Space...

Ni vet ibland, när man känner sig lite liten, när man inte riktigt gillar sig själv så värst... då kan man behöva lite egentid. Lite tid att samla sig, att tänka "det blir bättre", att lägga upp en game plane. Imorse var det precis så - jag behövde en liten bubbla av ensamhet för att palla det faktum att min högra ansiktshalva förvrängts under natten samt att vågen visade på alldeles obekväma siffror. Fast det fattade inte Paul, inte för fem öre. Han började klappa på mig - & jag inser ju att det var för att muntra upp, för att vara snäll. Men jag bara önskade att sultanens soldater i Alladin skulle komma injoggandes i huset & hugga av honom klapparhanden med ett välplacerat sabelhugg.

Oavsett vad sjukvårdsupplysningen sa igårkväll, jag måste se en doktor idag. Det kan ju ändå inte vara meningen att jag ska se ut som ringaren i sabla Nottre Dame i mer än en vecka (vilket var tiden de sa att det skulle ta innan inflammationen är borta). Åtminstonde för husfridens skull så måste jag få tag på antibiotika.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0