MsBree

Paul & jag promenerade förbi en lekplats igårkväll, men en pappa uppflugen på ett litet klätterhus. Ungarna var som galna av lycka & pappan lika så, de såg helt enkelt ut att ha sjukt roligt ihop. Vi tittar på scenen & Paul bara "Åh vad roligt det ser ut... Det är nog många som skaffar barn bara så att man kan få leka så där hejvilt igen". Det här kändes helt främmande för mig - typ på alla plan. Hade vi fått barn själva hade jag tex inte sett mig själv lek-leka med det barnet. Pyssel & bak, självklart, men kanske inte så mycket gräva i sandlådan & hittepålekar. Tänkte tillbaka på min barndom & den enda mansfigur som jag kan komma ihåg som verkligen LEKTE med mig var typ farfar. Han hoppade studsmatta så där så att tänderna riktigt skallrade i huvudet på mig & jag minns att jag tyckte att det var helt vansinnigt roligt att spendera tid tillsammans med honom. Alla andra män... inte riktigt. Min pappa & farbror gjorde ju saker ihop med mig, som att fiska - men jag har inget minne av att de direkt satte sig ner med mitt dockskåp. Mina vänners fäder var i olika stadier av frånvarande, antingen för att de inte längre vad med i bilden eller för att de jobbade något helt grymt. De dök mest upp på scen för att skjuta eller skälla - minns fortfarande med skräck en barndomsvän vars pappa tog stryptag på henne framför mig för att hon var sen till middagen. Hurv.

 

När jag nämde mina tankar kring lekpappor till Paul kände han inte alls igen sig i "olekandet", tydligen höll hans pappa igång rätt rejält på den fronten. Paul - jaa... Så fort han träffar på Elsa så ser det ut så här, så jag kan förstå om han inte alls identifierar sig med den typen av män som inte gillar att leka med barn!