MsBree

Jag har väl aldrig varit den mest lipiga personen, djur som dör sure, men inte ledsamma nyheter, filmsorgligt eller "Nu ska vi sluta skolan & aldrig mer ses". Men NU, sista veckan eller så har jag helt plötsligt blivit jättelättrörd & jag kan ju liksom bara anta att det här är något graviditetsrelaterat. Det började för någon dag sen, Paul & jag var ute i bilen & han sprang ut lite tvärt för att hämta något i en affär & jag satt kvar & läste nyheter på mobilen. Öppnade en artikel om IS & kastades rakt in i en historia om hur alla män & pojkar i en liten by skjutits ihjäl - utom två som lyckats överleva. Överleva, men med alla kvinnor & barn bortförda & bröder & pappor döda. Vanligtvis hade jag blivit upprörd, men mest arg, nu... Paul kom ut till bilen precis när jag läst klart & där satt jag & bara storgrät. Sen dess har det rullat på. Gråter över en historia om en kvinna som överlevt cancer & fått ett litet ett mirakelbarn nästan ur tomma intet. För att det är så fint att hon inte bara överlevde bröstcancern utan även vann en helt oväntad seger. Gråter över en historia som Paul berättar för mig & allra mest över lilla Bens teckningar av sin familj. För att jag kan sätta mig in i paniken de kände när allt det här hände & för hur fint de tagit sig igenom det hela.

 

Nu är det väl inte så jättekonstigt att bli påverkad av de här historierna, på olika sätt är de ju alla väldigt starka - liv & död påverkar, så är det ju bara. Men så i förrgår, vad jag ser som det totala lipgenomsläppet - vi är ute & åker i bilen & en häst börjar springa längsmed staketet på sin hage & jag bara "Buhuhu... It is SO pretty!" & någonstans här kapitulerade jag väl & kände att det VERKLIGEN kommer att bli en omställning att bli mamma - klart att jag förväntar mig en känsla av "före" & "efter", men tidigare hade jag helt enkelt inte räknat med att det skulle involvera min rördhetsgrad. Well, it seems like it does.