MsBree

Läser att vart femte svenskt barn lider av övervikt & det gör ont i kroppen på mig. Stackars små barn som måste starta livet på det sättet. Själv var jag normalviktig fram tills jag var 8, sedan skenade det iväg. I tio år var jag överviktig & stundtals låg mitt BMI på mer än 30. Att vara 163 cm lång, väga en 76 kilo &  vara 16 år inte det allra roligaste. Jag hade tur, blev inte jätteretad eller så - men det var ändå så fruktansvärt jobbigt ibland. Alltid bli vald sist på gympan, aldrig orka hålla samma tempo som de andra ungarna på rasten, alltid känna att "den här sommaren ska jag visa dem - då ska jag komma tillbaka smal" & sedan misslyckas kapitalt... Att behöva brottas med allt det i ett kyligare socialt klimat än lilla Lycksele - aj vad hemskt. Så här i efterhand känner jag mig faktiskt smått tacksam för att jag gick igenom den där perioden i mitt liv, det har gett mig perspektiv som jag annars saknat. Fast om jag hade kunnat göra det ogjort, alla gånger. Sure, det är väl lite roligt att ha gjort en riktig "askunge" resa - men jag hade hundra gånger hellre sluppit att dras med all den där sorgen jag kände då. För så var det, det var en stor sorg att inte känna sig normal. Jag kände mig så tafatt, könlös & missanpassad i den där kroppshyddan. Medan de andra tjejerna "blommade ut" kände jag mig mest som en ensam & oförstående åskådare. Nu vet jag ju att det finns oändligt mycket mer tid att skapa minnen under än enbart högstadie & gymnasieåren - men då kändes det ju inte så. Då kändes det som om livet sprang ifrån mig & jag blev lämnad bakom - utan någon som helst del av någon gemenskap.

De där 20% skrämmer mig naturligtvis ur ett folkhälsoperspektiv, men på det mindre objektiva planet vill jag bara springa in i varje mellanstadieskola i hela Sverige & gjuta lite hopp i dessa ungar.