MsBree

Nej nu packar jag ihop för idag. Jag & mina alldeles för slitna gympaskor ska gå på vårterminens sista Tripple Blast pass. Måste verkligen investera i ett par nya gympaskor... De här har sulor som är tunna som oblater. Fast idag spelar det ingen roll, för jäklar i min lilla låda vad jag ska köra järnet. Jag ska pumpa mig så slut att jag inte orkar tycka synd om mig själv efteråt.

FY vilken kass dag det är idag. Vill bara spränga eländet till månen. Allt suger just nu - från Mammut som väckte mig klockan 06.45 genom att ställa sig på min bröstkorg & jama mig rakt i örat, till Paul som kläckte ur sig att vi hade 20 minuter på oss att lämna huset precis när jag slagit på vattnet i duschen (men TACK för den framförhållningen!) till hela denna urusla avdelning som inte kan få ändan ut & köpa en simpel biljett till vår semi-formal så att vi slipper gå back $4000. SWEA ska vi inte tala om & ute regnar det. Fy. Fan.

Om någon vill byta liv så kan ni ju lämna en kommentar här på bloggen så får ni hela kittet. Jag är nöjd om jag bara kommer bort från allt detta för åtminstonde en liten stund. Är så frustrerad just nu att jag mest av allt känner för att plocka upp tangentbordet & banka det mot skrivbordet tills tangenterna flyger iväg som konfetti. Allra helst så jäkla hårt att Z:n & B:n peppras in i kontorets fula gipsväggar för tid & evighet.

31 mars 2011, gå & dö.

Har varit arg sedan igår. Arg på SWEA. Under gårdagens lunch med Victoria fick jag nämligen veta att det tagits ett nytt beslut under måndagens möte, det där mötet som jag inte kunde gå på pga att tunnelbanan låg nere. Det som klubbades igenom (med fyra av nio styrelsemedlemmar närvarande) var att man är ute ur styrelsen om man varit borta mer än tre möten i rad. Vilket jag nu varit - först för att jag helt enkelt hade för mycket jobb, sedan för att de planerade in mötet på en röd dag (då jag var i Lake Placid, US) & så nu i måndags pga av TTC. Tydligen kan jag få DISPENS om jag ser till att komma på nästa möte. Men tack, tack så jävla mycket för den ynnesten. För det är ju inte så att jag på ren volontärbasis lagt ner hur mycket tid som helst på SWEA de senaste åren. Så jag har inte kunnat gå på de där möterna & det beklagar jag, jag har ju inte skippat dem för att jag hellre ville gå på gymmet eller läsa en bok hemma i soffan, men jag har fan hållit igång websidan konstant under de här tre månaderna. I regel är jag inne minst en gång i veckan & uppdaterar med det räknas tydligen inte. Tydligen är det enda som gäller att man sitter på en sketen pinnstol en gång i månaden & argumenterar om ditten & datten.

Åt förövrigt lunch med Victoria & Elsa idag - sushi som vanligt. Himla prima med vänner som delar ens smak! Eller, Elsa är ju mest glad om hon får leka med sina plastdjur & inte tvingas sitta på stolen utan får leka tittut. Idag fick jag en "present" från henne, ett riskorn som hon hittade på golvet. Visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det där lilla kornet. Jag menar, hon stod ju & bara sken upp mot mig över denna gåva så då går det ju liksom inte att ignorera. Att spela superglad & låtsasäta riset kändes ju inte heller som ett prima alternativ. Sänder kanske ut lite fel signaler, det är ju trots allt inte helt oki att äta saker som man hittar på restauranggolv. Jag fegade ur situationen - sträckte upp händerna i luften & sa "aaaalllallllallala". Det var tydligen så roligt att riset helt glömdes bort. Smidigt!

Alltså, kvällens middag förevigades inte för bloggen. Jag vet inte riktigt vad som hände men mina panerade torskfiléer ville inte sammarbeta alls. De blev bara mos av alltihop. Så nu har vi ett nytt begrepp i vårt hushåll "scrambled fish". Smaken var det inget fel på, men det såg lite ut som om Mammut kraxat upp torskstackarn på våra tallrikar. Men men, protein fick vi ju i oss & det var väl huvudsaken. Speciellt som jag körde lite extra hårt på gymmet idag, är så SKÖNT att ha tillgång till ett riktigt gym igen. Känns så himla roligt att gå dit att jag bara längtar till dagens slut så att jag kan pipa över. Imorgon blir det dock gruppgympa på the AC - sista innan det blir "officielt sommar"...

Tränar ju vanligtvis på AC (The Atletic Centre) men eftersom UofT är så snåla så stänger de ner all verksamhet för sommaren redan den 3 april. Jag tycker ju personligen att vi är rätt långt ifrån sommaren i nuläget, men det spelar inte så stor roll - efter den 3e får man betala ur näsan om man vill träna där. Vilket jag inte har lust med. So, jag har bollat lite olika förslag fram & tillbaka & igår beslutade jag mig för att testa UofTs andra gymbyggnad, Hart House. Har inte hört speciellt bra saker om stället så jag var skeptisk, med det var faktiskt över förväntan. Var bara i gymavdelningen men den var faktiskt helt grym i jämnförelse med The AC. Där är gymmet så kasst att jag bojkottat det helt, känns inte så kul att träna med utrustning från tidigt 70tal. Nu däremot, nu blir det gymtid i gammal god Lunda anda! Jäklar vad peppad jag känner mig! Sedan kvarstår ju att testa deras klasser - men i nuläget tänker jag vara nöjd med mitt nya träningsalternativ. Nästa pass inbokat till denna eftermiddagen!

Ikväll kör vi på lycka ur en liten kopp. Grekisk yoghurt, hallon & lite ingefära + kardemumma. Till det, lite prima underhållning - världens bästa lillebror lyckades nämligen lokalisera den ABSOLUT bästa Kalle Anka episoden någonsin. Don Rosas bästa enligt mig, serier blir inte mycket bättre än så här. Dessvärre hade jag bara Paul att läsa den tillsammans med, inget ont om honom så som så men det blir inte samma sak som att sitta & finkamma efter små detaljer så som jag gör med lillebror. Vi läser Don Rosa sakta, för att dra ut på nöjet - kommenterar varje liten ruta & varje detalj. Paul förstod sig inte alls på detta - så bror, vi kan väl boka in en seriekväll på skype någon dag? Jag hittar en Kalle som jag gillar & sänder till dig & du skickar en till mig? Så kan vi dricka lite vin samtidigt & skratta åt samma saker!

som att få jobba hemma en förmiddag. Till & med att sitta & vänta på att zip-filer ska öppnas blir lite trevligare. Får så mycket mer gjort här hemma än på avdelningen. Där sitter jag på en trälig kontorsstol med ett skrivbord i totalt fel höjd & så känner jag bara hur axlarna krackelerar under dagen. Vilket gör att jag lätt hittar på andra, ej jobbrelaterade, saker bara för att roa mig lite. Här hemma blir det inte så. Här är jag så nöjd med att bara vara att det är kul att jobba. Miljön gör enormt stor skillnad - trivs jag inte fungerar allt så mycket sämre.

Hamnade i en diskussion om hållbar utveckling igår. Väldigt intressant men även skrämmande. För man kan tjata hur mycket man vill om KOLDIOXID & hur farligt det är. Men se på läget, koldioxiden är inte vårt största problem - det är mängden människor som är det stora problemet. Kina insåg detta redan på 50-talet & satsade på en-barns principen. Nu kan man tycka precis hur illa man vill om den, om man fokuserar på individen, men sett till det stora hela så ska vi alla vara grymt tacksamma för att de tog sitt ansvar för kollektivet. För tänk efter, vi fiskar ur haven, åkrarna ger mindre avkastning - vart ska all mat komma för att föda dessa 6 miljarder? För att inte tala om när vi blir 9, 12 eller 15 miljarder... Den tanken skrämmer mig, för jag är absolut säker på att det är där storskaliga krig om land kommer att komma in i bilden igen. Indien & Kina köper redan upp mark i afrika för att kunna hantera matbehovet. Varför kan de göra det då? Jo för att afrikas befolkning dör i AIDS... smidigt för övriga världen = ingen befolkningsexplosion där + mark till förfogande. Folkmord i syfte att mätta andra nationers magar?

Oändligt komplicerat & känsligt koncept som jag tror att de flesta är helt lyckligt ovetande om & även om man har det här i bakhuvudet - vad kan man själv göra? Sluta föda barn & bara leva på vad man själv kan odla i trädgården? Jag har absolut inga svar på det, men försöker vara lite mer medveten i min matkonsumption. I Sverige är mer än hälften av den mat som slängs fortfarande ätlig. Helt sanslöst enligt mig. Jag äter saker & ting tills de i princip kryper bort till sopkorgen på egen hand. Inte riktigt så illa kanske, men jag är betydligt mer restrektiv till att slänga mat än vad Paul är. Så fort ett blåbär i hans lilla plastbytta med frukostbär börjar se lite rynkigt ut ser jag hur Paul bara dyker ned på dettta enda lilla bär som ett BEVIS på att det nu är förenat med livsfara att pula i sig ett enda ynka bär till. Så naturligtvis åker allt i sopkorgen. Det känns inte helt rätt för mig, så har jag tid på morgonen går jag igenom blåbären & hallonen & plockar bort de som ser sorgligast ut. Tänker att vi får ett gladare hushåll på det sättet, jag slipper titta på slöseriet & Paul får glatt äta frukost varje morgon utan att behöva sucka över flingornas blåbärslöshet.

Skulle ju egentligen ha gått på SWEA möte ikväll men så ställdes alla norrutgående tåg in. Så där stod jag & en kvantiljon andra människor på Yonge (knutpunkten i Torontos tunnelbanesystem) mitt i värsta rusningstid utan någon möjlighet att ta oss norrut annat än med buss. Det var helt galet mycket folk, så där att man vaggar när man går & alla var sönderstressade helt bortom rim & reson. Insåg ganska snabbt att det skulle bli totalt slagsmål om de få extrainsatta bussar som fanns till förfogande. Drog därför hem istället. Till Paul, Mammut, kalkonbiffar & te i soffan med filt. Samt en massa gos naturligtvis.

på Sverige temat här! Blev farmors lax i ugnen till middag. Världens lättaste middag, bara lite citron på laxen & så in i ugnen på 200 grader eller så. Vispa ihop lite citronsaft, grädde (5%) & fiskbuljong - häll över en 10 minuter senare & baka sedan ytterligare 5 minuter. Kan naturligtvis serveras med potatis & annan stärkelse men jag kände att protein & fett var att föredra efter morgonens kolhydratchock. Blev därför mosad avokado med keso, peppar, vitlökssalt & kaviar. Jäklar i min lilla låda vad gott kaviar är! Inte superbra om man är försiktig med sodium - men äsch! Vad väger det totalt, 4 gram? Då kan man äta vad som!

Paul älskar Svenska-traditioner & en av hans favoriter är våffeldagen så idag överraskade jag naturligtvis med våffelfrukost (för även om han älskar konceptet har han inte lika bra koll på när saker & ting infaller)! Jag körde på amerikanska våfflor med massor med bakpulver & baksoda - så de blev riktiga våffelpuffar! Sedan vräkte jag på med grekisk yoghurt, jordgubbar, blåbär, hallon, banan, hjortronsylt &... som grädden på moset... ÅKERBÄRSSYLT. Så otroligt gott! Två våfflor, otaliga jordgubbar, en kopp te & en yttepytte espressokopp kaffe (snickerdoodle rost) senare är jag så full att jag inte kan röra på mig. Fast, en gång per år - det är det banne mig värt!

Alltså, jag vet inte vad som var tanken bakom kvällens program - men tre filmer om Tibet är alldeles för mycket för mig. Tänker inte sticka under stol med att underhållning är min prio om jag går till en filmfestival som fokuserar på extremsport. Så att sitta & titta på skjutna nunnor, tempel, bönsnurror & elaka kineser i 90 minuter känns ju så där lagom underhållande. Efter 50 minuter gav jag upp & roade mig istället med att halvsova. Det må vara hur hemskt & hjärtlöst man än orkar tycka, men jag bryr mig faktiskt inte. För det är ju inte som om de som FÖRFASAR sig gör så mycket annat än det heller. Kände hur jag bara blev än tröttare under efterdiskussionerna - för folk pratar så mycket men gör helt ärligt inte ett jäkla dugg. Att älta orättvisor gör ingen lyckligare. Så om man faktiskt inte agerar så tycker jag att det är lika bra att försöka att vara lyckligare som individ istället & 90 minuters pådyvlat dåligt samvete gör inte mig gladare medan 40 minuters snooze faktiskt gjorde mig till en piggare medmänniska.

Nej men gud vad fel det blir ibland när man är trött! :) Är just nu inne i en intensiv jobbperiod & får lätt dåligt samvete när jag inte jobbar på mitt projekt som jag har tillsammans med Kenneth (ni vet, den Belgiske postdoc-killen som jag jobbade med i Finland i somras & som nu är i Japan). Så också imorse. Klockan 07.58 kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att gå upp & börja jobba.

Paul - What you're getting up?
Moi - Ya, I have to.
Paul - But it's so early, why don't you try to sleep in a little.
Moi - Paul, I can't. I have a commitment to another parner.

Det sista sägs alltså halvnaket när jag lämnar sovrummet.

Paul - What?!
Moi - Oh God. That sounded so bad. I mean I have a commitment to Kenneth.
Paul - Que?
Moi - Argh! Too. Tired! I mean, we have this project together and I need to deliver the data set asap. But man, did that came out wrong!

Hepp, så var första filmfestivaldagen avslutad. Ett par var grymt bra, som den om två killar som paddlade i 50 dagar mellan Australien & Nya Zeeland. Andra var typiska "jaha sitt du där & känn dig nöjd med livet men det finns faktiskt massor av människor som lider i världen" filmer. Vilket naturligtvis är sant. MEN. Om jag nu går på en filmfestival med fokus på bergsklättring & äventyrssport så vill jag ju inte matas med propaganda om hur räligt livet kan vara. Det är ju inte som om alla 1600 pers på biografen kommer att kliva ut, sälja alla bekvämligheter på auktion & sedan dra till Afganistan & röjja minor. Ibland känner jag att alla filmer som ska få en att tänka till lite har motsatt effekt, dåligt samvete gör i regel att de flesta människor bara sticker huvudet under en sten. Eller gräver ner sig änu djupare i popcornspåsen...

Anyway, nu är vi hemma igen - snabbcheckar våra mailkonton & pillrar i oss alldeles för sena efterrätter.

I mitt fall grekisk yoghurt med hallon & kardemumma. Perfekt mitt i natten efterrätt! Hoppas på en riktigt bra natts sömn nu så att jag har massa energi imorgon så att jag kan träna i äkta Ueli Steck anda! FATTA FYSIKEN! När jag tränar på gymmet & det känns riktigt så där grismotigt & jag bara vill lägga ner & gå hem & dricka te - då tänker jag på honom. På allt man faktiskt kan klara av bara man inte är så himla svag & så pushar jag ännu lite hårdare. Ueli är verkligen min träningshjälte & en ofantlig motivation inför sommaren!

att Paul & jag alltid är de två mest stressade människorna i stan så fort något ska göras som involverar andra människor? Banff Film Festival står på kvällens schema för Paul & en Paleokväll för mig & vi är båda som skållade råttor. I stunder som denna vill jag flytta till en öde ö. Skulle ta med min soffa & bara krypa ihop i mitt favorithörn & kika på havet. Bläddra lite i de där tidningarna som jag köper men inte riktigt har tid att läsa & dricka pina colada klockan 11 på förmiddagen... Istället - fem minuters dusch, sminkning i bilen & så lite sälja biljetter till avdelningens semi-formal stress på det. Fab!

av min morgon, innan frukost, dedikerar jag åt hemmaträning. Väldigt enkelt: plankan, ett hundra (pilatesövning), lite benlyft & så hantlarna på det. Inget jättekomplicerat alltså. Fast ändå, varje morgon när jag kommer in i vardagsrummet så vill jag liksom bara ignorera de där tio minuterna. Strunta i alltihop & kuta in i köket & pillra med min frukost istället. Det är då som det är så bra att påminna sig själv om att saker & ting inte alltid behöver vara så himla roliga. För om precis allt ska vara kul, träning inräknat, så blir nog inte så mycket gjort. Av någon. Dessutom är det motivation nog att tänka på att "back in the fat old days" så hade jag absolut fallit för frestelsen & bangat. Jag har skrivit det många gånger förrut, men att tappa alla den där vikten är det bästa jag någonsin gjort. En av de saker som jag känner att det före med sig är just drivkraft. Så medan jag ligger där på golvet & pinar mig i plankan så är det faktiskt rätt skönt att veta vilken lång resa det faktiskt varit till de här darrande underarmarna. Tio minuter som gör mig starkare på alla sätt - helt klart värt att senarelägga frukosten för!

Grannarna har slagit på julbelysningen för att FIRA att vintern är här igen. Moi är inte road. Känns som om hela världen satts på sparlåga sedan de där 20 cm som vi fick igår. Allt går liksom lite långsammare & trögare. Har tillbringat dagen med jobb, undervisning på the ROM, gympass & lite ihopfix av färsbiffar till middag & det känns som om jag cyklat tvärs över Canada. Paul verkar ungefär lika tagen. Den enda i huset som håller igång är Mammut. Han försöker gräva sig in under kylskåpet. Antingen har han förlorat kontakten med sin hemplanet & handlar irrationellt eller så har han petat in en leksak som han nu försöker få tag på. Vi har ork nog att gissa lite slött på vad det kan vara men inte nog med energi för att de facto dra ut kylskåpet & kolla. Vi lever väl lite på hoppet att han ska glömma av det.

Nu ska koma-trötta Ida dra sig uppför trappen. Bättre att få det gjort nu så att jag slipper förnedringen att ha Paul baxande min röv upp trappsteg för trappsteg...

Checkade snabbt igenom aftonbladets nyheter under frukosten & snubblade över lilla Ebba som gråter hejdlöst efter det att Bollnäs förlorat i bandy. Småälskar Sverige för att två av lagkillarna åkte hem till henne med en tröja, men vad som förvånar mig lite är att de inte räknat med att även ett barn kan brinna väldigt starkt för en sport eller ett lag. Jag minns så väl när jag var en fyra år & låg på ryamattan under vardagsrumsbordet hos farmor & farfar i Älvsbyn & var helt förstörd över att Krokororo inte vunnit längskidåkningen. Ja nu hette han ju egentligen Alexey Prokurorov & om jag minns rätt så skulle jag egentligen had varit superglad eftersom Sverige med Gunde & Torgny sopade banan med alla andra. Men jag hejjade helt ensam på Krokororo & tvingade sedan farmor att sticka mig en tröja som såg ut som hans skiddräkt. Faktiskt så hög det också till i kroppen på mig när jag nu insåg att han gick bort 2008 - för för mig så kommer Krokororo alltid vara världens bästa skidåkare.

Nej men vilken trevlig liten dag det här blev! Vi har fått så mycket snö att SWEAs styrelsemöte blev inställt, dvs jag fick stanna hemma i stugvärmen! Känns som ett rätt bra byte. Bara jämnför: helkväll i svenskakyrkans styrelserum i ljusrörsljus med budget & in & utgående korrespondens på dagordningen... eller hemmakväll med Paul, Mammut & hämtmat från vårt lilla jamaicanska favvo hak, en splittad burk öl & så lite lounge musik på det. Jo jag sörjer verkligen över att dagens möte blev inställt. Jäklar i min lilla låda vad jag gråtit bittert över att jag inte fick äta mackor till middag under uppläsande & diskussion av punkt 1-32...

Paul kommer inkånkandes med Mammut medan jag står & fipplar med diverse teföreberedelser.

Paul - Look at him! Isn't he cute?!
Moi - Yes. When he's asleep...

Så fort jag har sagt det där om att han är söt när han sover känner jag hur vuxenpoängen bara rasslar in  - katjing, katjing, katjing...

Moi - Whoo. Oki, I - WE - treat our cat too much as a child!
Paul - Naaah. But he's so wonderful, besides - he will always stay this cute. Like a child that never grows up!
Moi - Ya... because that's what every parent is aiming for.

Vårt lilla retarderade barn. MEN söt det är han. Om ni undrar över kiset - Mammut gillar inte när vi rengör hans ögon. Det resulterar alltid i att han simulerar kronisk blindhet. Till hans glömmer av sig efter en minut eller fem.

Neeej! Vi var ju överens, det var ju vår! Jaha... Nej men då går jag väl i mentalt ide tills saker & ting har skärpt till sig. Ni kan hitta mig här fram tills eländet har smält bort.

Jag som lämnad in min Canada Goose på kemtvätt & allt... Skärpning!

Nej idag blev det inget Nia på tränings-schemat. Fast inspirerad av Ross kände jag att något slags försvarsmoment behövdes arbetas in. Så jag skippade de där 40 vändorna i poolen (lite också för att det blåser helt snorkallt idag) & drog hem för lite vardagsrumsträning. Fick nämligen två tränings DVDs av Paul samtidigt som mina hantlar - så det var snabbt gjort att trycka in "Total Blast Boothcamp" i min MacBook! Sedan var det bara att köra järnet i 30 minuter, helylleamerikanskmilitärskolestuds med MASSA klyschiga tillrop. Lite utfall & jumping Janes senare fick jag också lite visdomsord på köpet - "You have to take care of your body. OK? It's not like a car. OK? It won't break down if you push it. OK? It needs tuning. OK? I don't take care of my car. OK? I take care of my body - that's my fate. OK?"

Unagi - I'm now aware of the fact that my body is not like my car. Despite the fact that both are Swedish. OK. Need to create a healty lifestyle as well as relationship to the SAAB.

Idag ska jag undervisa på the ROM igen - Royal Ontario Museum - & jag ser verkligen fram emot det. Är ett så underbart ställa att vara på. Dinosaurieutställningen är så snyggt upplagd & studenterna älskar att vara där. Så idag blir det att dra på sig Ross uniformen & vara nördig bortom alla gränser, lovely!

Faktum var att jag var så låg efter alla upprörda känslor att jag bestämde mig för att smita lite tidigare från institutionen. Har nämligen hittat en ny träningsform som verkligen rensar huvudet - Nia. En blandning av yoga, pilates, kampsport & jazzdans. Jag vet, det låter flummigt värre & det är det kanske lite också (haha, speciellt nu när jag kikat på den lilla filmsnutten!). Fast det spelar inte så stor roll, för det är den enda dansbaserade träning där jag känner att jag kommer in i ett flyt. Jag kan faktiskt koppla bort "herregud, VAD gör instruktören nu" & "Apa... vilken fot ska jag stå på?!" & bara dansa & det är helt otroligt skönt. Efter avslutat pass kändes det faktiskt mycket bättre, men inte helt hundra. Så det fick bli stekta pilgrimsmusslor till middag. Lite lyx så där på en skitig måndag & det hjälpte!

Herregud så trött jag blir ibland. Tvingas ju att ta en kurs på institutionen för att "fylla ut" = för få studenter så  Jan & jag blev tillsagda att sitta med. Detta kallas att "audit a course" & innebär att man vanligtvis bara dyker upp & inte så mycket mer än det, så inte fallet denna gången. Nope, vi tvingas vara med på samma vilkor som de master & PhD studenter som betygssätt. Totalt slöseri med tid, speciellt i mitt fall eftersom jag de facto redan tagit kurseländet för tre år sedan. ANYWAY. Idag påpekade jag att betygssättningen av våra senaste abstrakt var felaktig eftersom det verkade som att två av kursdeltagarna också betygsatt sig själva. Vilket också visade sig vara fallet. En liten snabb tillbakablick & kan man tänka sig, dessa personer har kommit undan med att betygsätta sina egna allster under hela kursen. Hur kan något sånt slinka igenom? Blev ju en fin & trevlig stämning där i rummet... Följt av upprörda mail. Jag känner hur jag mest av allt vill utplåna min närminne av hela denna eftermiddagen.

Kan vara så att vi tillbringat lite för mycket tid på IKEA i helgen. För imorse vaknade jag med ett gäng IKEA-namn snurrande i huvudet. "Alvhilde Frö" må kanske inte vara en existerande produkt, men det är banne mig inte namnet på något annat heller. Så det måste vara IKEA som är där & spökar. Inte helt hundra på om jag ska nämna detta till Paul. Kan hända att det resulterar i något slags retöverslag...

Anyway - dax att ta itu med den här dagen & den här veckan! Vi inleder med en liten dos guava, för jag fick tag på en till kartong i lördags!

Jag måster erkänna att Paul & jag känner oss lite smånöjda med oss själva just nu! Det är fint att vi äntligen fått ändan ur gällande hallen - så där en två år efter det att vi flyttade in hit. Sure, hade vi funderat igenom lösningar i det oändliga hade det säkert blivit bättre... MEN, nu försörjer vi ju oss inte som inredningsdesigners & dessutom kostade hela förvandlingen i runda slängar 250 kr = jag känner att jag kan leva med en lösning som inte är 100% optimal. Allra nöjdast är jag kanske dock över det faktum att Paul gillar konceptet. Hallspegeln är nämligen en av otaliga saker hans mamma prackat på oss. Jag väljer ordet pracka eftersom den inte var helt hundra när den lämnades av här hemma hos oss. En av spirorna på toppen var av, spegelglaset var en katastrof & dessutom var den snyggt 70-tals betsad. Hade grymt svårt att hålla minen när jag tackade för "gåvan som symboliserade en länk mellan Paul & hans barndomshem"... Eller så som jag väljer att se på det, utrenset av prylar de inte vill ha men inte pallar att slänga. Anyway. Under det år skräckpjäsen bodde i vår källare var den bannlyst från dagsljuset allra mest pga av det absolut anskrämliga träfärgen. Om ni undrar varför den inte målades om på stört så är det en väldigt bra fråga som ni kan spara till Paul. Han anser nämligen att det är tabu att måla trä. Han är som en liten antikrundan-Hitler när det kommer till målning. Det ska "järnspikar inga penseltag tagas över almogefuru!"... Ibland är det himla tur att mannen inte kan laga mat, man ligger rätt bra till ur förhandlingsperspektiv när ens partner svälter. :)

Oh, nu börjar det så smått likna något i åtminstonde en del av hallen. Prytlar har målats, en blomkruka införskaffats... Små medel men stor uppryckning, det är vad jag satsar på! Fast just nu tar vi en paus & degar i soffan. Har varit konstant hungrig hela dagen - så det blev massiva mängder blomkålspuré till middag, total mättnad utan risk för att man storknar.


När jag knäppte just det här kortet så kändes slutresultatet så fel. Det var liksom alldeles för ljust. Fipplade lite med inställningarna & insåg sedan att det helt enkelt berodde på att det fortfarande var ljust ute, klockan sju på kvällen. Lycka i en enda liten sekundsnabb insikt.

Eftersom vi får världens bästa besök i juni har jag bestämt att huset måste fixas till lite lätt. Vanligtvis går projektstarter rätt trögt i det här huset...

Moi - We need to fix the guestroom/kitchen/sunroom/garden!
Paul - Um... how?
Moi - Well. This is my idea - ENDLESS CHATTER
Paul - Eh. Oki...
Moi - You don't like that idea?
Paul - I'm not sure. Can we think about it?
Moi - Let's do some measurments and get started next weekend

Bara det att jag väldigt lätt glömmer de där mätningarna & så sitter jag där på söndag kväll & bara "helviti... nu har hela helgen gått IGEN!". Inte denna helgen dock! Paul & jag var på IKEA igår & jag körde över den manliga tveksamheten totalt. Så - nu lever vi i lite av en byggzon. Fast det är bara bra, för det innebär att vi arbetar oss bort från det här...

Kolla SJÄLEN i den här hallen! Värmen, graden av ombonad... Obetalbart. Kontrasten mellan det mörka träet & den blå återvinningsbyttan i plast - stilfult men ändå lite bohemiskt. Ut mot köket möts man av samma värme.

Tavlor som hängts väl avvägt, en gammal verktygslåda på golvet för att väga upp för återvinningskanvasen i gympåsen bredvid. Samt det intrikata mönstret på vår tvättkorg & så - som sista touch - ett av Mumus små tygfår nonchalant tillrättalagt.

Jag menar, jobbar man som slaktare så är väl det FÖRSTA man lär sig att man inte skär parallelt med fibrerna? Det är väl ungefär lika självklart som att jag inte lappar till mina studenter, att pappa inte leker mindgames med sina patienter & att Paul inte skruvar ut fläktarna på sin hårddisk innan han drar igång en backup av hela systemet? Hur jäkla inkompetent är man inte om man gör något sånt här mot kött?! Enda positiva med middagen var således att vi fick mjölksyra i armarna av allt filande... ingen silverbesticksmiddag med andra ord. Inget återbesökt hos samma slaktare heller.

Oki, jag VET att det inte ser mycket ut för världen - men för mig är tallriken nedan en smärre sensation. En omelett som håller ihop åtminstonde hjälpligt! Jag är sämst i världen på att göra omelett. Utan undantag har de senaste...  um... tio årens omelettförsök slutat med att jag småsvärandes beslutat mig för att äggröra i princip är samma sak, bara det att det inte håller ihop helt & hållet. Så idag (med en äggstanning som på köpet bestod av 1/2 äggvita) när saker & ting gick enligt planerna & jag tillslut stod med något som hade en enda yta... Ja chock är nog ett ganska bra ord för att beskriva min förvåning. Paul var också grymt imponerad. Väl vid bordet satt vi bara & glodde i andäktig tystnad. Ett nytt steg på min ibland något skälvande väg mot att bli en äkta Stepford Wife!

& förövrigt - har ni inte testat att byta ut hälften av äggen i en omelett mot äggvita så prova. Precis lika gott men mycket nyttigare. Massa protein utan att kolesterolet drar iväg alldeles hejdlöst.

Videkissar! Eller, jag vet egentligen inte vad det är för något... Det växer i vår trädgård, är lite för stort för att vara vide & jag har inget som helst minne av hur det ser ut på sommaren. MEN. Det spelar inte så stor roll, för vårigt - det är det oavsett! Mitt i mitt videkisshispande dök en liten ekorre upp på andra sidan staketet - mycket spännande!

Mammut fick någon typ av spänningsöverslag - så då kändes det lämpligt att packa ihop oss & dra in i huset igen. Där jag rensade frysen & kylen & Paul tippade ut gammat jox i avloppet. Äldsta fyndet, en burk oliver från 2009. Tycker inte att det var så värst farligt med andra ord. Jag har varit med om värre kylskåpstömningar i mina dagar. Jag kommer nog aldrig glömma byttan med köttfärssås som jag hittade hos en kompis hemma i Lycksele. Möglet var så tjockt att vi var tvungna att borra ett litet hål för att ens se vad som kunde gömma sig där nere i djupet. Ljudet när den köttfärssåsen lämnade sin plastbunke - en enda låååångdragen våt smack. Hurv!

Idag & imorgon ska Paul & jag ta itu med huset. Det ska vårstädas. Allt gammal skit ska ut & det är tänkt att vi ska lägga grunden till en källare som så småningom ska vara framkomlig. Just nu ser det ut som (citat stulet från pappa & varje rum som jag växte upp i) "Jerusalems förstörelse gånger tio". Dock inte mitt fel denna gången. Nope, det är Paul den lilla HAMSTERN som måste lära sig att skilja sig från åtminstonde en pryttel per kvartal. Jag tror att jag ska skicka honom på kurs till farmor. Det finns ingen som jag känner som är så osentimental med prylar som vad farmor är. Jag får lite panik när jag hör hur hon rensar, man vet liksom aldrig vad som kan åka, men samtidigt har jag alltid känt en lite lätt avundsjuka. "Tänk så skönt att bara kunna kasta". Fast i & med att jag flyttade hit till Canada har det blivit mycket bättre. Idag är jag en helt annan människa än vad jag var hemma i Sverige. Prylar har blivit just SAKER & jag inser att de egentligen är väldigt få av dem som jag inte kan klara mig utan. Jag menar, hade huset tuttat fyr hade jag ju inte kutat in & börjat rädda t-shirts & grytslevar... Nej idag är det ganska skönt att ha få saker, de binder mig inte lika mycket till en plats. Lättare att åka ut i världen på nya äventyr, lättare att återvända till de platser där de man älskar befinner sig.

Paul... ja han kommer att behöva drillas lite idag. Blir det riktigt mycket framgång kanske jag till & med börjar bjuda på före & efter kort igen.

Det blev lax istället för marsvin. Lite lättare att få tag på, samt att jag har något mer erfarenhet när det gäller att förbereda fisk. 20 + års erfarenhet av fiske går ju inte att komma ifrån. Så inte heller svenska rötter, blir därför ett litet glas flaggpunch för att fira att det är helg. Faktiskt inte på önskemål av mig. Nope, det är vår lilla wanabee Svensk Paul som vill skåla i denna dryck - han testade Gammeldansk först & det resulterade enbart i att bandet till Sverige stärktes ytterligare...

Jag försöker lära Paul att säga Fredagsmys. Det går sådär. Han förstår innebörden av ordet & han gillar konceptet men just ordet "mys" verkar vara väldigt svårt att uttala. Så vi kämpar på...

Moi - No. Myyyyys. YYYYYYY!
Paul - But I did that... Muuuuuus.
Moi - No. It's not a Friday rodent we're talking about. That's SO far from what we want to achieve.
Paul - muuuus...?

Så. Nu sitter jag & letar recept på marsvin på Arla.se

Paul fick migrän så vi drog hem istället & det var faktiskt helt oki det med. Mammut mys, en delad öl & så lite snabbt ihopsvängd nacho-middag mest för att St. Patricks Day ändå måste firas på något sätt. Ja ja, mexicanskt kanske är lite otippat så där på irlands inofficiella nationaldag, men jag sprinklade på lite grön chilli för känslans skull. Men helt ärligt, JA - det är pansiovarning att banga den här dagen i Toronto. Fast om man är så trött att man nästan ser dubbelt & det ändå är en hel jobbdag mellan en själv & den välsignade helgen... ja då känns det faktiskt helt oki att krypa upp i soffan & knapra på lite hemmalagad mysmat.

Hjälp vad dåligt samvete jag drabbade av imorse förresten. Det börjar ju bli varmt nu, idag ligger temperaturen på cirkus 12 grader, & i & med det har Mammuts intresse för världen utanför vaknat till liv igen. Det är ett fasligt passande i dörren & varje gång man går ut i vårt lilla inglasade uterum så springar han som om han hade eld i baken & sladdar ut i "friheten". Så även denna morgonen. Bara det att... um, moi typ glömde bort honom lite. Jag knatade in igen & glömde helt enkelt av att öppna dörren en fem minuter senare. En timme senare klev Paul upp & förklarade att han var grymt imponerad av hur tyst Mammut varit den här morgonen... Iiip. Det blev språngmarsch genom vardagsrummet för att rädda, vad jag då trodde skulle vara min underkylda lilla bebis, men icket. Så här hittade jag honom. Helt förlorad i synen av vår grådaskiga bakgård. Håller tummarna för att det blir riktigt fint i helgen så att vi kan ta ut honom en vända, för viljan finns ju UPPENBARLIGEN där.

Woot! St. Patrick's Day today! Här i Toronto är det irländska lägret rätt starkt så det brukar innebära rejäl fest. För två år sedan, när jag hängde rätt mycket med Lorna så partades det i en hel vecka... I år blir det dock lite lugnare. Vanlig dag på institutionen, följt av gymmet & sedan öl med Megha & ett gäng av hennes PhD-kompisar från juristinstitutionen. Har dragit på mig en mossgrön klänning mest för sakens skull, men så många fler eftergifter blir det inte. Kommer således INTE att dricka grön öl detta året heller! Fast ett litet St. Patrick's Day "pynt" kunde jag inte låta bli att kitta upp mig på - jag tycker att treklövrarna som de just nu säljer på varje matvaruaffär över hela Toronto är något vansinnigt söta. Velade fram & tillbaka ett tag mellan en traditionell shamrock med gröna blad & vita blommor men föll tillslut för denna varianten.

Är en total sucker för "årstids/högtidsblommor" fastän jag vet att de har dragits upp i maxfart & kommer att kollapsa inom en vecka. Fast det spelar inte så stor roll, de gör mig glad & då behöver allt inte alltid vara så jäkla hållbart.

Utan att nämna namn här, men en nära vän bad mig idag att förvalta hans mobiltelefon i en vecka. Allt för att fejka att han bytt nummer så att hans ex måste söka upp honom om hon vill ha fortsatt kontakt med honom. Alltså, jag har inte alla detaljer på långa vägar - men det känns ju något... tja, långsökt. Varför inte bara sätta sig ner & skriva ett brev, eller vänta på henne utanför jobbet & fråga om hon har lust att ta en kopp te & bara prata lite? Eller, är det så fel att göra saker utan att de behöver vara så komplicerade? Jag säger inte att jag har gjort rätt i alla lägen eller kommer att göra det i fortsättningen heller, men en sak vet jag & det är att saker & ting oftast är nog komplicerade som de är. Helt utan att man går in & kokar ihop värsta Sunset Beach plotten. Nope, i lite småsvajjiga förhållanden är det alltid bra att försöka hålla saker & ting så rakt som det bara går. Inte smida planer som fått Mata Hari att se ut som en oskyldig skolflicka. Inte ljuga så att man faller igenom helt på egen hand. Inte gå & trycka på sånt som man ändå vet kommer att komma ut på något sätt.

Nej men titta vad Paul har köpt till mig! Som belöning för att jag lagar middag, tvättar kläder & knäskurar badrumsgolvet lite titt som tätt. Jäklar vad jag känner mig tacksam - dels för att han uppmärksammar dessa små saker som jag ser som självklara plikter & dels för att han så där RIDDERLIGT inte säger rakt ut att jag behöver bli mer fit. Uum, det är sånna små saker som får en kvinna att känna sig speciell! Nej men, nu måste jag nog nästan stryka bort en liten svag kvinnlig tår här...

Eller så är jag bara glad för att Paul peppar mig i mitt tränande & överraskade mig med ett par handvikter igår. Något som jag gått runt & tjatat om i en hel evighet men inte kommit mig iväg för att köpa. En trevlig bonus med att bo här i Canada är ju att jag får känna mig lite extra stark - den där 8 är ju inte 8 kilo utan 8 lbs men det står ju inte utskrivet så jag kan glatt låtsas att jag drar 8 kilo på vardera armen utan problem. Smidigt när staten underlättar ens självbedrägeri!

Jag är INTE feminst i den bemärkelsen att jag ständigt går runt & tuggar på orättsvisor - verkliga så väl som overkliga. Jag är rätt nöjd med livet & ser mig mer som en MÄNNISKA än ett kön. Men så fick jag det här mailat till mig...

Det har varit en ansträngande dag för Mammut. Veterinärbesök stod på schemat. Så nu har han fått kattpestspruta & rabiesvaccin. Veterinären sa att han kunde bli lite trött så här i efterhand... Alltså, det går att dingla hans lilla kattmyntefår framför nyllet utan reaktion. UTSLAGEN är det ord som bäst betecknar vårt lilla liv.

En rolig sak, eller kanske mest kul för Paul & mig som är lite väl övernördigt besatta av vår katt, vi har nu fått svart på vitt att Mammut gillar att gå på lådan i bilen. Vi var nämligen tvugna att ta med oss ett.. tja avföringsprov helt oromantiskt... & Paul hade bytt lådan igårkväll & efter det hade inget levererats. Så Paul höll på & hetsade över Skype halva förmiddagen & jag satt på avdelningen & knapprade tillbaka att jag inte hade en jäkla aning om hur han skulle få katten att producera. Utan att gå in på knådning av små kattmagar i alldeles för mycket detalj - tillslut sa jag bara "packa in honom i bilen & kör runt kvarteret ett par gånger!". OCH - det fungerade! Katten är officiellt knäpp - men veterinären har i alla fall ett prov att analysera. Slutet gott allting gott!

Stötte på guava i Mexico när jag var där 2008 & har sedan dess haft ett lågt liggande hummande craving för dessa små frukter. Så ni kan ju tänka er hur glad jag blev när jag hittade en box med dem under helgens marknadsbesök. Fanns liksom inte på kartan att de inte skulle följa med hem. Där i saluhallen var det rent & skär begär - inte en tanke på näringsämnen eller dylikt, bara snålvatten.

Så det var ju väldigt trevligt att komma hem & se att de är ofantligt bra för C-vitamin samt helt oki för kalium & vitamin A. Lyckan var således gjord för min del. Dock inte för Pauls, han tycker att de luktar kattkiss. Jättemycket kattkiss. Så det här har vi tjaffsat om sedan i lördags, varje gång vi kommer innanför dörren rynkar han på näsan & undrar hur många frukter jag har kvar & jag svarar att det inte alls luktar kattkiss, det luktar sol & Mexico & blå himmel. Men så checkade jag runt lite på nätet imorse & inser att det tydligen inte är så för alla - för vissa luktar guava tydligen inte alls som hallon. So, då får jag väl ge Paul rätt på den frågan. Fast att guava nu skulle vara bannlyst ur huset, nej jag tror inte det...

inte bara till mig som, tacka gudarna för det, klarade av min sista stora presentation idag. Utan även lite till Toronto, titta bara vad Paul & jag stötte på idag...

Alltså, jag VET att de står på ett jäkla isflak - men, svanar! Kom igen, svanar - då måste det ju vara lite vår i luften! Så det firar vi med ett litet glas rödvin. Jaja, det är måndag & allt det där, men desto mer anledning att fira de små ljusa stunderna i livet.

i huset & OH vad de piggar upp. Irisar är så vackra tycker jag! Dessutom har jag en tjock bukett tulpaner att njuta av, väldigt trevligt när ens gäster tar med sig lite vår in i huset! För ute är det vår på sitt allra sämsta humör, grått & fuktigt. Jag känner mig nästan lite smånöjd över det faktum att jag har sjukt mycket jobb som måste klaras av idag - gör att det där dåliga samvetet för att vi inte är ute & går en mil eller två helt kan igoreras. En liten promenad runt kvarteret känns lämpligt, men sen får det räcka. Träna kan jag göra imorgon.

Oändligt många timmar efter er andra ska Paul & jag nu se på Melodifestivalen! Det blev liksom inte av när alla var här - vin behövde drickas, lamm skäras upp, mat ätas, katters beteende avhandlas... & helt plötsligt var klockan halv tolv & Elsa var helt utslagen & alla åkte hem. MEN NU. Halv ett på natten så har större delen av disken klarats av & vi har kunnat landa i soffan för att kika - & jag har ingen aning om vem som vann. Så jag får rapportera "live"!

Men... vänta, har melodifestivalen sponsorer?! Vad hände med vår OBJEKTIVA statliga television?

Observation 2: Men vilka är spånen som ska intervjua artisterna innan de uppträder? Arsle... det går inte att spola förbi dem. Men alltså, har de varit med hela detta året? För i så fall känns det ju inte så jättejobbigt att detta är det första jag ser av Melodifestivalen det här året.
Observation 3: Taaack GLOBEN! Men gud jag vill bara dö... Jag sitter på nålar efter det att varje bidrag avslutats, kan bara inte ta ett till fantasilöst hojtande.
Observation 4: Paul skrattar över Brollers hår, med andra ord - det är riktigt illa. Själv har jag väl svårast för bananskorna.
Observation 5: Nej Linda det är inte fel på dig... jag känner lite samma sak.
Observation 6: Maries mimik - är det bara jag som får känslan av att något bett henne att ARTIKULERA från tårna. Så pass att jag liksom ser käkarna gå ur led på henne mellan varje nummer & så får Måns springa över & klicka i dem igen med ett litet stämjärn.

Uppdatering: Jäklar... jag somnade i soffan. Så jag har faktiskt inte en aning om vinnarlåten är bra eller inte. Lite misslyckat där.

Idag ska vi iväg till ett ställe som jag verkligen älskar - St. Jacobs Market. Känner ju som sagt lite hemlängtan just nu så då känns det så grymt skönt att vi har ett helt gäng svenskar som kommer över på middag ikväll. Vilket naturligtvis innebär att något roligt måste svängas ihop på middagsfronten. Så jag har helt enkelt tagit det enväldiga beslutet att lammsteksinskaffning står på agendan & att denna måste inhandlas just på St Jacobs. Dels för att jag vill ut ur stan men också för att jag vill ha comfort food till lunch (utan att behöva laga något själv) & de har världens godaste kåldolmar där. Har aldrig i mitt liv ätit kåldolmar innan jag flyttade hit till Canada, men jäklar i min lilla låda vad gott det är. Oki, kåldolmar är väl ett litet märkligt substitut för sitt hemland - men att ha något litet roligt att se fram emot är bra mot det mesta som känns tungt!

Inte för att föredraget gick dåligt eller så... men just nu känner jag mig väldigt långt ifrån Sverige. Som vanligt vid den här tiden på året, jo det verkar ju ha blivit lite av en trend, så kan jag inte låta bli att undra hur mitt liv sett ut om jag aldrig dragit hit... & nej, jag ångrar inte att jag tog beslutet att flytta Canada - men jag önskar bara att det funnits ett alternativ att leva en... tja, tre parallela liv. Det hade varit fin fint... Anyway. Försökte muntra upp mig med lite flashigare middag samt bubbel ikväll & det fungerade på en punkt - avokadosås. Måste provas!

Oki, jag vet att allt på tallriken ser grönt ut & det är ju lite olyckligt, att färgkoordinera maten är inte tipp topp ur ett rent estetiskt perspektiv & det är heller inte särskilt bra rent hälsomässigt. Vi behöver en blandad kompott av antioxidanter & genom att välja olikfärgade grönsaker är det lättare att se till att man får i sig allt det man behöver. MEN, nu råkade vi bara ha haricot verts & babyspenat hemma & jag orkade faktiskt inte åka & köpa något annat - så då fick det bli som det blev. I vilket fall - såsen var ta mig tusan höjdpunkten på den här dagen. Eller de senaste två dagarna i alla fall, sedan jag blev utan svenskt sällskap...

Vill ni så kan ni ju hålla en liten tumme eller två för mig i eftermiddag. Då ska jag nämligen leverera veckans andra föredrag - fast ett något viktigare denna gången. Samt inför hela institutionen... Men hepp, det kan ju inte annat än gå vägen tänker jag! Jag menar, det värsta som kan hända är att jag kommer av mig & det är ju faktiskt inte hela världen. Dessutom, avslutar med denna lilla söta varelse - så då kan det ju inte annat än gå bra!

En liten havs skorpion som jag hittade inslängd i ett hörn i ett av de skräprum där delar av avdelningens fossiler har kastats in. För det är ju så man behandlar 400 miljoner år gamla fossil, som skräp...

Isch, isch, isch. Har precis börjat läsa igenom informationen om Japan & jag får kramp i magen. 8.9... inte bra, inte bra över huvud taget. Har mailat Kenneth & håller nu alla tummar jag har att han & Leen inte är skadade eller befinner sig i farozonen. Kollar mailen med typ 5 minuters mellanrum men inser ju själv att det troligtvis är ett rätt poänglöst handlande, känns väl inte dirket som om nätet kommer att vara det allra bästa där i skrivandets stund.

Uppdatering: De är säkra, gud vilken lättnad!

Oh besvikelse! Igår på tunnelbanan hem råkade jag hamna i samma vagn som kanske de två värsta tonårstjejer jag någonsin stött på. De skrek & skrålade & skrattade helt maniskt - allt på högsta volym. Tillslut bad en man i närheten dem att lugna sig lite "FUCK YOU" blev svaret. Det där fick folk att tippa över från "Gud så störiga de är men jag gör ju snart av så jag försöker låtsas att jag inte bryr mig" till att bli fly förbannade & tala om för dem vad de tyckte om deras beteende. Väldigt intressant stämningsskifte med andra ord. De två tjejerna brydde sig dock inte nämnvärt, eller snarare var det väl mer så att de valde att reagera än mer provokativt. En av de började sjunga för full hals medan den andra skällde allt vad hon orkade. Det var helt bissart. Så pass att en av passagerarna plockade fram sin mobil & började filma dem, allt medan han förklarade att han skulle lägga upp dem på youtube under "Idiots on the subway". Efter ett avsked som involverade att dessa två unga damer sprang längsmed vår vagn med långfingrarna pressade mot rutan skrikande för allt vad tygen höll (& att en majoritet av resenärerna återgäldade gesten) upprepade killen med mobilen att han skulle lägga upp hela spektaklet. Desvärre kan jag inte hitta det & det suger - för det var en så rakt igenom märklig uppvisning i total respektlöshet samt grupp-psykologi.

Så var PDAC slut för denna gången & alla som jag känner har åkt hem. Sist av alla att lämna Toronto var Rasmus & jag vinkande av honom ståendes i ett ösregn av snöslask kring tvåsnåret. Fast vi får se om det inte blir fler finskbesök i fortsättningen, tydligen klickade Therese & Mattias totalt, så tanken verkar vara att han ska dyka upp här igen i höst. Alltså, går detta vägen ska jag lägga geologin på hyllan & bli match maker! :)

Efter att jag fruset viftat efter Rasmus taxi sprang jag tillbaka till avdelningen, värmen & jobbet. Dagens uppgifter på "to do" listan involverade bland annat att fota lite lite fossil. So, det blev ett par bilder på trilobitögon - det är alltså den där halvmånerundaformen ovanför de turkosa cirklarna. Den med massa små "pluttar på" - det är de individuella linserna i ögat. Trilobiter hade nämligen fasettögon liknande dagens insekter.

Så. Sliten. Jag som vanligtvis trillar i säng mellan 11 & 12 känner mig helt ur gängorna enbart baserat på att jag hängt ute till 2 snåret. Lägg sedan på den där gratis alkoholen & slutresultatet blir att det känns som någon kört över mig med en ångvält. Fast. Det var det värt, PDAC är så galet att ett par halvkassa mornar inte räknas för fem öre. Gårdagen slutade på Sneaky Dees, en mexikansk ställe för fyllemat. Mellan mina omelett-tuggor höll jag & Rasmus på att totalt storka över att Therese & Mattias verkade komma överens något helt vansinnigt bra. Så pass att hon satt & matade honom med en fiskhamburgare... I mean. Det var en så overklig kombination - tysta urfinske Mattias & så Therese som är ovanligt anti allting för att komma från neutrala Sweitz & sedan, den där fiskhamburgaren. Kan man hitta något mer oromantiskt att mata någon med? Bara föreställ dig den mentala bilden... Jag måste erkänna att jag fann det hela enormt roande - jag & Rasmus var rätt rörande överens om att over-size snabbmat aldrig borde inkluderas i någon form av faciliterat matintag.

Fullspäckad dag. Möte på antropologiavdelningen för att fixa utbyte av undervisningsmaterial, båda handledarna i stan, avdelningsmingel på Royal York... & så ett trött huvud & en dos förvirring på det. Tjing, perfekt kombo.

Fast. Man ska inte klaga, det hade kunnat vara värre. Åkte ner till Royal York en vända igår för att träffa Rasmus & medan jag stod & väntade på honom fick en äldre man en hjärtinfarkt, eller något annat mindre lyckat, stöp som en fura gjorde han i vilket fall. Sedan blev det räddningspersonal (de måste ha dem ståendes i krokarna, för så snabb insatts har jag aldrig sett. Å andra sidan, med 23000 geologer i stan - merparten män - så förstår man ju om de lägger lite extra på att ha ett par sjukvårdare på plats) & ambulans med tjutande sirener. Rasmus kom lagom till att de höll på med bårutfällningen så det blev ju ett lite underligt hälsningsstadie där. Han som kommer & ger mig en kram & jag som står & glor som en annan morbidturist...

Har kollat igenom mitt schema de närmsta månaderna & kan konstatera att denna veckan nog är en av de allra värsta på stressfronten mätt. Därför känns det ganska bra att jag startade den här måndagsmorgonen extra tidigt. So, nu ska jag försöka spackla på något slags ansikte på det här...

Sedan blir det att ta mina gymkassar, matpacken & allsköns jox & dra till avdelningen. Har jag riktigt tur så har Jörg lyckats laga mitt mikroskop över helgen. Har jag mindre tur har han det inte, vilket troligen kommer att leda till en mycket jobbigare vecka att tackla. Men hey, fem små dagar är allt det rör sig om - det klarar jag!

Um, igår var det ju lite vårkänsla i & med regnet. Inte världens bästa vår kanske, men ändå - hopp om varmare tider. Idag har vi närmare 10 cm snö... det måste ha vräkt ner hela natten. Här hade man ju kunnat deppa ihop lite smått, men jag undrar om inte detta är ett tecken avv vi ännu en gång borde ge oss ut på snöskorace. Svänga ihop lunchpacke & dra ut i skogen i sann sportlovsanda! Kanske till & med avverka lite blåbärssoppa - Vasaloppsdag som det är & allt. Jo, så får det nog bli!

Uppdatering: Lite för lite snö för att använda snöskorna, men vi fick in en promenad på 90 minuter & det var hur skönt som helst. Blåbärssoppan byttes även den mot något mer nordamerikanska drycker införskaffade från Starbucks, man får ta seden dit man kommer & allt det där.

PDAC så massa geologer i stan, däribland Åsa & Johan! Eftersom Johan var upptagen med jobb hela dagen agerade Paul & jag guider till Åsa. Vädret var dessvärre uselt, så Toronto visade inte upp sig från sin bästa sida, men vi lyckades få in lite trevligheter i alla fall. St Lawrence Market, Starbucks, rundtur i Kensington market, sushi till lunch samt ett besök på Canadian Tire. Det senare på önskemål av Åsa som växte upp i Canada - lite oväntat utflyktsmål så där. Fast, jag klagar inte - bra mycket trevligare än att behöva kuska ut till det annars obligatoriska Niagara Falls!

Efter att vi släppt av Åsa & snabbkramat om Johan åkte vi hem & hade skypedate med lillebror. När han tacklade av vid femtiden Svensk tid kröp vi ner i soffan & tittade på RED (väldigt rolig, ett tips om man är lite trött & flammsig) följt av radarbilderna över stormen. I princip hela östkusten är ett enda stormmoln. Jag tänker att morgondagens promenad kanske kan bytas ut mot lite husstäd...

Abbas stenbitsrom! Gud så gott! Som kall sås till fisk, på knäckemackan med avokado eller bara rakt av med avokado. Jag blir så rakt igenom lycklig av att titta på dessa fyra små burkar att mitt hjärta svämmar över! Farmor, du har ett hjärta av guld!

Mammut hälsar att han tycker att servetterna & duken var väldigt goda de med... Själv ser jag mer fram emot att använda dem ute i trädgården till våren. Då ska jag duka upp afternoon tea & bara njuta av sol & humlesurr!

Fast min favorit var ändå armbandet - älskar samesmycken & det här var så oerhört fint. Vacker flätat & så mjukt skinn. Tack, tack, tack farmor - från oss alla tre, & han bakom kameran är allra gladast för Västerbottensosten!

Så jag tränar på universitetets stora träningsanläggning AC en tre-fyra gånger i veckan. Det har blivit så att jag bara går på klasser som en viss man också tar. Har ingen aning om vad han heter eller vad han har för bakgrund, men har har ett sånt oerhört driv att han peppar mig mer än alla instruktörer sammanlagt. Ser jag honom på en klass, ja då vet jag att den är bra nog. Att det inte är något mes - det tas i från tårna. Mannen i fråga är i 50 årsåldern, i min längd, bär alltid svart & är flintskallig - så detta är inget crush annat ur ett rent träningsmässigt perspektiv. :) I vilket fall, jag har tjatat på om honom här hemma de senaste månaderna. Ibland glatt för att han pushat instruktören att köra oss mer slut, ibland för att jag hatar att han orkar mer än mig. Paul har skrattat & sagt att jag borde gå fram till honom & säga att han inspirerar mig, men det har känts alldeles för konstigt. Lite som om jag stalkar honom... Idag - efter mitt boxpass - var jag precis påväg att gå då jag hör en röst bakom mig säga "You didn't show up yesterday". Vänder mig om & där står han. "No, I was resting my knees" sa jag lite förvånat. "No excuse" kom svaret "You need to stuck to it, see you next week".

Det är kanske lite smågalet - men jag blev så himla glad. Det var en diskussion mellan jämnlikar, han räknar mig som lika dedikerad & det är jäklar i mig så inspirerande att jag känner mig starkast i hela världen!

Oki, de kommer aldrig att hamna överst på listan över "Jeans Ida älskat & på riktigt sörjt när de gått hädan" men de är helt oki tycker jag. Bra vardagsjeans som känns lite mer dressade på jobbet eftersom de inte är så låga i midjan. Men grejen är att de kostade 200 kronor... Går det ens att få tag på jeans för 200 i Sverige? Innan jag flyttade från Lund tror jag att ett par i regel gick lös på en 900. Mina favoriter genom tiderna, ett par fornarina, tror jag kostade ett par hundra över tusenlappen redan 2005/2006. Så jag antar att ett par jeans i dagsläget lätt kostar 1000 kr - vilket ju innebär att jag kan kitta upp mig på fem par om jag bara sätter mig i bilen i 20 minuter & åker till Vaughan Mills (Torontos bästa outlet). Det känns ju lite småvärt de bensinpengarna...

Check på klänning till PDAC samt ett par nya Calvin Klein jeans, de senare gick lös på 200 kronor... Har jag nämnt att outlet shopping är en av de saker jag älskar mest med att bo i en stor stad? Flyttar jag någon gång till ett ställe där det inte finns outlet´s så tror jag på riktigt att jag kommer att tvingas köpa mig en flygbiljett en gång per år & åka till något ställe där de finns med tomma resväskor & bara tok kitta upp mig. Anyway, gårdagen innehöll även lyckat hårklipp för mig (mindre lyckat för Paul - hon klippte lite för mycket på sidorna den här gången så han ser lite ut som toppen av en tändsticka) samt middag med Megha. Hade grymt trevligt & Megha var som vanligt helt till sig över Mammut. Liten kisse tycker visserligen om Megha också, men allra mest tycker han om hennes öronmuffar - så på riktigt, så här hittade vi det lilla livet...

Det blev lite gruff där i hallen med Paul som ryckte i ena handtaget & Megha i andra - men tillslut lyckades Paul rädda Mumu ur djupet av kattnapparens väska & Megha fick sätta sig i taxin med oförrättat ärende. Imorse... när Mammut valde att väcka mig kvart i 7... ja då hade jag lite smålust att sätta honom i en taxi med destination Meghas lägenhet.

Vet ni, jag är lite ful & tar en ledig dag idag! Ska bara göra sånt som jag njuter av. Långsam frukost, koka ihop lite bouillabaisse & reta Paul för att han faktiskt inte var medveten om att musslor fortfarande ska leva innan man lagar till dem, kanske baka lite, köpa mig en klänning till PDAC som går av stapeln nästa vecka, gå på långpromenad & klippa håret. Sedan blir det en lite mindre rolig vända med husstäd, men med lite musik så är inte det så farligt det heller. Vid 7 kommer Megha på middag & då blir det vin & glada skratt & allt det här känns som balsam för själen. En liten ledig oas i allt arbete!

Läser att vart femte svenskt barn lider av övervikt & det gör ont i kroppen på mig. Stackars små barn som måste starta livet på det sättet. Själv var jag normalviktig fram tills jag var 8, sedan skenade det iväg. I tio år var jag överviktig & stundtals låg mitt BMI på mer än 30. Att vara 163 cm lång, väga en 76 kilo &  vara 16 år inte det allra roligaste. Jag hade tur, blev inte jätteretad eller så - men det var ändå så fruktansvärt jobbigt ibland. Alltid bli vald sist på gympan, aldrig orka hålla samma tempo som de andra ungarna på rasten, alltid känna att "den här sommaren ska jag visa dem - då ska jag komma tillbaka smal" & sedan misslyckas kapitalt... Att behöva brottas med allt det i ett kyligare socialt klimat än lilla Lycksele - aj vad hemskt. Så här i efterhand känner jag mig faktiskt smått tacksam för att jag gick igenom den där perioden i mitt liv, det har gett mig perspektiv som jag annars saknat. Fast om jag hade kunnat göra det ogjort, alla gånger. Sure, det är väl lite roligt att ha gjort en riktig "askunge" resa - men jag hade hundra gånger hellre sluppit att dras med all den där sorgen jag kände då. För så var det, det var en stor sorg att inte känna sig normal. Jag kände mig så tafatt, könlös & missanpassad i den där kroppshyddan. Medan de andra tjejerna "blommade ut" kände jag mig mest som en ensam & oförstående åskådare. Nu vet jag ju att det finns oändligt mycket mer tid att skapa minnen under än enbart högstadie & gymnasieåren - men då kändes det ju inte så. Då kändes det som om livet sprang ifrån mig & jag blev lämnad bakom - utan någon som helst del av någon gemenskap.

De där 20% skrämmer mig naturligtvis ur ett folkhälsoperspektiv, men på det mindre objektiva planet vill jag bara springa in i varje mellanstadieskola i hela Sverige & gjuta lite hopp i dessa ungar.

Paul är på planeringsmöte för Banff´s filmfestival så jag är ensam hemma med Mammut. Vi roar oss på lite olika sätt, den fluffigare varianten leker gaaalen tiger...

Moi har precis ätit ugnsbakad lax & blomkålsmos & känner mig nu alldeles drogad. Kombon stenhårt vattengympapass följt av varm middag verkar vara ett ypperligt sätt att få en att känna sig som en klubbad säl. Ska försöka läsa lite om glykemiskt index nu (vet ni, det var en forskare vid UofT som först lanserade begreppet - lite småhäftigt tycker jag!) men jag är inte helt säker på om det kommer att fungera. Fara å färde att jag somnar med näsan i boken.

& på tal om fett. Satt igenom en föreläsning som var så mördande tråkig att jag började fundera på vilken mat jag ska äta EFTER att vi klarat av de där 500 kilometerna i augusti. Baserat på hur jag kände det efter Kebnekaise förra året så  vet jag att jag kommer att kräva fett. Så medan jag satt där & tänkte på nyttiga fetter så som avokado, mandlar & lax kom jag att tänka på Calskrove... Alltså den där calzonen som innehåller ett komplett skrovmål. Blev lite småbesatt av tanken på att få se detta monstrum - så nu undrar jag om vi inte kan ta en liten tur förbi Skellefteå på vägen tillbaka från Halti? Inte för att jag tänker beställa den, men kanske Paul eller Magnus går att övertala. :)

ÄLSKAR: Vet inte vad jag gjort med mig själv om jag inte haft tillgång till P3 på nätet under dagarna. Tänk dig själv att timme efter timme sitta & leta/mäta plankton utan något annat att sysselsätta sig med förutom just detta... Nope, P3, & i viss mån P1, räddar min mentala hälsa på en daglig basis. Idag har jag lyssnat på digilistan (gud vilken chock det var att höra Enrique Iglesias nya sång så som den spelas i Sverige, här är ju allt mer pk så han sjunger glatt "tonight I'm loving you" istället för det mer plumpa "tonight I'm fucking you") samt P3 dokumentär med fokus på Palme mordet. Kunde sedan roa Paul under middagen med att återge 25 år gamla brottsutredningsmissar.

HATAR: Människor som äter på tunnelbanan. Oerhört äckligt i sig, för en mer ohygienisk plats får man väl leta efter, men extra enerverande om man tvingas sitta bredvid någon som gör det. Idag delade jag säte, jo det var just vad jag fick göra eftersom personen i fråga var så stor att han även tog upp en del av min sittplats, med en människa som non stop satt & tryckte i sig grillchips. Naturligtvis tuggade han med öppen mun OCH smackade. Dessutom försökte han läsa i min bok över min axel. Vilket ju var lite ironiskt eftersom jag satt & läste "Paleo Diets for Athletes"...

Um, & dagens lilla hälsotips - nyp tag i allt färdigprocesserat kött mellan tummen & pekfingret, knata bort till ytterdörren & snör iväg eländet till tvättbjörnar & rävar. Eller så kan du ju fortsätta att ha det hemma & äta bacon, salami, skinka & pastrami för allt vad tygen håller. Precis som de flesta nordamerikaner som ofta äter den här typen av köttprodukter på en daglig basis.

50 gram om dagen, ungefär två skivor alltså, gör att du ligger riktigt bra till för sånna små uppåtupplevelser som tjocktarmscancer (21% högre risk), hjärtsjukdommar (whoppa - 43%) & typ 2 diabetes (19%). Men super! Eller, så ser du till att vara lite restrektiv. Klart man kan vira lite prosciutto kring kycklingfiléen någon enstaka gång - men försök att välja magrare köttsorter (så som kalkon) samt produkter som inte innehåller fullt så mycket salt.

Började morgonen med att vara en riktig liten hemmafru - skar om & bytte vatten på alla namnsdagsblommor samt rykte bort alla ståndare på liljorna. Ett väldigt bra tips om man vill undvika att få massa pollen på möbler eller sig själv. Fungerar på liljor, amaryllis & tulpaner - alla de där blommorna som jag vanligtvis pysslar med & sedan märker att jag har stora mystiska orange fläckar på magen...

Håller tummarna för att jag & Paul ska få var sin klipptid idag. Jag ser ut som ett litet svintotroll & Paul börjar få frågor om han tänker låta håret växa ut. Vi är med andra ord båda helt desperata - hår måste klippas nu! Lite roligt är det ju dock att Paul är så på att fixa sitt hår, han kan inte länge tänka sig att ha långt hår & ryser mest när han ser gamla bilder på hästsvansen. Tänk så annorlunda ens perspektiv kan bli bara för att man tar chansen & vågar något nytt!

Oj vad trevligt det kan vara med namnsdag! Bjöd på mina små chokladmacrons på avdelningen & mötte sedan upp Paul för min namnsdagsmiddag. Som liten fick jag ju alltid önska mig min favoritmat men här blev det istället ett restaurangbesök & INTE sushi för ovanlighetens skull. Vi har nämligen varit nyfikna på etiopisk mat hur länge som helst & nu kände vi att det var dags att testa något nytt. Helt annan matupplevelse än vad jag är van vid - här åt man inte ens med pinnar. Nope, all mat kommer in på ett jättestort bröd/pannkaka & så äter man med händerna. Jättegott & jätteroligt. Extra roligt eftersom vi tog var sitt glas jäst honungsvin till! Sedan kom vi hem & testade ännu en ny sak, tandblekningsstrips! Alltså små engångs "plåster" som man klistrar på tänderna 30 minuter om dagen i en två veckor eller så.