MsBree

När man mest bara vill gråta... då är nog det värsta jag vet att tvingas ut ur huset. Jag vill bara vara hemma i min lilla borg & tanka trygghet. Fast det gick inte igår - det var bara att bryta ihop, gå vidare & dekorera cirka 100 cupcakes. Det gick, det gjorde det, fast på vägen ut till Jenny Lind konserten med bilen fylld av choklad-doft satt jag bara & "jävlat Ida, nu låter du bli att gråta! Du vill inte dyka upp & se ut som en tvättbjörn". Klarade mig med nöd & näppe, svängde in med kaklasset & satte mig i bänken för att lyssna på årets stipendiat. Hon sjöng, jag tänkte på annat...

Så skulle vi mingla med snittar & jag var så i en annan värld att jag tog en macka gjort av det vitaste bröd som någonsin producerats. Vitt bröd med krabbröra... Mjöl & fett... Krampen jag fick efter ett litet tag, inte nådig. Var svårt att inte vika sig dubbel när jag skulle säga hejdå. Allt kändes bara så uselt, som en konspiration & så känns det fortfarande nu på morgonen. Jag vet att vi måste ta ett beslut idag i den fråga som tynger oss... men jag vill inte. Jag vill bara gå tillbaka till den tid igår då jag fortfarande var glad. Sabla fysiker som ännu inte fått till tidsmaskin eller lyckats luska ut hur man kan byta liv till ett parallelt universum som är lite lyckligare än det man befinner sig i.