Det här med bristningar...

Läser rätt många bloggar & titt som tätt blir någon gravid - vilket jag alltid tycker är helt galet spännande. Fast en sak måste jag erkänna att jag har svårt för, denna noja över bristningar. Det är hemskt & fult & tabu. Helst ska det smörjas med så mycket olja & krämer som det bara finns för att undvika dem & går det att kasta in en bön till någon högre makt om att slippa dem så görs det garanterat. Gång, på gång, på gång - denna avsky för sträckmärken.
 
Själv fick jag bristningar som tonåring när jag var överviktig & helt ärligt var det inte en jättegrej för mig just då. Det som var jobbigt & tog allt mitt fokus var hur utanför jag kände mig, hur jag aldrig kände mig lika fin som alla andra & framförallt - hur jag inte orkade samma saker. Sen tappade jag vikten & blev smal & helt plötsligt blev de där märkena jättejobbiga. Kan väl så här i efterhand känna att jag liksom bara flyttade runt mina nojjor lite - övervikten var borta så då var märkena nästa på listan, för något kroppsligt var jag ju tvungen att klanka ner på! Genom åren har det här nöts bort sakta men säkert. Min kropp fixar liksom lite för mycket saker för att förtjäna kritik. Den kan klättra i berg, ro en båt himla bra, renovera ett hus, dra sig genom hela Fjällräven Classic, springa som en tok för att fånga in Mumin när han tror att han är en vild utekatt & till & med tillverka en ny liten person! Då känns det rent ut sagt enormt petigt & taskigt att fokusera på denna enda lilla detalj, istället för att vara glad & tacksam för att min kropp gör alla de här sakerna möjliga! Än så länge sitter jag bara på mina gamla märken...
Men vet ni, så länge Baby C & jag mår bra ger jag blanka tusan i vad som händer rent kosmetiskt med min kropp!

Kommentarer
Postat av: Alex

Gud vilken härlig inställning! Helt helt rätt. Jag var super nojig innan graviditeten att jag skulle bli "förstörd", och sen hon väl var här så tyckte jag bara att min kropp var så jävla grym som kunde TILLVERKA en sån liten perfekt ny människa. Hade lätt offrat allt vad ytlig skönhet heter för att få ha min lilla Isabella (såna saker som jag störde mig som fan på när folk sa innan jag blev gravid), men kropps nojandet har smugit sig tillbaka allt eftersom... Hoppas jag kan hitta tillbaka till dina tankegångar igen!

Svar: Kroppen är helt klart fantastisk som fixar så mycket & den förtjänar lite mer cred än vad den får. Kan speciellt tänka mig att den känslan förstärks när ens lilla barn väl gjort entré!
Sen nojjade jag så otroligt mycket i alla år över hur jag såg ut - först för att jag var tjock & sen för att jag inte såg helt omärkt ut av det efteråt - att jag tror att jag helt enkelt fick nog tillslut. Klart att jag kan sucka över någon valk & så då & då, men då tänker jag bara på hur lite jag klarade av rent fysisk när mitt BMI låg över 30 & då är det bara larv att hålla på & ynka över någon mindre skavank. Farmor är också värsta peppen att ha som förebild, tänk - sen i julas när hon var här har hon gått ner 13 kilo för att hon lagt om sin diet & hon orkar så mycket mer & mår så mycket bättre nu. Det är ju helt fantastiskt att kroppen kan anpassa sig så otroligt mycket fastän hon är 85 år!
Ida

2014-08-27 @ 21:06:46
URL: http://www.swedeoncrete.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0