MsBree

Oki, jag har ett dilemma. Pauls familj firar i regel jul minst två gånger, ibland tre om alla är i Canada på den riktiga julen. Nu i helgen är det dags för det allra sista julfirandet hemma hos Pauls gudföräldrar & jag har ångest... Dels så vill jag ju inte umgås med hans mamma & dels så har jag två gånger tidigare fått loppbett när jag varit där. Pauls gudföräldrar har nämligen en himla massa katter som får springa lite vind för våg & tydligen smakar jag gott, för medan Paul har klarat sig utan har jag fått bett både på armar & ben (& det kliar så där så att man inte vet vart man ska ta vägen). De senaste två åren har vi löst den biten med att vi köpt lopphalsband (!) som jag spänt fast runt båda anklarna... För att spä på listan över varför jag inte vill dit lite ytterligare - Pauls gudfar är dement & tror att vi har haft en affär & så röker de inomhus (vilket jag inte fixar). Oh, & så bor de typ 2.5 timmar bort - så det blir 5 timmar i bilen fram & tillbaka.

 

Nu kanske ni läser det här & bara "Eh, ja jag hade inte heller åkt" - MEN... de är väldigt gamla & rara & betyder mycket för Paul. Dessutom har de inget liv utanför huset, så det här är liksom den årliga happening som de planerar för. Känner mig jättehemsk om jag inte åker, så där självisk att mitt ansikte dykt upp i SAOL om man slagit på ordet... Så, dilemmat alltså - biter jag ihop & uthärdar Pauls mamma, loppbett & en lunch som i mycket kommer att bestå av gelé eller stannar jag hemma, bakar lite kakor, pysslar med inbjudningar & strosar till Starbucks?

Lill-lördag! Tjoho! Måste firas - dels för att konceptet måste slås in i Pauls medvetande, men också för att vi är så himla glada över att var tillsammans igen! Samt, att Paul är fortsatt glad över sin insats i USA &, major OCH här, att Sussie & Jo troligtvis har hittat sina tärnklänningar till bröllopet. Det bara måste man ju skåla för!

Oki, så de senaste dagarna har jag hängt lite på en amerikansk site som handlar om bröllop - tänk typ bröllopstorget FAST SÅ MYCKET STÖRRE. Anyway. Jag har kommit till insikten att folk liksom totalt förlorar förståndet när det kommer till bröllop. Folk köper på riktigt TVÅ brudklänningar, vi snackar hel-långa här - inte cocktail, för att ha på sig under dagen. En superpuffig prinsessbakelse till kyrkan & så något med lite mindre vidd i kjolen, men massa bling, till själva festen. Eh... är det bara jag som får de svältande barnen i Afrika från min barndom på näthinnan? Jag kan liksom inte förstå hur man motiverar en sån utgift... & priserna de betalar för klänningarna. Holy moly. En budgetklänning, det är allt under $1300 - dvs, under 8000 kr. Um, 8000 för en marängbakelse & det anses som ett fynd. Vet inte om jag håller med helt. Men sen, sen kommer vi till det viktigaste - hur många som helst av de här brudarna beskriver hur de vänder ut & in på hela sitt sparkapital för att få det att gå ihop & hur de ryker ihop med hela släkten + fästman över hur det ska finansieras. Är det BARA jag som tycker att det är helt sjukt att ens bröllop förvandlas till något som man träter över för att man är så stressad finansiellt? Ska inte det viktigaste i det hela vara det faktum att man faktiskt gifter sig? Vilket ju i sig själv är princip gratis. Hur kan en så fin sak som att lova varandra ett delat liv bli reducerat till en fråga om vita limos, våndan av att hitta klänningar till åtta brudtärnor & hur i helsike man ska ha råd att hosta upp 20.000 kronor för en bröllopsfotograf?!

Paul kom hem igen vid tiosnåret igår - åh vilken lycka! Fast om jag var glad att se honom & han var glad att se mig, så var det ändå inte i närheten av hur glad Mammut var över att HANS MÄNNISKA var hemma igen. Katten sladdade ut i hallen så fort han hörde Paul ute på trappen & sen så fanns det liksom inget annat än att Paul skulle bära runt honom resten av kvällen. Idag, idag har Mumin ett helt annat lugn i kroppen än vad han haft under de senaste fyra dagarna - man ser liksom att han är i balans med omvärlden igen.

Har precis pratat med Paul & jag är så lättad, han var glad! Det är alltid ett gott tecken! Sen får vi se om jobbgrejen går vägen, men åtminstonde så är han nöjd med sin egen insats. Hade varit hemskt om han ringt & varit nere. Trösta på nära håll, det är ju enkelt - man ger bara den andra en KRAM, men på distans. Ord känns liksom så fjuttigt. So, jag är jätte jätte lycklig över att han var så uppåt & jag är JÄTTE JÄTTE glad för att han kommer hem imorgon. Det är tomt i huset & jag börjar bli trött på att ha Mumin klistrad vid mig som ett plåster (han är totalt deprimerad nu när Paul är borta).

Idag är det ingen vanlig måndag, idag har Paul en jätteviktig jobbuppgift framför sig. Jag har varit nervös över det här rätt länge & idag är det en sån där dag då jag liksom vankar runt oroligt & väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket så att han kan ringa & berätta hur det gått. I fall att ni inte har något annat för er idag, eller har en liten sekund över - håll en tumme, be en bön eller skicka lite allmän positiv energi i hans riktning!

 

Nej... men om nervknippet Ida kanske ska ta en liten promenad för att inte nöta ett Joakim von Anka hål i parketen kanske...

 

Pauls USA resa sammanföll dessvärre med att alla andra som jag känner har lämnat stan. Så... den här helgen är det liksom me, myself & I som hänger. Har märkt att så fort det blir på det sättet, ja då vill jag göra saker med händerna! Baka är ju ingen idé eftersom det inte finns någon här som uppskattar det, så jag får försöka hitta andra utlopp. Just i skrivandets stund är hela matbordet täckt av varenda penna jag äger... Har suttit & fnulat lite på utkast till bröllopsinbjudan. Det här är min favorit så här långt.

Den här helgen är det bara jag & fluffen som håller ställningarna på hemmaplan. Paul är nämligen ute på äventyr i vida världen, på andra sidan gränsen närmare bestämt. Hade så gärna velat följa med på en tur till USA, men vi bestämde oss för att vara förståndiga & avvakta. So, alltså är jag lämnad till mitt eget öde fram till på tisdag. What to do?

 

Well, för det första ska jag äta väldigt mycket räkor. Paul gillar dem ju inte, så det här är min chans att frossa!

 

Sen ska jag sätta igång med lite bröllopspyssel tänkte jag. Har ett par idéer som jag vill testa. Dels för att jag verkligen älskar pyssel, dels för att jag gillar tanken på att jag kan spara in pengar på det hela. Här går ju medelbröllopet av på cirkus 150.000 kronor (det vi var på i somras = 600.000) & jag personligen får lite krupp när jag ser den siffran. I mean, du KAN köpa en by i norrland för så mycket pengar (jo, på riktigt - såg en för försäljning på blocket för 40.000 kr en gång!). So, DIY tänker jag!

Förresten, anledningen till det där knasiga slöjsamtalet igår var för att jag kom på att jag inte checkat med Paul hur han kände för slöjor. Jag hade ju inte tänkt ha någon, men det är lite trist om han verkligen förväntat sig det & så... babaaam... total besvikelse på bröllopsdagen. Visade sig dock att han inte alls var på konceptet, men var ok med det om det var en svensk tradition som jag ville hålla fast vid. Förklarade att så inte var fallet & att om jag skulle vara traditionell, ja då var det krona som gällde. Efter att ha googlat lite bilder för att illustruera konceptet kom vi fram till att det inte blir någotdera på bröllopet. Fast hade jag sista minutenångrat mig... då hade jag så gått för den här typen av slöja!

Jag har varit rätt duktig på att tänka hakuna matata när det kommer till klänningen (förrutom i början då jag var "a woman on a mission")... men de senaste dagarna har jag börjat känna att jag vill ha den här biten spikad snarast möjligast. Jag vill liksom inte känna att klänningen är ett vitt blad, jag vill ha något som hänger i garderoben! Så, ni får ha lite tålamod med mig - det kommer att bli lite klänningsfrossa framöver & jag vill jättegärna veta vad ni tycker. Ikväll har jag spanat in ett nytt märke som är jätteannorlunda mot vad jag tänkt mig, men som ändå tilltalar mig. Eller? Är jag helt ute & cyklar med:

 

Ibland blir det lite tokigt med språket & idag blev det JÄTTETOKIGT! Paul har ju sedan tidigare haft jättekul åt det faktum att det heter fästman & fästmö på svenska. För honom låter ju fäst som fest & han satte snabbt ihop ordet fästman till Party Man... vilket han sen vidareutvecklade till Party Mama för mig. Suck. Anyway, idag ville jag fråga Paul hur han känner för det här med slöja på bröllop, bara det att jag aldrig sagt slöja på engelska förrut. Så det lät mer som veal (kalv) istället för veil (slöja)...

 

Moi: So how do you feel about me in a veil during the ceremony

Paul: Sticky?

Moi: What?

Paul: And not very attractive. Is that a Swedish tradition?

Moi: No, we use a crown made of "myrten"

Paul: MUTTON (fårkött)?! That's just sick - dead sheep and dead baby cow!

Moi: And break...

 

Så vi redde ut det hela... men sen fick jag liksom en bild av mig själv i huvudet, Pauls party mama, gående nedför kyrkgången med en bit fårstek på skallen. Dessvärre dök den bilden upp när jag drack te... höll på att storkna totalt! Haha, kan ni tänka er bilden?!

Har ju känt ett antal katter genom åren & många av dem har väl så där lite flyktigt visat intresse för TVn, men Digby... alltså, här snackar vi PASSION. Så fort skärmen i vardagsrummet är på så sitter han där & följer med i vad som händer. Jagar muspilen, petar på rollfigurers munnar när de pratar & kuttrar om han ser något extra spännande. Idag drog Paul upp google maps på skärmen & rutan som man kan zooma med väckte genast litens intresse.

Idag har vi en riktig genomgång av familjen! Vi började redan imorse med återbesök hos veterinären, allt såg bra ut med Digby så nu har vi officiellt fått klartecken på att ta bort tratten (ehum... det skedde kanske lite tidigare, men det behöver de inte veta). Sen är det min tur klockan 4, tandläkaren & samma för Paul bara timmen efter. Bara Mammut som inte servas idag med andra ord. Jag avundas honom lite måste jag säga, ser så där fram emot tandläkarstolen...

Ok, nu har det börjat komma in så många rapporter om våra Save The Dates att jag inte längre kan hålla mig - så här är de!

Vad jag älskar med våra STDs (Jo, jag tänker använda den förkortningen trots allt - den ÄR allmänt använd i bröllopssammanhang här!) är att de är magneter. Så bara att smälla upp på kylskåpsdörren & så sitter de där. Är egentligen en motståndare av kylskåpsmagneter, MEN... i det här fallet kändes det som en så annorlunda idé att jag nappade på direkten. När sen Paul gillade dem så var det inte så mycket snack om saken. Det enda jag ångrar med dem är att vi inte beställde efter tillräckligt många för alla som vi ska bjuda in. Nu blev det mest delar av familjen samt några vänner.

Matilda frågade hur det gick med Greta klänningen när jag var hemma i Sverige - det gick helt ok. Jag tog på den, Jo & jag nickade & hummade lite (men glömde att ta kort...) & knatade sedan ut från NK. Det var med andra ord ingen jättespännande upplevelse. Inget WOW & absolut inga tårar i ögonvrån. :) Så jag funderade lite på det & insåg att jag kan få en fin klänning PLUS en flygbiljett tur & retur till typ New York för samma pris (en lång Greta kostar 7000). Så det kändes inte som något jättesvårt beslut att ta ställning till! Ingen Greta alltså & jakten fortsätter.

Usch så dåligt jag sovit i natt - bara den ena obehagliga drömmen efter den andra. De här tre minns jag:

 

1) Började med att jag skulle försöka rädda stora karpar med händerna, de hade svepts in över en bro & låg & kämpade desperat mellan trottoaren & vägbanan. Jättefiskar på säkert 10-15 kilo & så jag som skulle försöka plocka upp dem & kasta tillbaka dem i dammen. Stressen av att stå i snömodd med bilar ylande förbi mig & slemmiga stretande fiskar...

 

2) Nästa dröm - huset blev INVADERAT av insekter. Vi snackar 15-20 cm insekter med spröt & mer ben än 6. Vissa var så stora att de låg på lur efter de mindre & hoppade ut & sög dem torra. Värst av allt, en spindel hade byggt ett nät i taket ovanför diskhon & fångat en mus! Som fortfarande levde! Åh, vaknade upp med kalla kårar efter hela ryggen!

 

3) Skulle möta upp Paul på en restaurang, kom dit & han var där med en tjej som jag kände så där ytligt när jag gick på geologen i Lund. Han tog mig under armen, förde mig ut på gatan & förklarade att han blivit kär i henne & that was it.

 

Lättnaden var alltså närmast monumental imorse när klockan ringde & jag insåg att vi fortfarande var förlovade, att de enda djuren i huset var Mumin & Digby & att fisk bara dyker upp i min vardag om jag köper den i kyldisken!

Tjoho! Mamma har rapporterat att hennes & pappas Save The Date har kommit fram. Nu väntar jag bara på rapport från ett par till (Jo?) & sen så kan jag fota & lägga upp här på bloggen! Eftersom mitt liv känns trevligt igen har jag fått tillbaka lusten till brudklänningar (jupp, den var helt frånvarande förra veckan). Hittade en sida med klänningar i äldre model & känner mig lite nyfiken på input. Vilken tycker ni bäst om?

 

Kanske Astrid (mest för att farmor ju heter så!)

Eller Evelyn?

 

Oki, eller den här - bara för att den också känns gammeldags men samtidigt kanske lite mer tidlös...

Jag har verkligen inte känt mig som mig själv sista veckan, har bara varit så sur, stressad & stingslig över den där middagen att det närmast kändes som om någon kidnappat riktiga Ida & ersatt mig med en bitter varelse utan minsta förmåga att dra på mungiporna. HUGA! Motivationen har legat på noll & jag har typ sagt till Paul att han minsan kan se till att vi får mat på bordet för en gångs skull... Riktigt charmerande som sagt! Anyway, idag är den personen borta & det är så skönt! Det får vi fira med en sats vanlijdoftande kakor tycker jag!

Åh så glad jag är för att det är måndag - känns som om jag fått nytt liv nu när helgen är över! Bästa starten på morgonen också, Digby kom & TOKGOSADE. Lilla fina kissen. Det är som att ha en liten, luddig, varm, nallebjörn att sova tillsammans med. För jo, jag kan ligga & krama honom som ett gosedjur & han är superglad - spinner & slickar mig på kinden! Nu har vi flyttat ner till soffan istället för ännu mer gos tillsammans med Mumin!

Alltså, känslan när vi svängde in i den by där Pauls föräldrar bor - INTE rolig. Jag satt där i bilen & funderade på om det kanske ändå inte var en så dum idé att öppna dörren vid ett rödlyse & liksom rulla ut så där som de gör i actionfilmer. Sen tillbring de närmsta timmarna på Starbucks med en frap & en bok på telefonen... Men. Jag var så där svensk & stoisk & bara "men karolinerna marscherade rakt in i Ryssland, utan tvekan - jag kan också göra det". Vi anlände & jag knatade upp mot huset med tunga steg, klistrade på ett leende & tog mig igenom de första obekväma minuterna & sen fungerade det faktiskt riktigt bra. Vilket helt & hållet var Pauls systers flickväns förtjänst. Vi tillbringade kvällen med att prata bröllop, husbygge i Urugay, stugplaner, Californien, vin & katter & det var så där trevligt att jag faktiskt glömde bort att jag inte ville vara där! Så tacksam för att hon var där ikväll, det räddade mig verkligen - kan inte riktigt föreställa mig hur det varit om jag inte haft henne att prata med.

 

Anyway, känns så skönt nu när vi är hemma - som om en STOR STOR tyngd lyfts från mina axlar. Jag kan andas igen, bli mig själv! Åh så skönt det ska bli, jag har verkligen inte gillat den bittra spydiga versionen av Ida som jag varit de senaste dagarna.

Usch, ledsen att jag försvann igår - men jag är inte på mitt allra bästa humör just nu. Har mått dåligt hela veckan över att behöva åka ut till Pauls föräldrar & igår las lite ytterligare sten på bördan, så jag har varit riktigt riktigt hemskt elak, bitter & upprörd. Sov knappt alls i natt & nu sitter jag här med huvudvärk, en molande känsla i magen & en önskan om att bara snöra på mig skorna utan att säga något till Paul & dra ut på en 3-4 timmars rundvandring så att jag missar avfärden. 

 

Jag vill alltså verkligen inte alls åka, men jag känner att jag måste ställa upp & bita i det sura äpplet. Paul är dessutom inne i ett superviktigt jobbprojekt (som om det går vägen är jätteviktigt för oss som par), så gissa vem som åker på att slå in alla julklapparna. Ironi kallas det för.

 

Nej fy sjutton, måndag - jag längtar efter dig!

så matar jag Paul med ballerina kex till efterätt & det visar sig att liten kisse Digby tycker att de är typ det bästa mänskligheten någonsin uppfunnit. Till & med bättre än flingor!

Om jag längar hem just nu... Jo, väldigt. Jag vet att jag i princip just landat på kanadensisk mark, MEN,hela julen kollapsade ju pga min sinusinfektion. Jag fick liksom inte ut något av den tid jag var där, bara led under en filt & det kan man göra var som helst när man mår så där dåligt. So, jag känner att jag inte var hemma på riktigt & jag längtar tillbaka - punkt. Så pass att jag beslutade mig för att det här fredagsmyset, det skulle banne mig bli så svenskt som det bara kunde bli.

Kunde inte sova. Inte för fem öre. Ni vet, man rullar runt varv på varv & hoppas på att kudden ska bli liiite skönare bara man buffar på den en gång till & så sätter värmepumpen igång/eller snarkningar från ens partner/eller katt som beslutat sig för att springa interval i trappen & man inser att det är kört. Man kommer inte att somna i vettig tid just den här kvällen. Period. Så den här gången bestämde jag mig för att helt sonika kliva upp & sätta mig framför datorn & börja skriva på ett projekt som jag fnulat på ett litet tag. Sju sidor blev det totalt & nu är klockan nästan tre på morgonen & jag kommer att vara död imorgon. Men det är det värt, för jag känner värsta peppen just nu! Kanske för första gången sedan jag blev klar med KOKBOK. För jag behöver projekt för att må bra. Står jag utan, ja då är jag som ett litet virvlande löv i höstorkan - har jag ett, då är jag som en hund med ett ben. Totalt fokuserad & väldigt nöjd med livet.

Satt just & pillrade med de små kuvert som jag köpt för konfetten jag gjort till bröllopet. Försöker bestämma om jag ska handskriva "To Toss" på dem eller om jag kanske ska försöka få tag på en stämpel & trycka dit det på alla kuvert (era åsikter mottages tacksamt).

Anyway. Blev lite osäker på om man får kasta konfetti på kyrkobacken. Ris kastar ju folk, men det känns lite mindre som "skräp" än vad papper gör. Är det någon som varit på ett bröllop med konfetti, blev kyrkovaktmästaren galen av ilska över pappersbitarna eller var det ok?

Som motvikt till mitt tidigare inlägg, pratade precis en timme med min mamma på skype & nu känner jag ett helt annat lugn i kroppen. Visst, de saker jag oroat mig över på sista tiden finns kvar - men just att få prata med sin mamma, att få medhåll, kloka ord, skratta lite... Åh så det värmer. Speciellt när man befinner sig väldigt långt borta & känner sig rätt ensam & liten. Då är det guld värt att kunna ringa upp mamma & prata igenom allt tills det känns lite bättre. Är så tacksam för att jag har den möjligheten, att min fina mamma alltid finns där när jag behöver henne. Det är något att verkligen vara lycklig över!

Vanligtvis brukar jag se fram emot våra helger något helt enormt, men inte den här gången. Orsaken är att vi måste infinna oss för julfirande med Pauls familj på söndag. Jag tycker att Pauls pappa är helt underbar, men jag kommer inte överens med hans mor & just den här gången känns det extra jobbigt att tvingas tillbringa tid tillsammans med henne. Nu försöker jag förbereda mig på det hela genom att tänka igenom hur jag ska bete mig för att det ska gå så smärtfritt som möjligt.

 

Punkt 1: Le & nicka. Oavsett vad hon säger måste jag försöka att inte bli irriterad

Punkt 2: Kommer irritationen krypande måste jag tänka på något annat. Bröllopsförberedelser, stugprojekt eller hur jag bäst ska komma i form igen... vad som helst, så länge det gör att jag kan fokusera på annat

Punkt 3: Oavsett vad som händer, jag får inte öppna munnen om jag blir trött. Leder inte till något gott

 

& ungefär här tar min action plan slut... & jag känner mig helt beklämd över tanken på att det här är det enda som jag kan komma på för att göra det hela överkomligt. Önskar lite smått att det funnits ett piller som jag kunnat ta som gjort mig "go & glad" i tre fyra timmar så där... :)

Innan man gifter sig i sverige måste man ju gå igenom en hindersprövning - som verkar extremt lätt & smidig om man bor i sverige. Gör man inte det blir det genast lite meckigare, för hur ska man bevisa att man inte tidigare varit gift om det inte finns något nationellt register? Vilket det ju naturligtvis inte finns i kanada. Det finns provinsregister, men då kan man ju bara ha kuskat upp till Quebec & gift sig där... För att klargöra det hela ringde jag därför kanadensiska ambassaden tidigare idag & fick prata med en jättetrevlig tjej som svarade att de ofta hjälper till med den här typen av frågor. Allt man behöver göra är att dyka upp i person & så skriver de intyg som skatteverket är OK med. Super! Bara det att det sen tar cirka 2 veckor för skatteverket att sätta samman intyget... Så, minst två veckor innan bröllopet + plus bröllopsresa på det & vi kikar på närmare en månad i Sverige. Vilket fungerar för mig, men inte för Paul eftersom hans semester ligger på futtiga 3 veckor. Argh... Så nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra, en snabbtripp till Stockholm i maj kanske? Eller så rymmer vi & gifter oss i Las Vegas.

Som gammal spelnörd (gud så många timmar jag har spenderat framför The Sims, Age of Empire & Diddy Kong Racing) gick jag igång totalt när Paul bad mig kolla in dagens Google Doodle (knappra in google.com & tryck sedan på playknappen mitt på GOOGLE) - spel! Tydligen är det nämligen Frank Zamboni’s 112 årsdag idag & det måste ju firas med en pytteliten ismaskin (även om huvudpersonen nu inte kan fira själv)!

 

Spelet tar helt enkelt slut när man får slut på bensin - jag tog mig upp till 221 poäng medan Paul leder stort med 348...

 

Det har varit mycket bröllop här på bloggen nu... Vilket helt beror på att jag börjar känna mig rätt nervös. Hade ett par frågetecken som jag hade hoppats kunna lösa under julen, men nu blev det inte så & eftersom jag inte landar i Sverige innan sommaren känner jag mig rätt utlämnad. Gillar inte när det känns som om jag inte har koll på saker & ting. Anyway, Matilda påpekade att det blivit lite väl mycket bröllopsfokus på bekostnad av kattinlägg & det fick mig att inse att jag inte riktigt uppfyllt den här bloggens kanske viktigaste funktion - att förse folk utan Mammut & Digbysar med doser av vitt fluff. Så, vad har fjunen hittat på idag?

 

Mammut har suttit i soffan & sovit som en gammal farbror.

Idag är det faktiskt inte mindre än 200 dagar kvar tills dagen W (låter lite bättre än dagen B...)! Så vad kan passa bättre än att ännu en gång dyka in i lite bröllops-skrock! När man är gift, alla har skålat tills armarna värker & tårtan har skurits... ja då väljer vissa par att kasta brudbuketten (som alla ogifta kvinnor ska fånga) och/eller brudens strumpeband (de ogifta männen). Kastas båda är sedan tanken att de som fångat sagda troféer ska dansa med varandra & kanske, kanske, att de blir nästa par som gifter sig. Alltså... jag känner mig liite obekväm med hela upplägget. Det känns verkligen som man kan få till de mest pinsamma kombinationer. Kusingifte känns så där i min bok. Ska nu nödvändigtvis någon annan ha buketten så tycker jag att det är en finare gest att överräcka brudbuketten till det par som varit gifta längst!

 

Men anyway, var kommer seden ifrån - det var ju det jag var nyfiken på! Jo, på medeltiden ansågs det lyckosamt att få en bit (!!!) av brudens klänning. Det här var ju på den gamla goda tiden då man inspekterade brudlakanen & hela baletten, så bröllopsföljet kom helt enkelt med in i brudkammaren & slet små bitar av klänningen tills bruden var naken. I ett försök att rädda sina brudkläder (& sin självkänsla får man väl förmoda) började därför dåtidens brudar att kasta sina brudbuketter till massorna (tänk lite "kasta en skinkmacka till björnen & sen lägga benen på ryggen åt motsatt håll"). Väl inne i brudkammaren kastade sedan brudgummen ut strumpebandet för att visa att han var på väg att “seal the deal”.

 

Needless to say så tycker jag att det här en tradition som Paul & jag kan skrota. Dels för att det känns som en rätt barbarisk historisk kvarleva, dels för att det är rätt förnedrande att be alla ogifta par att ställa upp på sagda spektakel.

Skickar man "Save the Date" i Sverige? Här gör man det i alla fall, en liten "förinbjudan" så att långväga gäster vet att bröllop är på gång. Paul & jag beställde således efter en laddning StD´s & igår dök FedEX upp på trappen med en tjusig liten kartong med silkespapper & datumkort. Min första reaktion blev "exalterat klappa i händerna över hur fina de var", min andra reaktion blev att svära tyst över att vi beställde en så liten mängd. För när vi la beställningen tyckte jag att det var onödigt att beställa efter StD´s till våra familjer, brudtärnor etc... De VET JU ÄNDÅ när vi gifter oss. Fast... så kom kartongen & då kändes det plötsligt inte ett dugg kul att inte skicka datumen till de som är oss allra allra närmast. Så, vi gjorde en total tväromvändning & nu blir det först & främst utskick till våra familjemedlemmar & sen i möjligaste mån till de som var på den ursprungliga listan. Så man kan väl argumentera att det här blev ett rätt poänglöst projekt... om det nu inte varit för punkt ett, jag klappar fortfarande i händerna när jag ser dem. Foto kommer här på bloggen så fort den här bunten letat sig över Atlanten...

& så får vi hoppas att de som blir utan StD´s helt enkelt klarar av att rodda upp sina resor från & med det att de får sina riktiga inbjudningar. Dagens "bröllopstips" blir alltså - beställ efter mer än vad du tror ni behöver!

att vi kommer att ha ett väldigt litet bröllop, för vilket jobb att rodda ihop ett bröllop för 200 gäster. För att inte tala om de där bröllopen på typ 600... Jag hade dött stressdöden. Vårt lilla cirkus 40 personersbröllop känns mycket mer genomförbart, åtminstonde om man som jag gärna vill göra mycket själv. Gillar ju att vara pysslig & kreativ, men i rimliga mängder. Som exempel - helt ok att sitta & tillverka konfetti till 40 pers. Nemas problemas!

Fick precis ett mail från en av våra grannar:

 

"Hi, Paul and Ida - Long time since we've spoken. Just checked out our house on google maps and beside our driveway is a couple examining something on the road. Is it you 2?? You can try checking it out by looking at google maps 243 st. marks rd and looking to the right of our driveway."

 

& tänka sig, där sitter vi ju båda två! Helt uppslukade av en cikada. Tittar man riktigt noga kan man dessutom se att Paul håller på & fotar & snabb titt i bloggarkivet & jag har ett datum på det hela. Jag tycker att det här är ett jätteroligt sammaträffande, mina 1 second of fame so to speak. Men jag vet att Paul kommer att bli helt perplex när han ser det hela - TÄNKT ATT VI MISSADE GOOGLE BILEN?! Själv tycker jag att det är rätt kul att de suddat ut min kamera, så att man inte ska kunna se att det är en Olympus!

Jag har känt mig väldigt omotiverad till allt köksarbete sen vi kom tillbaka till Toronto efter julen, men idag så! Idag kickade bakreflexen in igen & det fick bli en sats sirapsflan baserat på ett recept som jag hittade i den "kakbok" jag fick av mamma i julklapp.

Vi kör en till bröllopsskrock så här på söndagsmorgonen! En gammal goding i bröllopssammanhang - att man ska bära något gammalt, något nytt, något lånat & något blått.

 

Det här rimmet kan dateras tillbaka till drottning Victoria & går i sin helhet enligt följande "Something old, something new, something borrowed, something blue, and a silver sixpence in her shoe". Tanken är naturligtvis att äktenskapet kommer att vara tursamt om man följer rimmet. Så det är klart att jag måste göra det!

 

Något gammalt: Representerar kontinuitet med brudens familj & det förflutna & ofta väljs en ring eller något annat smycke som gått i arv för att symbolisera just den här biten. Jag har redan bestämt att min något gammalt kommer att vara farfars vigselring. För mig finns inget annat som symboliserar den här punkten bättre än den.

 

Något nytt: Symboliserar den nya unionen - som kommer att vara för evigt & vara fylld av hälsa, lycka & framgång. Känns väl som om det kommer att finnas rätt mycket att välja på i det här fallet, men klänningen fungerar väl rätt bra.

 

Något lånat: Brudens familj eller vänner lånar ut något speciellt till bruden för att visa hur mycket de tycker om henne. I vissa fall specifierar man även den här punkten med att det utlånade föremålet ska komma från någon som är lyckligt gift - så att den lyckan överförs till brudparet. Här har ju liksom inte jag så mycket koll, någon måste ta tag i den här punkten på bröllopsdagen antar jag.

 

Något blått: En symbol för trohet & renhet - kopplas både till jungfru Maria & gammal israelisk tradition. Här har jag återigen koll, det blir skorna eller blommorna. INTE strumpeband - så tacky.

 

"And a silver sixpence in her shoe": En skotsk tradition som sägs föra med sig ett liv fyllt av lycka & välgång. Eftersom Pauls familj ursprungligen kommer från den här biten av världen (på hans mors sida) så får vi väl försöka rodda fram en slant som jag kan ha i skon. Typ en guldtia.

Det har blivit värmebölja här i Toronto, jo för man får kalla det det om temperaturen plötsligt skjuter upp till +13 i januari. Så Paul & jag tog bilen till närmsta stora park för en timmes kringstrosande. En liten bit in på promenaden flyger något över mitt huvud, jag kikar upp & inser att det är en liten ljusrödbrun FLADDERMUS. För det första så är det första gången jag sett en fladdermus i dagsljus, för det andra - de ska så inte vara ute i januari. Känns som om insektspopulationen inte riktigt kommer att räcka till för att tillgodose matintaget.

Paul kom innanför dörren igår & ropade "Present!" & jag förvandlades till en av fiskmåsarna i "Finding Nemo", typ "min, min, min, min, PRESENT, min, min, min". Fick en liten påse från Chapters & packade upp en bok om basfranska & en med franska verb.

Vi körde Downton Abbey säsong 3 maraton igårkväll & det var ju en riktig downer. Hela den biten när Lady Sybil dör var så där riktigt jobbigt ledsam. Hulkade & snorade i soffan & när jag inte trodde att det kunde bli värre, ja då blev det det. Yl! Så ikväll beslutade vi oss för att försöka muntra upp oss lite genom att se julspecialen. Det var ju en bra idé så där fram till 2 minuter innan det hela tog slut, då det visade sig vara en väldigt dålig plan. Vi satt som fågelholkar i soffan & bara gapade tomt över hur det hela slutade. Så YTTERST deprimerande. Neej... nästa gång jag känner för uppmuntrings TV får det bli Monsters Inc eller Sound of Music. Något glatt & som man kan utantill så att man slipper chocken när ens favoritkaraktärer bara avverkas helt hänsynslöst.

Vi gifter oss två dagar innan jag fyller 30, så Paul & jag har skämtat om att vi gifter oss precis i tid för att rädda mina föräldrar undan skammen. Idag skickade Paul följande länk till mig på skype - hade ingen aning om att svenskor är de som gifter sig senast i världen. Medelåldern ligger på 32.5, vilket i så fall gör mig till en ung brud (wooot!). Men det som verkligen får en att hajja till är hur skev fördelningen är, västvärlden som gifter sig kring 30-strecket & så den fattigare delen av världen som gifter sig innan 20. Jag menar, det är ju lite sjukt att en kvinna i Niger (medelålder för giftemål = 17.2) i princip kan vara mormor vid det laget som medelsvenskan stegar upp för kyrktrappen.

Jag har funderat lite på vissa saker kring själva bröllopet - vart kommer tillexempel det här med att man ska bära blått ifrån? Varför ska man kasta buketten & varför ska Paul utsätta sin stackars rygg för min vikt genom att bära mig över tröskeln? Så många "To do" så lite "Reason"... var naturligtvis tvungen att göra lite efterforskningar i ämnet. Först ut - det här med att Paul inte får se mig innan jag kliver in i kyrkan. Den biten har jag verkligen undrat över, dels varför det är så & dels hur man ska få till det om man nu inte vill följa den anglosaxiska traditionen med att ens far ger bort en. Är vårt äktenskap helt kört på förhand om Paul ser mig innan någon viss tidpunkt på bröllopsdagen? Nope, tydligen härstammar den här seden från den gamla goda tiden då ens föräldrar beslutade vem man skulle gifta sig med. Fäderna diskuterade igenom frågan, skakade hand & så var det bara att inställa sig på bröllopsdagen. Anledningen att man inte sågs före det var helt enkelt att man inte ville ge brudgummen en chans att ångra sig i fall att han tyckte att bruden var för ful. Faktum är att slöjan har samma effekt, man är beslöjad fram tills det ögonblick man är gift & det inte längre går att backa ut. Herregud... får sån lust att köra med slöja över ansiktet & sen pressa in ett par sånna där butterics tänder i munnen så att Paul får sig en riktig chock när han lyfter på tygmassorna!

Jag vet inte hur det fungerar i sverige, men här i nordamerika ska man gärna utrusta sina brudtärnor med små "goodie bags" inför bröllopet. Är själv en stor ivrare när det gäller konceptet presenter, men alltså... vissa av de saker som man föreslås köpa åt sina tärnor är ju lite småunderliga. So far är min absoluta favorit på konstighetsskalan "The Tattoo Cover Up Kit". Nu är jag ju inte tatuerad själv, men hade jag varit det & hade jag varit ombedd att medverka som brudtärna & fått en sån här "present" - då tror jag faktiskt att jag sagt tack men nej tack. Det är ju samma sak som att be sina brudtärnor banta eller färga håret för att anpassa sig efter ens egna skönhetsideal. Vilket känns enormt ytligt. Fine om man SJÄLV vill se så bra ut som möjligt, men man ber väl ändå någon att vara brudtärna för att man tycker om den människans personlighet - inte för att de ska se passande ut på kort. Självklart så kan man ju be sina brudtärnor att försöka hålla sig till vissa utseendemässiga riktlinjer, men att pracka på dem något för att få dem att se "bättre ut" känns ju så där lagom ocharmigt.

Vi gick & la oss igår & jag låg & stirrade upp i taket, sen:

 

"Paul - om man faller typ 300 meter nedför ett stup då dör man".

Paul hummade trött tillbaka.

"Det spelar liksom ingen roll om fallet görs på en ranglig brädkonstruktion, man dör i alla fall. Speciellt om man tillslut träffas av en 400 kilos orch.".

Umhum...

"Dessutom, eld dödar inte först - det gör rök".

Ahhaa...

"Alltså, det stör mig - alla dvärgarna borde ha dött. Dessutom, hur kunde de springa ifrån de där vargarna med sina korta ben. Det är ju INTE ALLS trovärdigt!"

Paul - "But honey, if they´ve all died - that wouldn't have made much of a story, would it?"

 

Fel sätt att tackla problemet på... För det kunde ju visst ha blivit en sjutusan till historia i alla fall! Titta bara på "A Song of Ice and Fire", bokserien som "Game of Thrones" baseras på. Där sitter man & bara "Nejmen det är lungt, hon kan ju inte dö - hon är ju en av huvudrollerna" & så vips lustigt så skär G. R. R. Martin halsen av sagda figur & man bara "WHAAAT?!", fast sen inser man att det är mest realistiskt på det sättet. En kvinna i långa kjolar kan liksom inte magiskt slå ihjäl en halv armé på fiendeterritorie. Lika lite som en jättefet dvärg med skägg ner till stortårna kan springa ifrån en hel hop med seniga underjordsvarelser. Har man läst ASofIF vet man att ingen av karraktärerna är säker, hur mycket man än tycker om dem, men historien klarar på något vis ändå att fortgå utan sagda personer (det sagt, hoppas hoppas att Mr Martin backar i ett fall i bok 6!).

Paul & jag kände oss så himla peppade av "Rise of the Guardians" att vi bestämde oss för att ta en till biokväll. Valet föll på "The Hobbit" & Paul var galet på. Jag var väl inte lika entusiastisk efter att ha läst boken för mindre än ett år sen, det känns helt enkelt inte som en historia värd 3 hela filmer... men men, vi gav det ett försök. Paul insisterade på att se det hela i 3D med HFR & Ultra AVX. För icke tekniknördar så betyder det "massa stora bokstäver som gör att man får betala mer". Om det var värt det? Nej inte ett dugg. Det var helt ärligt en rätt jobbig & väldigt lång filmupplevelse. Tre timmar av naturfilmsdokumentärkvalité. Allt gick lite för fort (som en långsam version av fast forward) & hela inledningen av filmen kändes bara som "Acting school 101". Värst av allt, de där episka krigsscenerna mellan dvärgarna & orcherna fungerade inte alls. Man vill ju ha de där svärdsslowmotionsvingarna med vrålande dvärgar, inte bara snabbt viftande med vass metall. Eller nej, jag tar tillbaka, det var inte värst av allt. Jag hade så kunnat klara mig utan Gandalf alla ansiktsuttryck. Kisande ögon, uppspärrade ögon, mun som smalnar... Tror att minst en halvtimme av filmen ägnades åt "närbilder på gamla män i skägg". Not so exciting. Suck. Nej, för mig var det tre timmars "men gud så mycket träsmak jag har", "jag längtar till OZ kommer ut!" & "Men sluta mjölka kon, hon är död".  

 

& en sista kommentar - om nu alla 13 dvärgar lyckas överleva varje attack de utsätts för under dessa tre timmar, då är orcherna ta mig fan de sämsta krigare som någonsin vandrat på midgård. Vi snackar så usla att jag hade kunnat slå ihjäl en hel hop av dem med min gummislickepott.

Nu ska jag erkänna en sån där lite småful sak med mig själv, jag kan verkligen känna genuin skadeglädje. Idag var ett sånt där praktexempel. Kikade in på Facebook & möttes omgående av en bild på en tjej som vi tidigare brukade umgås rätt mycket med. Hon förkunnade glatt att det var cirkus 170 dagar kvar tills det att hon & hennes kille gifter sig & fortsatte vidare att hon kommer att vara SÅ galet detaljfokuserad. Här hade man ju kunnat vara: 1) glad för hennes skull, 2) tänka att man kanske skulle fokusera mer på detaljer själv, 3) göra tummen upp. Men inte jag inte, jag tittade på hennes bild & flinade så där Disney skurkselakt (men tänk er gnugga händerna elakt!) över det faktum att hon måste ha lagt på sig säkert 15 kilo sen vi sist sågs.

 

Funderade lite på varför jag reagerade så, för det är nämligen mest när det gäller vikt som hornen börjar växa på pannan. Kom till slutsatsen att det troligtvis bottnar i alla de år jag växte upp med smala klasskompisar som åt VAD de ville & sen klämde åt om någon obefintlig valk & KLAGADE. För gud vad jag bara avskydde dem då. Sen blev jag smal själv, medan många av dem började lägga på sig lite smått när ämnesomsättningen trappade ner. & jag ska inte ljuga, jag njuter verkligen av det - pay back i ordets sanna bemärkelse. I det här fallet blev det väl en extra stark reaktion eftersom den här tjejen jobbat som Weight Watcher coat & muntligt slagit mig på fingrarna för att jag inte räknar points... Därav reaktionen "Jo för jag ser ju hur bra de där pointsen fungerade för dig - grattis till att hitta en brudklänning du kommer i utan att naveln syns".

Det har varit en sån där dag då det känts som om jag varit i ett vaccuum. Vi hade nämligen lite drama här i huset igårkväll som involverade att jag fick ta av mig alla kläder & ställa mig i duschen med Digby & innan liten katt var torr & allt återställts till det normala var det way too late för mig. So, idag har jag vandrat runt som en zombie, vi låtsas att det kallas "återhämtning" istället för "vegetativt stadie". Det enda som väl får betecknas som lite utöver det vanliga idag - knatade förbi en stendöd opossum under min eftermiddagspromenad. Fick i alla fall något slags litet energiryck kring middagstid & svängde ihop en riktig middag, istället för mackor som jag lutade åt.

Efter att ha konsulterat Matilda kom vi fram till att det var läge att befria Digby från tratten. Vår veterinär sa nämligen 10 dagar med tratt, medan hennes sa 3... & eftersom 5 dagar med strut på huvudet fått till & med Digby att börja deppa valde vi helt enkelt att litar mer på de svenska veterinärerna. Lättnaden hos katten när struten åkte av! Åh, han växte säker 1 dm på höjden & sen tvättades det för kung & fosterland. Vår lille kisse har nämligen saknat den biten så mycket att han närmast tvångsmässigt tvättat insidan av tratten. Anyway, efter att Digby ägnat en timme åt att få pälsen i trim kollapsade han på...

Idag har jag varit oförmögen att tänka på annat än bröllopet - allt har snurrat kring inbjudningar (hur mycket papper behövs egentligen - RSVP kort som postkort eller med eget kuvert?), vad som ska upp på vår bröllopshemsida, aktiviteter kring bröllopet, dekorationer & inte minst blombuketten. Jag vill ha en bukett som ser ut som om jag plockat den själv, eller alltså - jag vill typ plocka den själv. Bara det att jag inte känner att jag har så bra koll på hur bra ängsblommor håller. Lite trist om man typ dyker upp på kyrktrappen med något som slokar ner till knäna. Så jag känner mig lite vilsen. Jag vet att jag inte vill ha något jättestort som man får kramp i armen av, jag vet att jag inte vill ha calla-liljor & allsköns styva blommor. Sen vill jag inte heller ha något med massa pärlor på eller stjälkar som är så överdekorerade att det tar över & så vill jag inte hosta upp 2000 kronor för något som slokar ihop två dagar senare när jag ändå är halvvägs nere i Europa. Så, jag har en del NO NOs - men det finns ju ändå en himla massa kvar att välja på. En bra sak har jag i alla fall kommit fram till mitt i allt detta brudbukettsvelande, man ska hålla buketten i midjehöjd - inte uppe vid bröstet så att det skymmer hela klänningen. Note to self.

Paul & jag drog på bio igår & såg "Rise of the Guardians" i 3D & den var bara så himla bra! Otroligt välgjord, massa små roliga bifigurer (älskade tandfens hjälpredor samt nissarna & alla yettis) & huvudkaraktärerna var alla fantastiska på sina högst olika sätt. Det var en sån där RIKTIG feel good film - vackert, färgglatt (oftast), magiskt, roligt & lite sorgligt i en alldeles härlig kombination. Gick ut därifrån med en alldeles varm känsla inombord, blandat med lite sorg för att det var över - att jag inte kan se den här filmen för första gången igen. Så, om ni missat RotG på bion, ladda för allt i världen inte ner den & slösa den på en sketen januaritisdag. Spara den som en pärla till nästa december när ni tänker "Nu vill jag se en riktigt JULFILM*".

 

* Varje år försöker Paul & jag hitta nya julfilmer som får en att må så där bra & det är jättesvårt! Man kan ju bara se Love Actually så många gånger...

 

Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att snöa in på saker & ting & samlandet är en URKRAFT i mig. Jag måste ha varit en hamster i ett tidigare liv. Eller en liten ekorre med total mani på nötter. Genom åren har jag samlat på de mest varierande ting - porslinsdockor, sudd, klistermärken, frimärken, porslin... & så flyttade jag hit till kanada & bara "Nej nu får det vara slut på det här hamstrandet!". Tycker att jag har hållt mig rätt bra, att jag under de här fem åren tagit mig ur det där beroendet av att skaffa mer tallrikar. Så ikväll... gick runt i vardagsrummet för att tända lite ljus. Ljuslykta efter ljuslykta... & jag fylldes av en sån kärlek till dem. Mina fina, fina ljuslyktor! Allra mest älskade just nu, de nya Iittala-lyktorna jag fick i julklapp. Så OTROLIGT fina.

Jag brukar småglömma det här med nyårslöften, men i år hade jag ett som var så viktigt att det faktiskt yttrades högt på nyårsafton. JAG MÅSTE BÖRJA TRÄNA IGEN. För fy så dålig jag har varit under 2012, rent pinsamt. Sure, vi höll ju igång rätt bra ute i stugan under sommaren - men det räcker inte riktigt till. Smal är jag ju, men allt är liksom löst & lite dallrigt. Inte alls så som jag vill ha det. So, nu blir det till att ta tag i det hela igen. Vill inte stå med degiga armar på min bröllopsdag! Nyårslöfte nummer två har legat & grott ett par månader, men inte formulerats helt klart förrän nu i dagarna - jag ska försöka lära mig lite grundfranska. För att Paul & jag kommer att tillbringa åtminstonde delar av bröllopsresan i Frankrike. Hade ju varit kul om jag kunnat köpa lite äpplen & vin. Sen så är ju faktiskt franska ett av kanadas två officiella språk... haha! Tredje löftet hostade jag ur mig i dag, jag ska bli bättre på att ta hand om mitt yttre. Har en tendens att glömma av allt sånt jag tycker är tråkigt, som att smörja på handkräm & raka benen. Det hade ju inte varit något problem om jag själv inte stört mig på det, men nu gör jag det - så jag tänker att jag ska undvika fler scenarion där jag står & tittar in i en hotellrumsspegel & bara "Jaha Ida, men plocka ögonbrynen... det var inget du kände för när du var hemma & hade tillgång till pincett?".

 

Som start på mitt nya lite starkare, sofistikerade & mer polerade jag så ägnade jag den här söndagen åt att träna & måla naglarna. Samt att jag satt en timme framför The Rosetta Stone & övade på "L´homme mange". Nu gäller det bara att upprätthålla det hela i 359 dagar till.

När vi åkte över till Sverige mellanlandade vi ju i Newark & spenderade lite tid på kanske min absoluta favoritvinbar i världen. Lite otippat med tanke på att flygplatser brukar vara lite av kreaturskringslussande, men i vilket fall - de har sjukt mycket vin att välja bland & himla mycket sauvignon blanc. Så så klart går vi dit! Den här julen valde Paul en kalkonmacka som tilltugg medan jag gick för tonfisk tartar & vilken matupplevelse det var. Jag bara dog lite på stolen, så gott var det. Så naturligtvis var jag tvungen att försöka mig på en efterapning här hemma. Jag hade ju ljugit om jag sagt att det var lika makalöst gott som på Newark, men både Paul & jag var ense om att det var en otroligt trevlig liten middag.

Woot! Paul & jag har enats om "Save the Date" utskicket - så himla nöjd med vårt val. Vi har tänkt lite annorlunda än bara en vanlig pappersinbjudan, får visa här på bloggen efter det att vi fått dem & de skickats ut till de som behöver en extra liten "förvarning" om att bröllop är på G. I övrigt har dagen så här långt bjudit på lång väntan på walk in clinic med resultatet konstaterad halsfluss för Paul. Inte konstigt att han varit så himla hängig den senaste veckan. Nåja, nu blir det penicillinkur - så förhoppningsvis är han sitt gamla pratiga jag om bara en dag eller så.

Jag måste erkänna att jag känt mig lite deppig sen vi kom tillbaka hit till Toronto. Julen blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, den där förkylningen slog liksom undan fötterna på mig helt. Så jag hade helt enkelt inte ork att tanka så mycket sverige, familj & vänner som jag ville... vilket känns så himla tråkigt. Ser man sin farmor & lillebror en sketen gång om året vill man ju vara på topp! Inte ligga & yra i soffan. Så, ja... de senaste dagarna har jag känt mig rätt nere. Inte känt så stor ork för något & då är det himla bra att jag har Digby, för liten bara KRÄVER uppmärksamhet & kärlek. Fina lilla Digby, vad glad jag är för att jag får tanka myspysgos & kärlek från dig just nu när det känns tungt!

Just nu finns det bara ett ord som kan beskriva Digby på ett fullvärdigt sätt "patheticute". Han är liksom bara så galet patetiskt & söt samtidigt. Som nyss, när jag stod i badrummet på övervåningen & helt plötsligt hör en massa skrap & dunkar... Digby som försöker ta sig upp för trappen för att vara med mig, bara det att han inte riktigt klarar av att gå i trappen pga tratten... Så fort han fick syn på mig började han dessutom med sitt R2D2-pip & försökte springa upp för trappen. Iiiip, DUNK, skrap, eeep, mmmeehhp, DUNK... Väldigt patetiskt, väldigt sött. Digby i ett nötskal för stunden.

Jag tänker att jag kanske kan väcka liv i lite gamla traditioner & gifta mig i något som är mörkt istället för vitt! Vitt på bröllop är ju ett rätt modernt påfund, medan folk gift sig i förnuftiga färger i en halv evighet. Om den här idéen fötts ur att jag just totalt förälskat mig i den här JCrew-klänningen? Jo men kanske lite... Men den är ju SÅ fin!

Paul & jag bråkar typ aldrig, vi är ungefär alltid närmast sjukt överens om allt. Men igår så! Jag fick nämligen ett "nu måste vi göra saker inför bröllopet ryck" & försökte få med Paul på samma tåg. Vi gick igenom gästlistan, mailade personerna som äger stället för festen & så kom jag på att vi måste skicka ut "Save the Date" till vissa av gästerna. Sakt & gjort, letade fram ett gäng alternativ & presenterade dem för Paul. Nej, nej, nej, nej... inget passade. Tillslut kom vi fram till den design jag gillade mest & Paul bara "men jag gillar inte typsnittet". Försökte förklara att det rör sig om ett sketet kort som föregår den riktiga inbjudan, som vi kan lägga mer tid på - men icke. Det var liksom inte det att han inte gillade den design jag tyckte var ok som gjorde mig irriterad, utan det faktum att INGET passade. För vad blir alternativet? Att jag får sitta & leta igenom en himla massa websidor för att hitta något bättre eller att någon av oss tar tag i det hela & designar en egen inbjudan. Vilket tar helt onödig tid. I mean, det är en bit papp med ett datum på & texten "mer information följer"... Det känns i ärlighetens namn så där lite typiskt manligt. För precis så här var det när vi fixade iordning huset också:

 

Moi: Jag vill sätta upp en tapet i hallen på ovanvåningen/sätta upp hyllor på väggen/måla de här stolarna vita/måla om sovrummet i den här färgen...

Man: Njaaa... Kan vi tänka på det*

 

*annat sätt att säga "vad jobbigt... nu vill hon förändra igen & det innebär att vi måste jobba en massa" & hoppas att det där "tänket" innebär att projektet glöms bort på tid & evighet.

Idag firade vi MINUS 7 (alltså, sju månader kvar till bröllopet) med sushi, men istället för att prata om bröllopet präglades hela måltiden av Digbys alldeles patetiska försök att äta sin middag ute i köket. Veterinären förbjöd oss nämligen att ta av tratten på honom & att äta med tratt fungerar så där... Maten befinner sig liksom större delen av tiden utom väldigt förargligt avstånd!

Stackars liten förstod inte alls hur han skulle bära sig åt. Försökte mata honom ur handen, men det ville han inte heller. Testade till & med att mata honom med sked, men icke. Det enda som verkade fungera var att vi strödde ut torrfoder på golvet & så fick han sätta ner tratten rakt uppifrån för då kan han nå. Fast många gånger fungerar den taktiken så där, vilket får en grävskopeeffekt - han skjuter bara maten framför sig. Väldigt så där hjärteknipande! Nej suck, husdjur & trattar är en väldigt sorglig kombo. Även fast jag måste erkänna att vi inte kunde låta bli att skratta lite åt honom samtidigt = dåligt samvete, check!

Nu har veterinären ringt & talat om att allt har gått bra med Digby - så nu kan jag andas ut! Längtar tills dess att Paul slutar jobbet så att vi kan åka & hämta hem honom! Min duktiga lilla Digby, som också fick grymt mycket beröm av de som bodde här under julen. De har ju en åtta månaders liten tjej & vi var väl alla lite oroliga för hur den kombon skulle fungera. Mammut är ju van vid barn, så honom kände jag att vi kunde lite på & samma sak med deras fyraåring. De små utan vett kändes däremot lite mer som ett chanstagande, men vet ju aldrig vad som kan hända. Så lätt att en liten knubbig hand drar för hårt i pälsen & så slutar det hela i blodvite & tårar. Vilket tack & lov inte hände, tydligen så lekte lilla tjejen & Digby så fint tillsammas! Har till & med bildbevis på det hela! Brukar ju inte lägga upp foton på andras barn så där, men jag måste bara dela med mig av den här lilla scenen som de skickade till mig. Så sött!

Igår satt jag jetlaggad på soffan med världens bästa sällskap & kände mig så oändligt älskad av fluff!

Tacksamhet kan finnas i små saker som att få komma tillbaka till ett rent hem, blev så glad när jag klev innanför dörren igår & allt var rent & fint! Allra bäst var att sängkläderna var tvättade & sängen bäddad, kunde ha gråtit av glädje över det, för hjälp så trött jag var då. En enda sak hade de som bott här i huset under julen missat - tända det sista adventljuset! Så det var vi naturligtvis tvugna att göra idag!

Måste bara lägga upp lite bilder från vårt stillsamma nyårsfirande med Josefin - tre sjuklingar som ändå hade väldigt trevligt! Himla smidigt när ens vänner passar på att vara hängiga samtidigt som en själv, så att man kan vara sjuka tillsammans utan att behöva oroa sig för att man är en vandrande smittohärd! Vi började firandet med att Jo & jag lagade brässerad älg som vi fått av Josefins pappa. Smidigt med pappor som jagar!

Lätt!

Klockan 10.40 var det planerat att vi skulle lyfta från Arlanda - så blev det icke! För medan planet stod inne vid gaten så passade de på att göra lite underhåll, vilket bland annat involverade att byta ut någotslags reglage. Vilket i sin tur innebar att de behövde numret på reservdelen, som satt lokaliserad under en lucka på vingen. Dessvärre hade personen som skruvat igen sagda lucka tagit i för kung & fosterland - så den gick inte att öppna! Så där satt vi i två timmar & väntade på att någon råstark karl skulle lyckas få upp bulteländet. När det inte gick var de tvugna att ta sig igenom en massa pappersjobb för att planet skulle kunna lyfta lagligt, något som tog två timmar till. Totalt satt vi alltså pall på Arlanda i 4 timmar. Vilket gjorde att vi missade vårt anslutningsflyg. Så Newark var en riktigt vidrig historia den här gången & Paul & jag var så där tragiskt slitna att det nääästan blev lite roligt. Men bara nästan... Totalt 6 timmar efter utsatt tid trillade vi tillslut innanför dörren, har alltså varit uppe 24 timmar i sträck nu - så det snurrar lite lagom spännande i huvudet. Men vad gör väl det när man möts av världens finaste små katter! Har kramat Mammut & Digby så att man nästan inte kan skilja på oss tre för allt ludd!

I april tog jag min allra första kurs i kakdekoration, gick på konstmuseum, slog sönder min första pinata & så åkte vi ju till världens vackraste Bermuda där Paul friade. Blir så lycklig bara av att tänka på det!

Har lite svårt att gå vidare, men det blev i alla fall maj - & jag fick en ny cykel, gick på skomuseum, åkte allra längst upp i en skyskrapa & lyssnade på ABBA-mania & så tillverkade jag en himla massa tårta & köpte sjukt mycket lavendel. Ja & så blev vi utvalda att ta del i en fotosession av förlovade par!

I juni fick jag min alldeles egna Kitchen Aid, skrapade ihop tillräckligt mycket erfarenhet för att begåvas med ett diplom i tårtdekoration & körde lite jordfräs i stugan så att jag kunde harva ut mitt egna lilla land!