG?" så möttes jag av en gråtandes Paul som mailat till Therese, ringt Becky & campus police.

Fan vad usel jag kände mig. Det här känns väldigt symtomatiskt för delar av min familj - typ den delen som bara "jaja, det har varit en jordbävning i närheten här i Turkiet, men det är nog inte nödvändigt att ringa hem". So. Mitt väldigt försenade nyårslöfte för 2011 blir att försöka bli lite bättre på att höra av mig till de jag älskar.

står på dagens middagsmeny. Passande eftersom det är så min hjärna känns just nu. Tror inte att det finns en enda vettig tanke, ett enda bra sammahang eller intressant synpunkt där inne just nu. Jag känner mig som en marshmallow. Vitt innehållslöst fluff.

Ha, lite ironi på det hela - googlar marshmallow för att se om jag kan hitta en lämplig bild för att illustrera det mentala dödläget & lär mig att marshmallow även är namnet på en växt - Althea officinalis. Det får väl ledsamt nog utgöra behållningen av denna dagen...

Jag har kittat upp mig på en bok om mountaineering & läst upp mig på vad man ska äta om man ska prestera på hög nivå. Lärde mig att min morgonmjölk har lågt GI värde, min halva banan mitt i mellan & mina weetabix högt. Första tanken var att stryka weetabixen, men det funkar inte - jag älskar ju dem... Snabbt blädder i boken & jag lärde mig att högt GI är helt ok, så länge kroppen har arbetat innan. Eftersom en trött hasande tur nedför trappen knappast kan räknas beslutade jag mig snabbt för att ett litet morgonträningspass måste pressas in före frukost. Paul, som hitintills inte gjort många knop inför sommaren & börjat känna sig lite olustig (vilket jag förstår - människan åt 4 av sin mammas crepes med grädde, lönnsirap & valnötter - efter närmare ett kilo köttfondue - den här helgen), bestämde sig lite halvt oväntat för att hoppa på tåget. So. Denna morgonen startade med att vi tillsammans skottade vår, grannens & Isobel & Joaos uppfarter. Bra för överkroppen & ja, mina weetabix smakade lite bättre än vanligt när vi väl kom in!

Fast egentligen startade dagen med att Mammut välte ut ett glas med vatten som stod på mitt nattduksbord... Sedan vi kom tillbaka in i huset har han dessutom utvecklat ett brinnande intresse för en enda punkt på mitt ben. Han bara sitter & inhalerar från denna lilla fläck & rullar med ögonen... I have no idea.

p.s. & om ni undrar varför jag ser ut som tidernas byfåne i kategorin "vuxen person som cyklar trehjuling" - orkade bara sätta på mig mina Juicy byxor som har väldigt vida ben. Väldigt vida ben i kombo med lågskaftade kängor & massa snö är en usel kombo, så jag körde väldigt oglamoröst ner byxbenen i mina luddiga sockor.

Mitt alldeles egna par snöskor! Är så himla glad & kär i dem att jag inte vill släppa taget om dem. Så där som när man var liten & drog med sina nya pryttlar till sängen när det var dags att sova. Allra sista paret som fanns på MEC i min viktklass - så det känns som om det var meningen att jag skulle ha dem. Var ju egentligen där för att kika på "touring bikes" inför sommaren (för att få ett hum om vad vi ska skriva i ansökan) men om ens drömsnöskor endast finns kvar i ett enda ex så är det liksom lite läge att lägga vantarna på dem. Suger ju lite om man måste vänta en 10 månader tills nästa laddning kommer in. Oh så himla nöjd jag känner mig nu - optimal uppladdning för att sätta sig ner & pillra med stipendieansökan!

Dagens bästa var lätt att möta upp Alex & Christina för en mil på snöskor. Tog oss cirka 2.5 timmar & det var faktiskt helt oki trots att temperaturen låg på minus 20 grader. Lite kalla tår, men det var allt. Tror på fullaste allvar att min Canada Goose jacka kan vara ett av mina allra bästa inköp någonsin.

Om ni kikar riktigt noga kan ni se att vi har matchande vantar - farmorstickade! Jag använder dem konstant medan Paul oftast har bara händer. Idag var det alternativet uteslutet & då passade dessa perfekt, var nämligen det enda han kunde få på sig pga fingret.

Efter avslutade skogsaktiviteter drog vi till Newmarket för fondu hos Pauls föräldrar. Herrejäklar vad glad jag är för att vi i Sverige skippade det matkonceptet någon gång på 70-talet.

Skrev inte om det tidigare - men Therese bestämde sig för att inte ta Kewpie. Har mått lite småuschligt över det under veckan, men så tittar jag på Mammut & då känns det rätt att jag bromsar mig själv & inte drar in & räddar henne på egenhand. Kittehbooh är så lycklig med det lilla liv som han har nu & vi med honom - känns inte rätt att pressa in ytterligare en enhet bara för att jag har dåligt samvete över ett beslut som någon annan tagit. Måste inse att jag inte kan rädda världen, inte alltid i alla fall...

Gårdagen var en rätt annorlunda, men väldigt trevlig dag. Inledde med skype-date med SussieQ där många roliga planer kom upp på agendan. Ser fram emot våren & sommaren alldeles extra mycket nu! Sedan hastade vi iväg till SWEAs tackfest för julmarknadens volontärer. Det var väl så där lagom roligt (mest för att man faktiskt inte ska ge gamla gubbar med noll gehör, men 100% entusiasm, en mick & be dem underhålla - vill ALDRIG med höra Brännöbrygga...). Fast lite festligt blev det i & med att både Pauls pappa & jag vann var sin blombukett.

Allt som är solgult & lyser upp mitt hem är välkommet! Med tackfesten avklarad, & knäckebröd inhandlat, kände vi att vi trots allt inte fått vår sverigekvot helt uppfylld. Så vi drog till IKEA & shoppade lös på blockljus & orkidéer. Våra stapelvaror med andra ord. Kvällen avslutades sedan med ytterligare en skypedate (lillebror denna gången - 314 kilometers cykeltur spikad!) samt intensivt datorsök för att få ett bättre grepp om terrängen mellan Abisko & Halti. Måste säga att vägarna verkar förvånansvärt vettiga - schyst asfallt är alltid ett plus. Fatta vad vi ser fram emot detta nu - tre stora bedrifter/tre olika länder. 110 kilometer på tid = Sverige, 300 kilometer på cykel = Norge & så klättra Halti, Finlands största berg.

Så vi måste bygga muskler samt lära oss att hantera smärta. Dagen upptåg blir därför att gå ut med snöskor i minus 18. Jäklar... sjönk precis till -19... jaja, härda, härda. Det är det som behövs!

Vet inte riktigt vad Paul sysslar med i sömnen men han vevar på som den värsta Don Quixote. Flaxande armar i kombination med att jag är lite småhungrig gör att jag & Mammut numera häckar på soffan.

Alltså, halv fem... Det är ju inte helt ok. Måste försöka klämma in åtminstonde 90 minuter till av sömn innan det känns som om det är någorlunda godtagbart att starta dagen. Vägrar äta frukost innan dess. Det är bara tjockisar som sitter & skåpäter i bäckmörkret. 90 minuter till... det får gå på vilja.

Rymde från avdelningen vid kvart i fem & åkte down town för inplanerat besök på den stora Tim Burton utställning som just nu rullar i Toronto. Kikade på barnvagnen i Batman returns, handsken i Edward Scissorhands & massor av lerfigurer från Nightmare before Christmas. Eftersom vi kanske inte tillhör de mest fanatiska fansen kändes det rätt lungt att lämna tillställningen efter en dryg timme. Åkte & plockade upp en flaska cava för att muntra upp Pauls finger & sedan körde vi hem & planerade hur vi ska kunna få tag på cyklar till Abisko - Halti etappen. Fast, för att knyta tillbaka lite till kvällens tidigare upptåg kommer vi att inta vårt te till Alice in Wonderland. Temakvällar är aldrig fel!

Jag har kommit på världens uppslag! Alpine Club of Canada delar ut anslag till unga kvinnor som upplever äventyr i alpin miljö - alltså sånna som jag. Finns en bunt kriterier som jag uppfyller - allt jag behöver är några tokiga som hakar på ett förslag som jag kommit på. So, jag tänker så här. Efter att vi går i mål i Abisko efter våra tre Fjällräven Classic dagar & 110 km så är vi faktiskt bara 145 kilometer från Halti. Vi kan alltså gå därifrån till Halti, klättra toppen & sedan dra nedför åt väster så att vi hamnar i Norge, dvs den kortare hajken ut.

Vad säger du? Är du på? Kom igen mamma, det fixar vi! En vecka räknar jag att vi behöver - det är mindre km per dag än Spanien trippen. Pepp, pepp, pepp mamma! Säg JA!

Japp. Pauls finger är brutet. Inte alls kul när man jobbar med datorer & får förbud att använda sitt högra långfinger den närmsta månaden. Dessutom totalt uselt när man har klättring som hobby...

Så för att muntra upp fick han välja dagens middag. Det får man göra när man är lite ynklig. Så det blev lax i ugn med rödkål samt ett gäng kramar från mig & Mammut. Vi låtsas att det hjälpte lite mot det onda.

Gud vilken besvikelse jag just upplevde från Mammuts sida! Varje dag tar jag nämligen med mig en lunchlåda till avdelningen - en lunchlåda som alltid innehåller tonfisk. Detta resulterar i att jag öppnar en ny tonfiskburk var annan dag. Sedan fuskar jag lite & häller av tonfiskvattnet till Mammut. Det ska jag naturligtvis inte göra, han ska bara äta sin specialmat från veterinären men jag kan liksom inte låta bli. I mean, lite tonfiskvatten - det är ju en rätt fattig belöning men i alla fall något lite kul... Right? I vilket fall, Mammut har lärt sig hur det låter när en konservburk öppnas & det gör det i princip bara för tonfisk. Så imorse hade jag bara hunnit plocka fram burköppnaren & bänt ned den, alltså inte ens tagit ett vev, förrän jag hörde en duns följt av ivrigt springandes små fötter. JÄKLAR vad jag insåg att han skulle bli besviken - stod ju där med en burk kidneybönor... & ja. Besvikelsen blev monumental. Han bara hände i mitt byxben & pep.

Kände mig som värsta Judas. Det där lilla ledsna ansiktet i kombo med gårdagens katter... Inte bra. Jag föll för det.

Mammut vs Ida: 1-0.

Just ja - gårdagens kattbesök! Plockade upp Therese för födelsedagsmiddag, sjöng lite falskt i bilen, skrattade åt Pauls avsky för kimchii (koreansk superstark inlagd kål) & drog sedan iväg upp till Aurora. Redan när vi kom in i huset kände jag hur hjärtesträngarna bara drogs åt. Både Kewpie (honkatten som Therese funderar på) & Billie (som jag bara älskade) var helt underbart fina ragdolls men med noll självförtroende. De delar nämligen huset med tre skällande små flåsande hundar som har som hobby att jaga runt dem. Så fastän hela packet var instängt på övervåningen var det två katter med nerverna på utsidan som vi mötte. Det blev bättre ju längre vi var där & tillslut kunde jag leka lite med Billie & Kewpie spann till & med efter att hon tagit mod till sig att gå fram till Therese. Jäklat vad det skar i kroppen på mig när vi åkte därifrån. Ville bara ta med mig båda två hem & älska dem till 100%. Fast jag inser ju att det inte går - vårt hus är precis lagom stort för en katt & det är dessutom nog kämpigt att hitta kattvakter till Mammut när vi åker bort. So, det fungerar inte riktigt.

Men ändå... suck. Väl hemma var Mammut dessutom helt exemplarisk - så då var det ju extra lätt att leka med tanken på att skaffa sig en till. Först gosade han med mig i soffan där vi somnade tillsammans...

& sen fortsatte vi att sova sked uppe i sovrummet. Fast med mig som den stora skeden & Mammut som min lilla tesked. Det blir ju inte så mycket gulligare än så. Argh! Måste. Skaka. Bort. Veka. Känslor. NU.

Någon gång kring tretiden fick jag ett sånt enormt sug efter att gå ut - ni vet, bara andas in kall, frisk, luft ned till tårna & rensa huvudet på allt som snurrar så fort. Grabbade kameran & knatade ned till parken. Isigt som sjutton var det & jag halkade runt i snigeltempo mer eller mindre livrädd för att trilla & slå ut framtänderna. Trots det var det precis det jag behövde. Se utanför hemmets/kontorets fyra väggar & få lite vidder istället. Knäppa några kort på gäss & skidåkare mest bara för sakens skull & njuta av ensamheten.


Uppströms rinner Humber river på rätt bra & där är promenerandet inga större problem. Längre nedåt är läget lite mer kaosartat...

Hela floden har täppts igen av en giantisk ispropp & det som tidigare varit gångbana är nu mer utav en hinderbana. Stora isblock & träd huller om buller. Väldigt, väldigt halt & inte helt pålitligt. Lärde mig rätt snabbt att det inte var så där jättelysande att bana sin egen väg. Bättre att följa de upptrampade rutterna. Överraskningarna blir lite mindre då...

Ett plurr & hisnande iskallt ögonblick klarade jag mig undan med. Sedan blev det väldigt snabb hemgång & dusch för att värma mina blåfrusna stackars tår. Detta lilla missöde förbleknade dock TOTALT i & med Pauls hemkomst. Ett lite väl optimistiskt lyft resulterade nämligen i att han tappade cirka 40 kilo rakt på sitt högra långfinger. Hela fingertoppen har svullnat upp till en blå flörtkula.

Jag kvider av fasa så fort jag ser den. So, just nu sitter vi & väntar på att sjukvårdsupplysningen skall ringa upp & dirigera oss kring kross-skador. Vi får se vad som händer, i värsta fall blir det väl att knacka hål i nageln. Eller så kanske den vittrar till ett litet russin & trillar av... isch.

vad? Jag stannar hemma idag! Är trött & känner att jag inte kommer att få något vettigt gjort på avdelningen. So, då kan jag lika gärna unna mig en hemmadag. Bara kura ner i soffan & läsa lite artiklar. Fram till 4-snåret någon gång, då drar Paul, Therese & jag ut från stan. Är Thereses födelsedag & vi ska ut på en liten kattkikartur. Det finns nämligen en liten ragdoll fröken som behöver ett nytt hem. Hoppas naturligtvis att det ska klicka för dem. Själv känner jag mig lite nervös, för jag vet ju hur det kommer att bli annars... Då kommer den där lilla hemska rösten i mitt huvud säga "MEN... det finns ju plats i vårt hus!". Vilket det naturligtvis inte gör om man bara tänker förnuftigt på det hela. Dessvärre fungerar inte den biten av min hjärna när det kommer till katter. MÅSTE intala mig själv att vi enbart är där för Thereses skull - inga dolda mentala agendor. Gillar hon inte Kewpie, ja då är det helt enkelt så. Då blir dagen inte mer intressant än en tvåtimmars biltur följt av koreanskt till middag.

Jörg bad mig tidigare i veckan att sätta ihop en presentation om presentationer. Dvs, en grundkurs i hur man klarar av att ställa sig upp i ett fullsatt rum, öppna upp munnen & säga något intressant. Funderade lite på det & kände att jag inte ville göra något trist. För vad kan vara mer tråkigt än en powerpoint presentation om hur man ska undvika att vara just tråkig? Så jag beslutade mig för att vara lite otippad, köra lite improviserade demonstrationer & säga sånt som får eleverna att hosta till - bara för att det är så annorlunda mot vad de vanligtvis matas med.

Är precis tillbaka på kontoret efter en timme som har involverat meningar så som:

"I want you to be so memorable that no one in your audience will sit and think about how they hate their mother or have the hots for the guy next to them"

& kanske min favorit:

"Don't use colour blind options. Lime green text is never a great idea in a scientific presentation - you don't want your audience to feel like their eyeballs are raped with a fork"

Jörg blev nöjd. Jag är lättad.

Sedan nyår har det verkligen blivit en femöresvändning när det gäller träningsmotivation. Innan var det i princip 100% suck & pust - nu, när 2011 är här, så är det mest underbart motiverande. Så där så att jag hellre går & tränar än möter upp någon för middag... Oki, inte mina närmsta vänner, men bekanta eller den typen av människor som man gillar men som på något vänster är oförmögna att fungera självständigt & konstant behöver pep eller bekräftelse. I de fallen byter jag hellre mot ett gympass eller en flygande tur i skogen med snöskor på fötterna.

Idag vaknade jag & var så grymt överhurtig att jag skuttade iväg till Loblaws redan innan åtta för att vara där när de slog upp portarna. Paul däremot drog sig sömngångaraktigt upp ungefär samtidigt som jag återvände med bananer, bröd & minimorötter.

Paul vs Ida i träningsstatistik: 1-1.5

Ny annorlunda åktur ut till gymmet - samma tjej som följde med förra veckan hängde nämligen med igen. Det tog mig 5 minuter att övertala henne om att ABBA kommer från Sverige. Enligt henne kunde det tydligen inte förhålla sig på det sättet eftersom "But they are like so POPULAR in the US!". Sedan ville hon att jag skulle förklara vad som skiljer Sweden & Switzerland åt... Två underbara kommentarer:

"So like, you talk the same language as they do, right?"

&

"But why do you have almost the same name as their country if you're not like... related"

Fast min favorit var ändå när hon frågade om vi dumpar vårt hushållsavfall rakt ut i rännstenen... Hade plågsamt svårt att hålla mig för skratt när mitt "No, not really..." fick henne att glatt konstatera att vi har mer gemensamt med Canada än Iran.

Måndag idag - innebär att pass på gymmet. UTRCC har dessutom "prova på kväll" för folk som är nyfikna på att lära sig klättra. Så det blir att leka lite ordentlig ordförande också. I ärlighetens namn känner jag väl inte så där jättemycket för den biten just idag, jag vill mest bara slita mig uppför så många väggar som möjligt för att bygga upp lite armmuskler igen. However, ansvar är ansvar & går inte att smita ifrån - så lite tid får jag väl ägna åt att representera.

Oki, var sent ute som vanligt... men sen. Oj vilken superdag det blev. Solen sken från knallblå himmel, det var minus 11 grader & pudersnö, snöskorna yrde genom snön & vi hade så vansinnigt roligt. Hade kunnat springa på bra mycket längre men vände tillbaka efter en dryg timme eftersom vi inte ville ta den längre rutten & riskera att avsluta hajken i mörker. Totalt blev det cirka 2 timmar (& 8.5 km) ute i skogen & det var värt så otroligt mycket.

Efter våra 8.5 km stannade vi på Starbucks & drog var sin chai latte - a hug in a cup. Väl hemma var vi inbjudna på ryskt nyår lite längre nedåt gatan - men vi var så där trött tillfredsställda som man bara kan bli av riktigt mycket utomhusluft. Så allt vi gjorde var att knata över, kindpussas & dumpa ett lass Gingerbread Butterscotch cookies. Sedan drog vi hem & tokstädade hela stället, pimplade Rekordelig cider, lagade fläskfile i lingonsyltssås (IKEA sylt, men helt oki ändå... pimpade också med en massa svamp) samt, & håll i er nu, Paul bakade sin första laddning kakor!!! Jupp, han blev tydligen lite småinspirerad av mitt bak igårkväll & ville testa. So, nu sitter vi här med att lass chocolate chip cookies smaksatta med Kaluha. Måste bara hitta någon att pracka hälften av dem på, inte en chans att Paul får äta upp allt själv. Jag ser helst att han håller sig borta från äppelmagen.

Massa snö i kombination med att vi ju faktiskt befinner oss i Canada innebär att denna söndagen kommer att ägnas åt snowshoeing! Paul fick ett par splitt nya av mig i julklapp & jag har fått låna Sandras (!!!). So, nu ska här bestämmas vilket spår vi ska satsa på & sedan är det bara att tillverka matsäck, koka lite choklad & dra ut på äventyr! Önskar bara att en skogaholmslimpa kunde dimpa ner här på något mirakulöst sätt - då hade det verkligen känts som utflykt när man var liten! Eller sån där spiralkorv som farfar brukade köpa när vi var ute & pimplade... & varm oboy ur grälla plastkoppar. Åh, nostalgi! Oki, kvällens middag måste gå i svenska tecken - måste få en liten dos av hemlandet!

Uppdatering: Eh... dagens attack av språkförbistring - försöker förklara för Paul att jag lider av lite hemlängtan "And grandpa always brough this specific sausage when we were out pimpling and the there was warm chocolate from..." Pimpling?? Inte helt rätt där. Jag tror att Paul kommer att reta mig för resten av livet så fort ice fishing dyker upp som samtalsämne...

Tja, det märks ju att Toronto ligger vid en gigantisk insjö. För två veckor sedan var backen bar, idag har vi ett närmare 30 cm tjockt täcke. Paul & jag ägnade följaktligen en halvtimme innan lunch åt skottning. Har ju inget direkt minne av att jag skuttade ut på gården i glädje när jag bodde hemma (i ärlighetens namn var jag hemsk & bangade konstant så att stackars mamma fick ta allt på egen hand) men här är det plötsligt jätteroligt!

Han var så söt i snön - kunde inte alls förstå sig på det utan trevade runtomkring sig med gigantiskt utspretade tassar för att försöka hitta något fast att stå på. Ett par minuter skrattade vi åt honom, sedan tog vi med honom in igen. Små katter ska inte vara ute om de inte fixar snö - vilket ju uppenbart var fallet. Nåja, för eller senare blir det sommar igen & då vet vi ju vem som kommer att ÄGA trädgården.

Vid 18 snåret dök Paul upp på avdelningen alldeles renrakad & i sin fina kappa - (eh, rock upplyste farmor mig just om att det heter på svenska...) fredagsdate! Blev som vanligt sushi, vi har ju lite som sport att testa nya sushiställen. Idag blev det "Sake, bar & sushi". Bra service, riktigt god edamame & supergod spicy tuna. Dessa är alltså de tre standardsaker som vi betygsätter - allt annat kan variera men dessa inslag består & utvärderas extra noga. Sake hamnade definitivt på topplistan. Med middagen avklarad drog vi vidare till Taffel Music - klassisk konsert med Bach på temat. Biljetterna var gratis, eftersom vi fått dem av Pauls föräldrar som fått förhinder, & tur var väl det. Så oengagerad har jag nog aldrig varit när jag lyssnat på klassisk musik. Det var så ypperligt tråkigt att jag satt & funderade på vilken färgkombo jag ska köra på nästa tvätt. Efter halvtid var alltså våra platser tomma & vi studsade istället nedför Bloor & åkte hem. Tanken var att vi skulle spåna på lite projekt i soffan men så möttes vi av en liten lapp som bjöd in på grannfest. So, bara att grabba en pava & knata tre hus bort. Nu, så här vid ett på natten, kan jag ju bara konstatera att det var en lyckad fest. Dessutom har jag fått lära mig att grannskapet även har en liten mink som huserar i buskarna. Väntar med bävan på första björnrapporten...

Frukost avklarad, 08.03... & jag funderar på hur jag egentligen ska lägga upp den här dagen. Mellan 12 & 2 måste jag nämligen sitta vid ett litet bord på campus & sälja in klättrarklubben Klockan tre börjar Rock Fest på avdelningen & jag borde verkligen gå eftersom det är årets första. Någon gång vid 18.00 snåret kommer Paul & hämtar upp för middag följd av konsert. Vilket ju inte lämnar jättemycket tid kvar åt jobb. Vill ju dessutom klämma in 40 längder i poolen - mellan 10.30 & 11.30... Just nu är jag i valet & kvalet. Ska jag skita i att simma? Ska jag låtsas att jag glömt bort Rock Fest? Mest ansvarsfullt hade väl varit att skippa att poolen, men kvällens sushi kommer att smaka så mycket godare om jag genomför...

Uppdatering: Det blev 40 vändor trots allt. Var liksom bara tvungen. Synden straffar dock sig själv, tvingades dela poolen med den kvinnliga motsvarigheten av Moby Dick. Hennes svallvågor var så stora att jag två gånger andades in klorvatten ända ner i lungorna - och de är generösa med kloren här... Etsade nog bort ett par lager av slemhinnor på de där kallsuparna.

Whii! Paul har fått CDn med alla förhandsvisningar av The Banff Mountain Film Festival! Så efter att ha knäböjt & crunchat mig igenom ett grymt träningspass blev det ugnsbakad lax, babyspenat med torkade tranbär & lite merlot i soffan. Naturligtvis med clipboards i högsta hugg, betygssättning är viktigt! Hitintills är Into The Darkenss min favorit - caving är bland det galnaste som finns. Jag hänger hundra gånger hellre i en liten sele från en rostig bult på en bergsvägg i Italien (förra sommaren... 60 meter upp, liten felberäkning från vår sida...) än tränger mig genom omöjligt små passager med en liten pannlampa som enda skydd mot bäckmörkret. Jäklar i min lilla låda... & folk tycker att jag är knäpp som klättrar?!

Årets första föreläsning blir ett litet hopkok i läran om fossiler - taphonomy. Eller kanske taphonomi på svenska... shit vad svårt det börjar bli att prata om vad jag gör om jag inte använder engelska. I vilket fall, här ska pratas om optimala fossilisationsmiljöer (undvik syre om just du vill bli bevarad till eftervärlden, plus kola på ett ställe där du inte kommer tumla runt så mycket - typ en stillsam lagun), hur man kan räkna ut hur snabb en dinosaurie var i jämnförelse mot en annan samt lite smått & gott om vad asätare kan ställa till med. Prima underhållning med andra ord! Tre timmar har fröken Jansson på sig att plåga sina stackars undergrads. Med tanke på vilken pissig vecka detta har varit så här långt så ser jag fram emot det. Japp, här blir det till att skicka upp elever för små spontanföredrag i slutet av de tre timmarna!


Knytblusen är på, glasögonen lika så - här ska undervisas!

Min kompis Therese vill skaffa katt. Katten i fråga ska vara en liten honkatt med ett par år på nacken, alltså ingen tidskrävande kattunge som klättrar i gardinerna. Imorse skickade hon en länk till mig med följfrågan "ska jag genomföra". Måste erkänna att jag tycker att det är grymt svårt att hjälpa henne. Kattmänniskan i mig säger SJÄLVKLART. För let's face it, det lär ju inte direkt vara kö på att adoptera en 16 år gammal katt. Fast som vän till Therese vill jag säga nej. 16 år är mycket. Även om hon nu skulle vara världens piggaste & hälsosammaste lille kisse så är det inte speciellt många år kvar i kroppen. Nu har ju den tidigare ägaren sagt att hon kan hjälpa till med veterinärkostnader, men det kan skena iväg något fruktansvärt - inget försäkringsbolag i världen, än mindre i nordamerika, kommer att gå med på att teckna en vettig försäkring. Vilket betyder att Therese kommer att stå där enbart tillsammans med en mängd tunga beslut. Dessutom, att se en liten katt vittra bort framför ens ögon... neej. Det gör jag gärna så sällan som möjligt. Att Therese också är lite känslig förbättrar ju inte förutsättningarna.

Suck. Jag vet inte. Jag önskar ju verkligen att Momo ska få ett hem, men samtidigt är ju Therese min främsta prio. So, what to do?

Japp - Paul är iväg på ett möte med ACC & jag är hemma själv. Följaktligen blir det inga direkta mästerverk som kokas ihop i köket. Nope. Här körs på enklast möjligaste alternativet som inkluderar knäckebröd. Ja & avokado då, men det är rätt självskrivet. Egentligen var tanken att jag skulle äta middag med hemma hos Megha men så blev hon krasslig & ställde in & jag måste erkänna att jag är grymt nöjd över det. SÅ mycket skönare att bara landa i soffan & njuta av lite ensamtid. Vi skyller detta ensamvargsdrag på norrlänningen i mig...

Var på ett alldeles extraordinärt dåligt humör igårkväll & vaknade på samma knaggliga sida av sängen. Någonstanns halvägs nedför trappen & mitt femtielfte "Helvete" & trettioandra "Faaan vad synd det är om mig" blev jag skitless & bestämde mig för att jag uppenbarligen behövde bränna lite krut. Så jag drog på mig kängorna, tryckte ned mössan över öronen & gick ut & skottade vår & grannens uppfart + Joao & Isobels. Efter det kändes det faktiskt mycket bättre - motion gör underverk!

Nu har jag pulat i mig frukost & jag inbillar mig så där frikyrkligt saligt att den var myyyycket godare nu än vad den varit om jag ätit den arg (hur mycket godare weetabix nu kan bli...). Från min lilla infiltade plats i soffan insåg jag också att det faktiskt blivit lite jul igen i vårt hus. Titta bara!

Snö ute, utslagen amarylis & perfekt liten julängel till katt (vi låtsas att jag inte tvingats jaga bort honom från köksbordet två gånger sedan jag klev upp)! Planterade nämligen två amarylisar i slutet av november/början på december & de har segat på som molass i Alaska. Trodde aldrig att det skulle bli något & så pang, nu på morgonen hade den ena slagit ut & den andra bestämt sig för att det snart är dags även där. Fast lite undrar jag ju...

Man ska aldrig förlita sig på UofT. Immigrationsgrejen var enbart en liten frågestund som mest riktade sig till personer från länder som kräver visum för allt - typ Indien & Pakistan. Sedan ägnade vi en liten stund åt "hur man förnyar sitt study permit" & jag blev knäpp på tanten som höll i det hela eftersom hon glatt tjoade om att det aldrig tar mer än 30-40 dagar. Jo tjena. Upplyste henne om att det tog mig närmare 90, & då erkände hon lite tyst att systemet slackar efter lite så där imellanåt. Några dumheter senare fick jag nog, packade ner mitt oanvända block, drog på mig jackan & lämnade tillställningen. Var mer värt att gå tillbaka till avdelningen & äta lunch. So, nu blir det till att roa sig med att skaffa en advokat som kan fixa med alla papper. Efter den förra övningen som involverade Immigration Canada känner jag inte direkt för att fixa allt på egen hand. Då hostar jag hellre upp pengarna för att slippa huvudvärken.

Idag blir det en timmes seminarie kring vad man måste göra för att kunna flytta till Canada. Jag som mest får panik när jag går in på Immigration Canadas hemsidor väljer att se på detta som ett tecken. Nytt år, nytt försök att ta tag i det hela & så... tada... har någon på universitetet gjort sig besväret att tåta ihop en liten help session. Det tackar vi ju för. Nu MÅSTE jag nämligen ta itu med detta, mina papper är oki till våren 2012 - men efter det är det en enkelbiljett ut som gäller. Hur mycket jag än älskar Sverige så vill jag allra helst kunna bestämma själv när jag ska lämna ett land, inte kickas ut på ett bestämt datum bara för att sagda dag står stämplat på en liten papperslapp. So, nu är det helt enkelt läge att börja spela min franskakurs på repeat samt tacka gudarna för att jag fick ändan ur & lämnade in tre års ackummulerade skattepapper i höstas. Det gör nämligen så att jag har svart på vitt att jag & Paul bott ihop sedan maj 2009. Vilket, ger mig ett par extra poäng som precis knuffar mig över den magiska gränsen & in i "permanent recident ship land".

Det finns en tjej på vår avdelning som är så blåst att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Det här är något som man kommer underfund med om man tillbringar mer än 2 minuter tillsammans med henne & jag måste erkänna att jag tycker att hon är prima underhållning. Lite så där att jag måste lägga band på mig. Idag kom hon med ut & klättrade. Paul kom & hämtade upp oss vid tunnelbanan & jag tror att jag såg honom storkna första gången efter ungefär 30 sekunder - resten av resan var så plågsam. Paul kunde liksom inte låta bli att driva med henne & jag försökte förtvivlat att inte skratta så att hon skulle höra. Det var så illa att tårarna bara rann. Det allra värsta är dock att det behövdes så lite för att hon skulle kläcka ur sig den ena absurda kommentaren efter den andra. Som ett exempel, hon kunde inte få in i huvudet att Mammut är en katt utan refererade till honom som "hunden". När hon sedan skulle berätta om sin egen hund, ja då blev det "katten". Oki, om man gör det en gång eller två - men KONSTANT under en 10 minuter lång biltur? Sedan var det ju också intressant att hon trodde att anledningen till att man inte ska bada efter ett mål mat är att det är skadligt för blindtarmen... och jo, Pauls följdfråga "Ah, so I guess you can swim anytime if you just have it removed?" möttes med stor entusiasm.

Gårdagen började med kok av tomatsås, fortsatte med matsäckstillverkning följt av en 90 minuter lång hajk ut till The Queensway Cinemas & Harry Potter. Två mörka timmar senare (hade jag haft en femåring hade jag ju inte tagit med den till denna filmen... var helt paff att det fanns så många små i publiken) travade Paul & jag hem i snömodden. Perfekt träning, ungefär lika jobbigt för benen som att gå i sand! Totalt blev det 16 kilometers promenad & i mitt fall, den första förberedande Fjällräven Classic hajken med ryggsäck. Visserligen bara min minsta daypack - men det tar sig! Väl hemma satte jag snabbt en pizzadag & sedan drog vi till Pearson & plockade upp Fredrik. Han hade absolut inte väntat sig att vi skulle vara där, vilket vi trodde att han visste, så det blev lite av en trevlig överraskning för oss alla. Kändes så bra att kunna plocka upp honom, har gått igenom dörrarna på Pearson två gånger utan att någon väntat på mig & det känns inte alls bra. Får en att känna sig VÄLDIGT långt hemifrån & väldigt liten. Inte för att jag tror att Fredrik så ofta känner det sistnämnda, är man två meter lång föreställer jag mig att man kanske inte lider av den där litenhetskänslan i fullt samma utsträckning som småfolket.

Back in the house blev det lite hempizzafix & snabbt städ för att starta veckan i någorlunda ordning. Fast allra mest kanske för att det är så roligt att dammsuga huset nu för tiden...


Mammut har nämligen utvecklat ett intresse för dammsugaren. Han kan liksom inte bestämma sig för om den är en rolig leksak eller ond - i vilket fall - den MÅSTE attackeras!

& nej - det är inte vi som är rakt igenom onda personer som förföljer honom med dammsugaren. Han kommer faktiskt springandes när vi slår på den. Fast det är klart... det är ganska kul att reta honom med den också. :)

Vaknade upp till världens snöstorm, allt var vitt. Blev SÅ lycklig, äntligen får vi lite snö. Två veckor för sent, men det spelar inte så stor roll - vi får i alla fall lite vinter! Paul & jag åt frukost som två små glada barn & tävlade sedan om att komma i jackor & stövlar för snöskottning. Skottade säkert en timme (tog Isabel & Joao´s uppfart med eftersom Joao inte kan gå ännu efter det att han föll ned från taket) - var helt galet roligt. Hela gatan var ute med skyfflar & snowblowers & det blev som ett litet party. Där var Mario som pulsade runt i mjukbyxor, George som körde alla trottoarer med sin supermaskin & förklarade att "But next year someone else might have to do this, I'm 93 so one never knows when one must trow in the towel" & Regina som är 72 & tycker att "Snowblowers are for weak people".

Vid tolv dök delar av SWEAs styrelse upp för lunch samt jobb med att korra vår kommande tidning. Blev hemlagad morotssoppa med cocosmjölk & riven ingefära. Lyckades gå igenom en fem, sex artiklar & få till dem någorlunda skapligt. Ett smärre mirakel... vissa texter var verkligen bortom all kritik.

När vi väl var ensamma igen slängde jag ihop en liten gryta på fläskfile som vi åt med baby spenat & torkade tranbär. Vilket naturligtvis fick Paul & mig på att fundera på att flytta tillbaka till Sverige & dra igång en tranbärsodling. Med middagen avklarad pulsade vi upp till Loblaws & köpte lite ordentlig glass till Paul. Är det lördag så är det!



Insisterade på att köpa byttan - första gången i mitt liv som jag köpt Ben & Jerry´s, vilket ju känns galet nordamerikanskt. Så, nu kan jag checka av det på listan över saker jag inte gjort ännu. Half Baked fick fyra av fem tummar upp av Paul. I jämnförelse med vad vi vanligtvis brukar handla (1-2 tummar) så får det ses som ett väldigt lyckat inköp.

Dagen har startat som lekledare för Mammut. Energin är på top så här på morgonkvisten... Vi leker med hans julklappar - allt som är fluffigt är oerhört poplärt.

Nu är tanken att jag ska dra iväg & representera UTRCC & få lite goodwill prylar. Böcker i hur man leder rutter & så vidare. Litteratur passande UTRCCs ledare kanske... Väl hemma ikväll blir det istället att dra på sig uniformen som ledare för klassiskt arbetarläger - julgranen ska ut, julpyntet ska bort, golvet MÅSTE sopas, Paul måste dammsuga. Annars blir det fem piskrapp med dammvippan & noll sushi till middag.

Dagens gympapass var det bästa jag gått på sedan jag kom till Toronto. Det första där instruktören verkligen KÖRDE med oss. I vanliga fall är allt så himla mesigt, jag tror att de är rädda för att någon ska få en infarkt så att de drar på sig en stämningsansökan. Inte dagens kille dock - en gammal rugbyspelare som körde klassiska övningar med oss. Tänk "quick feet" & indianhopp i en knapp timme. Sure, det var inte i närheten av min grymma instruktör på Gerdahallen i Lund, det går inte att få tag på den typen av folk i ett land som inte har en riktig militär (hallå...), men det hade jag inte förväntat mig heller. Så jag blev väldigt positivt överraskad. Detta blir min nya torsdagsmelodi! Fast jag måste erkänna en sak - jag har slappat så länge att jag faktiskt inte orkade de sista övningarna. Det gjorde helt enkelt för ont. Plus, jag körde armhävningar på knäna på slutet (?!) som någon annan liten kärring. Suck. Det kommer att ta ett tag att bli lika fit igen som jag var back in 2007 - men dit & bortom är målet inför sommaren. Morgondagen startar med 40 nya längder i poolen.

Hur det går för Paul & hans träning inför Fjällräven Classic? Tja, han fixade disken efter middagen & skottade lite snö...

När Mammut hungertippar ned en bok (tydligen räknas inte alltid torrfoder som mat...) & väckarklockan samt mobilen  drar igång inom loppet av 30 sekunder är det bara att ge upp & starta dagen. Paul är lite mer motståndskraftig - efter sitt femte "TURN OFF THE ALARM" (väckarklockan är röststyrd men fungerar bäst ihop med röster som inte är väldigt morgontrötta) drog han helt sonika täcket över huvudet & somnade om. Moi drar däremot igång dagen - är nämligen tänkt att jag ska smita ut på lite äventyr med Christina i eftermiddag, så samvetet behöver någon timme på avdelningen innan dess.

Mammut däremot är nöjd med att ha väckt mig samt fått frukost - gud så skönt det verkar att vara katt!

För den som undrar - det är samma sorts fullkornspasta med tomatsås i all burkar... En del av mig tycker att det är hysteriskt roligt, en annan del bara skakar på huvudet. På det stora hela känns det dock inte riktigt sunt. Varför kan man ju bara undra. Om nu ens ungar är så bortskämda att de vägrar äta sin mat om det inte kommer med Shrek på omslaget så tycker jag faktiskt att de lika gärna kan svälta. Det gör dem förmodligen mer gott än innehållet i burkarna.

Kommer att sitta på avdelningen ända till 19.30 snåret ikväll - så då tycker jag att jag får ta det lite lugnare nu så här på morgonen. Kanske inte riktigt så att jag äter lunch här hemma, men åtminstonde så pass att jag slipper stå som en packad sill på tunnelbanan. Istället ägnar jag morgonen åt att leka med photoshop, här ska tillverkas promotion material för UTRCC. Ny termin, ny möjlighet att värva fler medlemmar. So, det är dagens första mål.

Uppdatering: Det blev lunch på avdelningen, men bara precis. Kom i princip in & satte mig vid skrivbordet & plockade upp lunchlådan på direkten. Resterande dagen har ägnats åt att läsa lite om fossila växter, UTRCC göromål samt checka ut en "desk copy" av "Introduction to Paleobiology and the Fossil Record" - det här med att få gratis böcker är verkligen en STOR förmån med att undervisa. Glädjer bioblioteksnörden/ekorrsamlaren i mig!

40 längder i polen & jag känner mig så mycket bättre som människa! Nu har jag hunnit hem, ätit middag & börjat plocka ur julgranen. Paul är ute på vift ikväll så det blev en av mina två "ensammiddag" varianter: knäckemacka med keso & skinka, minimorötter & lite avokado (version nummer två är lite lyxigare, sushi & vin...). Det är lite roligt det där. Jag minns en gång när jag var liten & mamma sa att "när jag bodde ensam då åt jag bara mackor" & jag kunde inte fatta det. Hur kunde hon tycka att en macka var en bra middag? Det gick inte ihop. Middag var ju ett varmt mål mat - någon typ av protein & så kolhydrater i form av pasta, potatis, ris, brocolli or whatever. Plus ofta en sallad & lite knäckebröd i en korg vid sidan av, som utfyllnad alltså. Så hur kunde hon välja en macka istället? Nu, som vuxen, fattar jag precis. Gud så skönt det är att bara fixa ihop något enkelt, på sekunden & inte behöva tänka ut något. Att få all den där tiden som man annars ägnat åt matfix till att göra precis vad sjutton man själv känner för. Väldigt, väldigt skön känsla i all sin enkelhet.

Ouch vad ont jag har i benen efter Pauls & min springtur till bion med efterföljande prommis hem! 15 kilometer på under två & en halv timme är förvisso helt oki resultat i sig, men däremot är det inte lika bra att vi båda struttar runt med stela ben så här två dagar senare. Vi måste ju palla minst det dubbla, med full packning & i fjällterräng i sommar - tre dagar i sträck. Bättring behövs alltså! Så, fastän en liten röst inom mig piper om att det varit trevligt att skippa det där inplanerade simpasset & komma hem lite tidigare idag så är ju det alternativet bara att glömma. 40 vändor i poolen är inte speciellt jobbigt, i alla fall inte när jag väl är där. Tänk att det ska vara så sjukt svårt att finna motivation ibland... Jag vet ju att jag kommer att vara så glad & nöjd när jag väl sjunker ner i soffan någon gång vid halv nio ikväll - till skillnad mot om jag skippar passet, då kommer jag bara att känna mig obekväm. Ändå så vill jag just nu mest ingenting & allra minst vill jag sitta här på avdelningen i ytterligare två timmar innan jag kan byta om till bikini. Det är i dessa stunder jag behöver tänka på saker & ting som motiverar mig. Sverigeresan är lite för långt bort ännu - slutet på sommaren känns evighetslångt bort när det snöar ute & det enda som håller mig varm är min Canada Goose jacka. So. What then? Kanske en ny cykel till våren? Paul & jag håller på & dra upp sommarprojekt för de närmsta fem åren & en av de saker vi funderat på är att cykla genom Sverige. Har knappt tagit ett endaste litet tramp sedan jag lämnade Lund 2007 - så det hade ju kanske varit en bra sak att införskaffa. Eller ridlektioner - drömmer ju om att åka till Argentina & rida, klättra i berg, äta gigantiska biffar & dricka vin...

Oki - till första 1 april senast måste jag komma på något roligt/lyxigt/välförtjänt. Det blir mitt första löfte så här 2011. FAST. Då måste jag fixa minst 3 träningspass i veckan, annars blir det nada.

Jag var trött imorse. Riktigt, riktigt trött. Dock inte lika trött som Paul. Cirka 45 minuter efter att jag gått upp kom han vacklandes nedför trappen. Inte på eget bevåg. Nope. Mammut kände tydligen att det minsan var dags även för Paul att starta dagen. Fast Paul försökte köpa sig till mer sovtid genom gos så gick det inte. Mammut bara krånglade sig lös & fortsatte att tok-kraffsa på lakanet & täcket. Det låter kanske inte så störigt, men fem kilo katt som leker murmeldjur lever faktiskt om rätt mycket. Speciellt som han kryddar uppvisningen med små uppfodrande pip. Paul skulle helt enkelt upp. Så, nu sitter vi här i soffan - två hålögda människor & en mycket nöjd liten sovande katt...

Det här med att det är slut på jullov & att man måste börja jobba igen... Det suger rätt hårt. Ingen annan är på institutionen, typ bara några få vilsna själar som irrar runt samt jag som mest önskar att jag låg hemma i soffan & läste. Urk. Vill inte vara här för fem öre. Försökte peppa mig själv lite denna morgonen med att sätta på mig mitt julklappshalsband från Bjørg - mitt "rock heart necklace", eller geologens hjärta som mamma kallade det.


Lite hjälper det kanske - har i alla fall fått iväg ett par viktiga mail & knaaaarr... där lyckades jag uppbåda nog med ork för att dra fram mina hörlurar. Vilket betyder att jag tänker vara duktig & lämna kontoret för att tillbringa några timmar framför mikroskopet. Tack för peppen ma & pa!

Uppdatering: Jo men en & en halv slide hann jag gå igenom - inte så illa pinkat! Nu är klockan sex & jag ska hem & laga något med blomkål. Har helt sjuka cravings efter det just nu, så det är ju bara att hålla tummarna för att Paul känner samma entusiasm inför detta middagsval. I annat fall får han leva på peanut butter and jam & hårdbröd tills imorgon. :)

Megha ringde igårkväll för att önska gott nytt år & prata lite strunt. Efter cirkus 25 minuter berättar hon att hon bokat sin biljett tillbaka till Toronto. Ankomst tisdag. Vi måste träffas säger hon, så att jag kan hämta upp mina nycklar. Jag tänker febrilt... varför har vi hennes nycklar nu igen? Sedan slår det mig, någonstanns där i feberdimman lovade jag att vi skulle vattna hennes blommor under julhelgen. Inte en enda gång under de efterföljande två veckorna har Paul eller jag varit där... Tjugo i nio igårkväll bredsladdar vi alltså in framför Meghas hus, springer upp för trappen & räddar vad som räddas kan. Tack & lov har hon bara tre växter: en orkidée, ett bonsai träd & en palm. Palmen mådde sämst. Dock inte tillräckligt dåligt för att vi kände att vi måste följa upp med back up plan B, dvs åka ut till IKEA & köpa på oss nya växter att byta med. Nope, istället kör vi på plan A - vi kommer att förklara att det varit galna temperaturväxlingar i lägenheten under julen & att vi dessvärre inte kunde göra så mkt åt det, därav de... ehum...enstaka bruna bladen. Jag tänker att Paul får stå för bortförklarandet, mitt poker face är nämligen totalt uruselt.

Kvart över tolv kläckte jag ur mig att jag tyckte att vi borde gå & se på film. Gå i ordets sanna bemärkelse. Närmsta bio ligger 14 minuters bilväg bort eller 1h & 23 minuter enligt google maps om man går. Så det var min plan, gå fram & tillbaka till bion. Problemet var bara det att vi ville se Tangled som började 13.25... Satan i gatan vilken fajt mot klockan det blev! Som vi precis förlorade eftersom vår rutt genom parken inte riktigt gick som vi hoppats - en ispropp hade gått någonstanns uppströms i natt & gjorde så att vår vanliga lilla gångbana förvandlats till en issjö. Detta ledde till en detour upp i undervegetationen, fajtandes ton av grenar, nedfallna träd, slutningar med lera, you name it. Sinkade oss med minst 15 minuter & gjorde att filmen rullat i en minut när vi kom fram till kassorna. Surt. However, sånt är livet. Så vi körde på "Little Fockers" istället & tröstade oss med att det gav oss tid att faktiskt beställa var sin hink med iste/swamp water. Jag halsade hela min istehink i ett svep, så just nu är ett tempo på 7 km i timmen tydligen lite för mycket för mitt system. Måste bli bättring på det... Efter en timme & 15 minuters promenix hem kände jag att det där hemmapizzabaket faktiskt får vänta till en annan dag - så vi körde på Jamaican food & splittade en öl. Sweet.

Sista dagen på mitt "jullov" - imorgon har jag inte samvete att vara hemma, så det blir tillbaka till avdelningen & mitt mikroskop. Bortsett från det faktum att jag inte kunde åka hem den här julen, & att det varit rent bedrövligt dåligt med snö, så har det varit en relativt lyckad jul. Paul, Mammut & vårt lilla hus gjorde tricket. Det har varit så mysigt att dricka glögg, promenera & titta på film. Laga maffiga middagar & ha vänner över så att vi faktiskt varit tvugna att krypa ur myskläderna.

Fast hur kul det än är att klä upp sig lite... Jag är en liten husgris. En liten kotipossu som mest vill rulta på hemma i mitt nya juicy set med håret i toffs & fötterna i varma tofflor. Så min sista dag kommer att ägnas helt & hållet till att vara oglamorös samt ett gäng väldigt domestiska sysslor. Jag ska plocka bort delar av julen, dra ned down town för att se om saluhallen är öppen, gå på långpromenad, laga hemgjord pizza & kanske, om vi orkar, fara iväg & kika på "Tangled". Totalt ospännande alltså, men som balsam för själen. Sedan blir det nog att lägga lite tid på att leta runt på nätet efter olika kappor som jag gillar. Isabel (min landlady som är sömmerska) har nämligen gett mig en hel massa tyg i julklapp samt obegränsat med timmar på att sy upp det till en kappa. En så oerhört fin present att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna tacka henne nog.

Året startade i New York. Där vi vandrade runt med stora ögon & försökte hinna med att se så mycket vi bara kunde, drack vin, skrattade med varandra, åt fantastiska middagar, köpte Hunterstövlar & en mycket älskad Marc by Marc Jacobs väska.

Efter en tretton timmars biltur i rykande snöstorm återvände vi till Toronto & vårt lilla hus & för första gången kändes Toronto direkt litet. :) Väl hemma drog jag igång projekt "Wouldn't it be great if we could get a little kitteh?" & den sista januari flyttade Mammut in i vårt hus. Världens absolut bästa katt!


Det finns inte ord för att beskriva hur mycket han har berikat vårt år, vårt liv. Han är så otroligt gullig & rolig att det inte finns på kartan. Min lilla kisse som har lärt sig att förstå hur man spolar en toalett... Så hela februari var en enda lång förälskelsefas som slutade med att både Paul & jag kapitulerade totalt för Mammut. Förutom ändlösa gossesessioner med vår lilla sockerbit klämde vi in massa klättring samt ett besök på utställningen Body Worlds. Mars bjöd på Rosenkavaljeren med Renee Fleming, fest på Royal York, avskedsfest för vår tidigare Svenska ambassadör, kastrering av Mammut med efterföljande depression, lyckad semi-formal & pris för bästa TA på institutionen + The Banff Mountain Film Festival. Perfekt uppladdning inför påsken & april då Paul, Jaime & jag drog till LA & Joshua Tree för en veckas klättrande i solen ute i öknen. Har nog aldrig varit så skitig i hela mitt liv (ingen dusch på nästan en hel vecka...) men det var en grymt skön resa. Soft musik i bilen, öl på typiska US pubar, humming birds som väckarklocka & en maratonlång promenad från St. Monica med stopp för Margaritas stora som hinkar.


Väl hemma drog vi igång diverse tapetserings projekt i huset, kikade på körsbärsblommen i High Park, introducerade  konceptet sele för Mammut, kände att det var vår på riktigt & firade det med nya Minnetonkas samt majblommor skickade med expresspost från Sverige. I maj drog vi till Bon Echo för Docking In, tog var sitt cert i wilderness first aid & så blev jag accepterad till IODPs sommarskola i Italien. Vi klämde också in ett par första grillkvällar, jag blev betrodd med Jörgs SEM, vi byggde om vårt lilla skräprum till ett solrum med fint mörkt trägolv, jag fick ett stipendie för resan till Italien & så kokade jag enorma mängder rabarberkräm. Juni då, ja då grät jag stora tårar framför Victorias bröllop, för att Stockholm är så vackert & för att jag älskar Sverige så mycket att det gör ont i bland.  Roland & Ann kom & hälsade på & vi drack öl a la 1800-talet tillsammans & det var så fint att ha någon från min familj här igen. Paul & jag sköt champagnekorkar i trädgården, hatade G20 mötet & all idioti det medförde, tvättade Mammut med olja efter ett olyckligt placerat lock till en färgburk & så firade vi Pauls 40årsdag alldeles storstilat med en fest för alla vi kände. Cirkus 50 pers lyckades vi klämma in i huset - komplett med utfodring & ölpump!


Sedan åkte jag & mina nya Burberry glasögon (tidig födelsedagspresent från Paul & omåttligt älskade) till Italien & Urbino för tre veckors PhD-sommarskola.

Stor nördvarning över det hela, men jag hade väldigt roligt. Kändes som en verklig självförtroende boost! Fast jag måste erkänna att det var rätt skönt att packa mina väskor & dra från solen, pastan, de andra 50 studenterna & rumskamraterna när de tre veckorna var slut. VÄLDIGT intensivt! Så det var med lättnad jag landade i fina Stockholm där jag mötte upp med en nyklippt & alldeles fasligt stilig Paul. Oj vad lycklig jag var över att hästsvansen rök! Lite skärgårdshäng, Vasaskeppskikande & hotelfrukostlyx senare landade vi i lappmarken. Där firade vi födelsedagarna tillsammans med båda våra familjer & Paul fångade sin första gädda.

Underbara fina Ringelviken till trots, sommarnes höjdpunkt var när ma, Magnus, Paul & jag drog upp till Kebnekaise & klarade av hela berget tur & retur på tre dagar. Lätt årets absolut häftigaste bedrift! En upplevelse som bara växer & gav oss alla mersmak.

Så efter att vi kom tillbaka ägnades många kvällar åt att dricka vin & planera nya upptåg. Allt roligt måste dock ha ett slut så i slutet av augusti packade Paul sina saker & flög till Köpenhamn & jag tog mina pinaler till Finland & fältstationen Tvärminne. Där jag levde i skräck i en liten isolerad stuga, jobbade stenhårt, lärde mig att isolera dinoflagellater & levde mer eller mindre uteslutande på tonfisk vilket resulterade i en viktnedgång på två kilo. Var så skönt att komma tillbaka till Toronto i september. Krama om Paul & Mammut igen, fixa med huset, jubla över två nya stipendier, testa saris med Megha & dricka pumpaöl. Plus att Becky & jag startade upp University of Torontos första klättrarklubb, UTRCC, med mig som ordförande! I oktober åkte vi till Montreal för jobb i mitt fall & en liten miniweekend för oss båda. Köpte på mig en Canada Goosejacka & var således sjukt nöjd med resan. Toppade dock det hela med pumpaplock på vägen tillbaka, perfekt höstsyssla!

Sedan firade vi Thanksgiving med massor av kalkon, tillvekade Hello Mammut pumpor, delade ut godis till små barn i tigerkostymer & svidade själva om till uniform & spandex.

När november kom drack vi öl med Super Man - Will Gadd, jag fixade en massa saker för UTRCCs räkning, Elsa sa mitt namn för första gången & vi lyckades klara av ännu en lyckad julmarknad för SWEA. I december deppade jag över att vi inte kunde fira jul i Sverige, buffrade upp det hela med att fixa en superfin julgran (vår allra första!) & kokade en enorm julskinka som blev så god så god.

Jag fick paket hemifrån, skickade iväg mina egna små hemliga lådor inslagna i brun papp med Canadatejp, fick en egenhändigt tillverkad adventsljusstake av Paul, drack en massa glögg samt te med foam, fick ett nytt stipendie, klarade av mitt PhD-proposal defence, kokade knäck med whiskey i & såg Sveriges juniorer förlora mot Canada i hockey. Längtade också väldigt mycket efter min egen fina familj... & fick ett löfte om att det nog inte blir så många fler jular här i Canada. Detta & mycket mer skålade vi för igår - 2010 har varit ett fantastiskt år. Fast jag tror & hoppas att 2011 kommer att bli ännu bättre!

Så Gott Nytt År alla fina - nu håller vi tummarna för att 2011 blir precis så maxat roligt som det bara kan bli. Det ska Paul & jag i alla fall jobba för!