Ska man skratta eller?

Det här universitetet... herregud. Som student här på UofT så betalar man antingen internationella avgifter eller inhemska avgifter. Skillnaden mellan de två, cirka 70.000 kronor - så det är ju lite pengar det rör sig om. Nåväl... Lagom till Thanksgiving blev jag informerad om att jag kan räknas in i den senare kategorin baserat på att Paul & jag har bott ihop i mer än ett års tid. Väldigt glädjande nyheter - till & med min elaka handledare försökte sig på en grimas för att visa att han var belåten. Så jag drog igång hela "fixa en advokat som kan gå i god för vårt förhållande" processen & idag var det alltså dags att lämna in bevisluntan. Bara det att jag inte längre var skriven som student här... UofT hade helt enkelt skrivit ut mig utan att informera varken mig eller avdelningen. Jag stod där med mina papper & kände mest för att gå & köpa en resväska & åka hem till Sverige igen för jag ORKAR inte med det här systemet! Som förövrigt är helt sjukt, för innan jag riktigt hinner reagera lutar sig tanten som jag pratar med fram & viskar "Men vet du, jag skriver in dig igen... det är inte helt enligt reglerna, men du har samma namn som min dotter - så jag fixar det". Eh... jaha... tack?! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt det hela. Anyway, får väl tacka ma & på för mitt dubbelnamn, för tydligen så var "Ida-Maria" vad som krävdes för att jag ska få fortsätta mina doktorandstudier... Helt. Jävla. Sjukt.

Kommentarer
Postat av: Jo

Man tror inte att de kan göra nåt mer som förvånar en o så kommer det där. Och det ska vara ett av världens främsta universitet (plats 19!!!). HUR lyckas dem?

Svar: Jag vet... Men jag orkar inte ens bli förvånad längre. Det är alltid någon ny skit som händer. Suck.
Ida

2012-10-25 @ 00:09:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0