Ännu en...

alldeles för tidig morgon. Jag tror att Paul håller på att bli förkyld - han snarkar... & jag har så svårt för det. Går bara inte att sova igenom det hela! Har nog alltid haft svårt för snarkande, utom när jag var tonåring & kunde sova igenom vad som helst, men redan som liten minns jag hur jobbigt det var. Jobbigt på så många plan också. Ta farfar till exempel, ibland snarkade han så att han lät precis som en kaffeperkulator. Minns att jag låg i min säng hos farmor & farfar & bara önskade att han skulle sluta så att jag skulle kunna somna & så vips, tystnad. Fast det blev alltid så abrupt tyst, nästan chockerande tyst & det tog i regel inte många minuter innan jag blev orolig. Var det inte lite väl tyst? Slutade många gånger med att jag barfota var tvungen att tassa upp, försöka undvika alla knarrande golvbrädor, & smyga in i deras sovrum för att kolla upp att allt var ok. Där låg farfar i sängen, inte ett knysst... Smyga närmare, lyssna, närmare... närmare... & sedan SNARK! Det slog nästan aldrig fel. Den där rädslan för att han inte mådde bra till att bli skrämd som en hare över det där jättekaffeslurpet som kom så oväntat & från ingenstanns.

Paul har varken kaffesnarkskaliber eller oväntade snarkutbrott - snarare ett konstant lågt putter. Fast nu åker puttret på konferans idag & blir borta ända till på söndag, så då orkar jag inte armbåga honom till tystnad. Ser i stället fram emot min egentid medans han är borta. Jag har PLANER som jag räknar med kommer att få mig att stupa i säng varje kväll fram tills dess!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0