Jag anade något...

Så Paul kom hem... & såg så där alldeles pillimarisk ut. Han öppnade vår flaska bubbel & vi åt vår middag...


& hela tiden fanns det liksom en liten glimt i ögat, en liten smilgrop i kinden, & jag höjde på ögonbrynet & undrade om jag skulle försöka luska eller bara vänta ut honom...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0