MsBree

Det sprack upp på kvällen, så jag kutade ut med duk, glas & vinflaska & ställde iordning middagen i trädgården. Lagade ett lass natchos, rostade svamp & proscutto i ugnen, blandade guacamole - Paul tog kort & jag kollade på resultatet & bara "Men räcker det inte att jag känner mig nog ful efter all gråt... måste du ta kort på mig när jag äter avokadoröra?". Fula kort till trots, det var skönt att sitta där ute - att få prata igenom vårt beslut & enas om att det var rätt trots att det gör himla ont. Under den här diskussionen satt vår tillsvidare ensamkatt & smågnällde. Han var inte riktigt tillfreds med livet. Ville inte sitta nära, gosa eller ligga i favoritbusken. Istället lekte vi den ovanliga leken "vända ryggen till".

När inte det gav någon respons knatade han iväg till vår trädgårdsgrind. Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur rumpvicket börjar... Mumin är alltså på väg att ta sats för att hoppa upp på trädgårdsgrinden. Innan vi hinner göra något flyger fluffet genom luften, bara det att linan är för kort. Han når upp med framtassarna, sen tar det stopp. I säkert trettion sekunder hänger han där med raklånga framben, klor inborrade i trät, innan han trillar ner. Bara för att omedelbart börja tvätta sig & låtsas som ingenting. Herregud vad jag skrattade. Jag vet att jag borde ha rusat bort & bara "lille vän, är du ok" - men det gick inte, jag hade sån skrattkramp i magen för han såg så himla... ja jag vet inte... Tokrolig, patetisk, knasig ut? Det var helt enkelt obetalbart. Jag skrattade så att jag grät bort mascaran igen & det var så skönt att få avluta dagens kattinducerade tårar med ett gäng glada sådanna, fällda över våran älskade lilla Muminbo.