MsBree

Jag hade inte tänkt skriva om vad som hände i Boston igår, det känns fel att basera ett blogginlägg på så mycket smärta. Speciellt när hela det stöts & blöts i alla andra sociala media. Fast, så fick jag ett mail idag - från en tjej som jag känner så där som jag känner många av er här. En person jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag mailat med i princip varje dag de senaste månaderna. Vi känner varandra från den bröllops-site jag hänger på & jag har röstat på vilken brudklänning hon ska ha på sig, gett förslag på vart de ska åka på bröllopsresa, vi har pratat om våra respektive svärmödrar & på sista tiden har det blivit många mail fram & tillbaka eftersom hennes hund är sjuk. En person som jag alltså aldrig sett, men som jag till viss del känner mig närmare än vad jag gör med många av mina bekanta i verkliga livet.

 

Dagens mail var inte bröllopsbetonat för fem öre... Hon kommer nämligen från Boston & hon skrev & frågade om det var ok om hon skrev av sig lite av sin smärta vad som hänt hennes vänner (hon är alltså direkt drabbad, familjen känner den lille pojken som dog). Det var som ett slag i magen att läsa hennes rader - att komma så nära riktig sorg. Alla dessa år med dystra nyheter som man lärt sig att liksom se genom ett filter, det är fruktansvärt men inte förankrat i ens egen verklighet... idag rämnade det filtret & jag bara grät över hur människor kan göra så här mot varandra. Hennes mail tog mig tillbaka till den där hemska dagen sommaren 2011 då jag först läste om vad som hänt i Norge. Den där sorgen, fasan, vanmakten jag kände då kom tillbaka på samma starka sätt. Det är så sjukt att leva i en värld där sånt här händer hela tiden & man bara då & då ruskas om så pass mycket att man tillåter sig känna & det känns ännu sjukare att det inte finns något jag kan göra! Smärtan jag kände när en väns mamma gick bort i cancer, den kunde jag ju göra något med - jag kunde kämpa & göra så mycket jag kunde för att samla in pengar för att få bukt med denna helvetessjukdom... men i fall när smärtan är direkt relaterad till andra människors medvetna livsval, hur i helsike förhåller man sig till det? Att lägga sig ner & tyna bort över alla hemskheter går ju inte, men att bara glömma & gå vidare känns så otroligt fel. Viljan att GÖRA finns där... men hur hanterar man ett sånt driv när det inte finns något utlopp?