MsBree

Paul får ju ingen pappaledighet eftersom de inte tror på konceptet här i Kanada, så fastän han har sparat all semester som går är det bara att inse att det kommer att vara en period då det enbart är en pyttenliten Baby C, jag & katterna i huset. Har ju ingen aning om i vilken form jag kommer att vara i då, jag hoppas så klart på det bästa men sätter förväntningarna lågt & håller tummarna för att det inte ska bli alltför chockartat. I vilket fall, igår kom jag på att det kanske inte är så smart att jobba järnet för att få klart vårt sovrum på andra våningen om det innebär att jag i helt skadeskjuten form måste ta mig upp & ner för trappen varje gång jag behöver äta. Så jag kläckte tanken att vi kanske ska fortsätta bo temporärt i vårt framtida TV-rum på första våningen - åtminstone tills dess att jag känner mig mer stadig på fötterna. Paul nappade direkt på förslaget & vi körde ut till Home Depot & kittade på oss en burk Martha Stewart färg & idag började alltså pimpet av sovrummet/TV-rummet. Paul jobbade hemma & satt i vardagsrummet & arbetade medan jag målade, allt kändes prima & det var så skönt att få täcka över den gamla fula färgen! Fast så skulle jag gå ut ur rummet & passerade den vägg jag målat först & lyckades spana in en liiiten, liiiiten, bubbla på väggen. Nu är det så här med mig, jag har någon form av pet-tvång. Jag kan bara inte låta bli att pillra på lösa hudbitar, klämma pormaskar & peta bort sånt som är "fel". Så den här bubblan... jag visste ju att jag borde låta bli, vända bort huvudet & bara låtsas som om den inte satt där den satt men det GICK INTE. Så jag petade & petade lite till & rev bort en liten flik & sen kom paniken... När jag väl ropade "Eh... honey, can we brainstorm a little?!" såg min nymålade vägg mer ut som "övergivet hus i Tjernobyl".