MsBree

Igår kom våra bröllopsinbjudningar med UPS - var så glad att jag studsade runt i hallen, klappandes i händerna. Vi packade upp inbjudningarna & gjorde knuckle bump, så himla nöjda med resultatet. Känner mig så stolt över dem (visar så fort de kommit fram till de vi skickar ut dem till)! Så, då var det bara den lilla detaljen med att adressera kuverten. Jag hade redan påtat ner alla adresser i ett word dokument som vi skapat specifikt så att alla sidor var i kuvertform - så det var bara att printa härligheten! Om det nu inte varit för att printern inte fungerade. Alls. Den stenvägrade & Paul gick från stirrig till vildögd & med spretande hår & jag såg hur stressen bara rev i honom... konferensen närmar sig med stormsteg, presentationen är halvfärdig & här satt vi fast med inbjudningarna. Så jag tog ett djupt andetag & sa " Honey, it's ok - I'll just write them by hand".

 

Här kan sägas att jag älskar att rita... men att texta bokstäver... nja, det har aldrig varit en favorit. Att sen behöva adressera 25 kuvert så att det ser rakt ut, texten ryms & det ser någorlunda prydligt ut. Döden. Det tog mig mer än 5 timmar att arbeta mig igenom hela högen & nu sitter jag här med kramp i armen. Men. Det är färdigt - halleluja.

Nu behövs bara ett gäng frimärken & sen kan jag vinka hejdå till dem & bocka av ännu en punkt på TO DO listan! Sen kan jag ju tillägga att om vi någon gång får barn, då ska jag ge dem tipset att bara bli vänner med folk som heter saker i stil med Bo Ek & My Alm. I mean... Lillebrors flickvän har världens vackraste namn - Anna Von Der Marwitz... men när man är på handtextat kuvert nummer 18 känns det lite som ett hån. Samma sak med långa adresser, hade varit så mycket smidigare om alla kunnat köra på Nummer Gatunamn: 1 vägen, 2 vägen, 3 vägen... & så vidare genom hela Sverige. Men men... jag antar att min åsikt för stunden färgas något av den där armkrampen.