MsBree

Min vikthistoria började för cirka 20 år sedan. För jag var åtta år gammal första gången som jag insåg att jag var lite småtjock, lite rultig. Jag gillade kakor & jag tyckte inte om att röra på mig & så rullade det på. Kilo på kilo på kilo. Jag valdes sist på gympan men tröstade mig med att jag inte var tjockast i klassen, näst tjockast förvisso, men det kunde ha varit värre. Sen blev det jobbigare att bära, jag började känna mig så obekväm i mig själv. Det kändes som om jag tappat bort mig innanför alla de där valkarna & min ork ebbade ut i intet. Minns när mamma, lillebror & jag åkte till Versuvio & jag förklarade att jag inte var intresserad av att gå till toppen, när sanningen var att jag helt enkelt inte orkade. Ett par ångestfyllda minuter stod jag ensam kvar & såg ma & bror försvinna uppåt innan jag högröd i ansiktet började kämpa mig uppåt efter dem. Jag tog mig upp, men från det ögonblicket kändes det som om jag var fångad i min egen kropp & jag hatade mig själv när jag inte kunde stoppa mig själv från att vräka i mig ett helt paket Annas Pepparkakor med 1 liter mjölk till (jo men jag gjorde sånna sjuka saker). Jag passerade 80 kilos strecket & ångesten var monumental. Vändningen kom när jag var 18 år & fick en biljett till Stockholm & Alfred Nobels 100års jubileum. Från att jag fick beskedet i september, till december, förlorade jag 7 kilo enbart på att sluta äta kakor/godis/chips. Sen började jag träna & gick ner ytterligare 9 kilo till vårbalen i maj & jag var så glad! Sjuk mest hela tiden, för mitt imunsystem klappade ihop totalt den där våren, men glad. Fram tills frågorna började komma, var jag sjuk? Det var som om att det inte var ok för en 18 årig tjej att själv lägga om sin livsstil på det sätt jag gjorde. Alla trodde att jag led av anorexia eller kanske bullemi... oklart vad, men något var det helt säkert! Släktingar frågade, lärare frågade, kompisar frågade & den där glädjen... ja, den pös ur mig som luften ur Nasses ballong. Faktum är att jag i princip började betrakta mig själv som just sjuk, försökte anpassa mig till någon av sjukdomsbilderna - men det fungerade inte alls & helt plötsligt kände jag mig mer vilsen än någonsin. Kanske speciellt som jag flyttade hemifrån i samma veva. Satt där i en liten solbeströdd etta i Höör & funderade på vad som skulle komma härnäst. Det blev någon slags mix: dagar då jag vräkte i mig knäckebröd, äpplen & allt som fanns hemma tills jag tuppade av av utmattning - till att bo på gymmet 6 dagar i veckan. Totala extremer. Sen kom havregrynsgrötsperioden. Snöade liksom totalt in på just havregrynsgröt. Var så himla ledsen över mitt ex under den perioden & havregrynsgröt kändes som en varm tröstande filt. Bara det att det inte innehåller så där jättemycket kalorier... så jag landade en jul hemma hos ma & pa, tog en bastu första kvällen, kom ut - tittade mig i badrumsspegeln & såg... en slickepot. Runt huvud, pinnsmal kropp, & jag ställde mig på vågen & den visade 49 kilo. Så jag insåg att jag skulle behöva äta upp mig, vilket ledde till mer knäckebrödsorgier - som totalt eskallerade när jag flyttade hit till Toronto & kände mig ensammast i hela världen. Tills dess att jag insåg att mitt matberoende återigen hade kontrollen & att jag troligtvis led av en lätt släng av Binge Eating Disorder (BED). Så, jag gjorde som jag gjorde när jag var 18 - slutade cold turkey. Vände ryggen åt mitt tidigare beteende & bara bestämde mig för att då var då & nu var nu & att det var dags att leva på ett annat sätt. Så, jag tänkte igenom mitt förhållande till mat ännu en gång & insåg att jag behövde lära mig mer om vad jag äter - vitaminer, nyttiga fetter, järn... inte bara stirra mig blind på kalorier. Idag får jag fortfarande höra att jag har en "för strikt attityd till mat & att det kan vara farligt", men jag skakar av mig den typen av kommentarer. Jag ser på det så här, i tio år åt jag som om jag åt för två - allt jag ville & inga hämningar. Sen insåg jag vad det gjorde med min kropp, min ork & min glädje & jag gjorde mitt bästa för att ändra på det beteendet. Det tog ett litet tag, tio år till för att vara exakt, för att ta mig till där jag är idag. En person som känner att jag definitivt kan lära mig mer om mig själv, mitt förhållande till mat, nyttig mat... men en person som inte behöver lyssna på korpar som kraxar - för jag känner mig själv nu & jag har lärt mig så pass mycket om andra människor också genom åren att jag inser att en annans persons åsikt inte behöver röra mig i ryggen om jag anser att de saknar perspektiv.

& med det sagt så känns det himla skönt - som om jag har brottats med just mina demoner & vunnit. Vunnit något så totalt & segern, den smakar sötast!