MsBree

Vaknar av att solen strålar ute, bredvig mig ligger en klarvaken Paul & bara ivrighetsväntar på att jag ska öppna ögonen.

 

Paul - You're awake! Look, you're outside!

Moi - ?

Paul - Because it's sunny! You're, my sunshine, my only sunshine, you make me happy when skies are grey! You're my sunshine, my only sunshine, please don't take my sunshine away! HAPPY NAMEDAY!

 

Alltså, jag vet inte riktigt vem jag ska ge cheese-pokalen till i den här familjen. Till Paul som är någonslags mästare på att prestera den här typen av ömhetsbetydelser, eller till mig som så där lite småpinsamt nog tycker att han är sjukt söt. I vilket fall, namnsdagsfirande står på agendan idag - så nu blir det till att försöka klura ut vad jag vill ha till middag. Namnsdagar har ju den fördelen att man får bestämma exakt vad man vill till middag. Hade jag varit hemma hade det blivit en tripp till ICA för potatisbullar (men jäkla sug - lägg ner!) men eftersom de lokala affärerna ännu inte insett storheten i denna produkt så får jag väl ägna dagen åt att spåna fram ett likvärdigt alternativ.

Det här med att inte bo i Sverige har ju både sina för & nackdelar. Idag var det dags för en stor dos hemlängtan. Fast inte "Buhu, vad gör jag här?!" typen, utan mathemlängtan. Paul är borta i kväll, så jag tänkte slå till på räkor - men så var det slut i affären & det blev lax istället. Satte mig ner med min tallrik med laxen, baby spenat, allehanda andra grönsaker & en stor klick grekisk yoghurt & bara "RAGGMUNKAR". Alltså, jag hade kunnat döda för raggmunkar med lingonsylt - kändes det som i alla fall. Det ena ledde till det andra, potatisbullar... blodpudding, korvstroganoff. I alla hänseenden mat som väl inte direkt betraktas som lyxig, så länge man befinner sig inom sveriges gränser vill säga. Aldrig att jag trodde att jag skulle längta tillbaka till skolbespisningen, men så ligger det alltså till. Trots att min middag på inget sätt var äcklig så var den så sjukt otillfredsställande. Längtar man efter potatisbullar så fungerar babyspenat jäkligt dåligt. Tror att jag får tvinga Paul till IKEA till helgen för att se om jag kan hitta något för att stilla suget!

Alltså... både Paul & jag kände att vi avslutade lite på fel sätt igår. Går ju inte bara att introducera konceptet med den röda mössan & sen släppa det så där i tomma intet. So, I give you - Pauls absolut sista nödlösning vid hårkris:

Pauls telefon fick någon gång under natten för sig att vi gått till sommartid, så alarmet gick inte igång när det skulle. Vilket fick till följd att det inte fanns någon tid för honom att tvätta håret. Jag bara "Honey, I know! Use my dry shampoo!". Torrschampo har räddat många herrans mornar för mig, så jag trodde verkligen att jag hjälpte - inte stjälpte. Problemet är bara det att Pauls hår är väldigt annorlunda mot mitt. Medan torrschampo fungerar ypperligt på fint skandinaviskt hår fungerar det inte lika bra på Pauls mopp. Paul skrek i panik & försökte rätta till det hela med en massa hårvax. Det fungerade så här bra:

Det var inte bara en liten IN-törstande 2-åring som plingade på dörrklockan idag, Canada Post kom även på besök. Farbror brevbäraren hade med ett vykort till Mammut (årlig veterinärkontroll) & ett paket till mig, känner mig alltså väldigt populär idag! Paketet hade farmor som avsändare, så jag har otålighets-studsat runt i huset ända tills Paul kom hem från jobbet. PAKETÖPPNINGSDAGS! Vårt västerbottensostförråd har fått sig en efterlängtad påfyllning & Paul fick två nya tröjor. So, modevisning för dig fammo!

 

Tröja #1: vi oh-ade båda över dragkedjan, himla praktiskt. Tummen upp från samtliga Chvosteks!

Dagens roligaste - har precis ätit lunch när telefonen ringer. Det är mamman till den lilla tjej jag då & då sitter barnvakt åt. Hon bara "Ledsen att jag stör, men E har varit otröstlig i timmar för att hon saknar dig. Jag har försökt allt, men hon bara gråter & skriker "IN" (hon kan inte säga Ida än)... kan vi få komma över i fem minuter & säga hej?".

 

Eftersom jag tyckte att det var olidligt tråkigt att sitta barnvakt där i början så känns det ju himla skönt att den här lilla tjejen i vilket fall tycker att jag är the shit. Var liksom rädd att hon skulle snappa upp att jag dog tråkdöden av att lägga samma pussel femtioelva gånger om, men tydligen lyckades jag få till tillräckligt mycket enthusiasm för att få ett alldeles eget litet fan! Himla sött. Så de kom över & hon var så glad att hon liksom bara trampade på fläcken över att få se mig. Lätt dagens roligaste & dagens mest hjärtevärmande!

En av de saker jag älskar med att se på film & tv är att försöka lista ut vad ska hända sen. Exempel, Paul & jag tittade på den andra Hobbit-filmen igår (dog skämsdöden över tunnfärden längsmed floden, hej specialeffekter på samma nivå som Narnia när jag var liten). Underbare Legolas gör här entré X-antal fiktiva år innan han hjälper Frodo att gå otroligt långt (istället för att flyga på örnar hela vägen…) för att bli av med den där eländiga ringen. Alla som sett “Sagan om Ringen” vet att Legolas inte har så där väldigt mycket till övers för dvärgar. Pil mellan ögonbrynen lite till övers hade jag velat kategorisera det som & de spydiga dvärgreplikerna haglar. Um, not so much i del två av “Bilbo”.  Förvisso tas alla dvärgar tillfånga av Legolas & hans far, men dvärghatet ligger definitivt inte ens i närheten av vad det gör i SoR filmerna. Det är här Idas hjärna börjar snurra, för Legolas har nämligen ett love-interest i filmen & det hintas om en potentiell romans mellan henne & en av dvärgarna. Kanske att det är därför Legolas senare i sitt liv hyser sånt hat mot dvärgar, för att hans enda kärlek valde en dvärg över honom? Jag tycker att det är en kristallklar slutledning, medan Paul anser att jag någon gång innan vi träffades måste ha sett för mycket på “Days of Our Lives”. Med andra ord, mannen tycker att jag totalt överdramatiserar oviktiga detaljer & blåser upp dem till ofantliga höns. 

 

Moi – I do not! Tauriel is interested in the dwarf and she even says he’s not so short!

Paul – Is this going to be like when you were searching frantically for evidence that Lady Edith isn’t the real daughter of the Crawley’s?

Moi – But she isn’t, I’m sure she is Rosamund’s daughter. It all makes sense!

Paul – Um… like it makes sense that a beautiful warrior elf commander falls in love with a short, scruffy, food-tossing dwarf…

Moi - He's scruffy in a good way. Besides, look at Edith - she's the only red headed kid of the Crawley’s... and why would Rosamund try so hard to help her if she wasn't in fact her daughter?!

Paul - Sure... and I'll grab some more tinfoil for you on the way back home tomorrow.

Oj vad förträffligt att jag har gift mig med en sushi-kock!

Jag hade planerat att sova igenom morgonens hockeymatch, var ju så himla tidigt & vi var ute sent igår &... nerverna. Bättre att sova igenom & vakna upp till det spikade resultatet. Dessvärre föll det på kanadas första mål, grannarna skrek så högt att det helt enkelt inte gick att sova igenom. Så jag gick ner för trappen & gjorde fem-minuters uppdateringar på Aftonbladet tills Paul kom ner & slog på matchen lagom till starten av tredje perioden. Efter 3-0 målet fick jag nog, det var för jobbigt att sitta där på nålar & fasa för att vi skulle få lika mycket storstryk som vad USA fick. Så jag gick upp & städade badrummet, vek lite tvätt & våt-torkade sovrummet tills dess att jag hörde slutsignalen. Helvete... Fast man får se på det hela från den ljusa sidan, jag tänker tokvägra att laga middag ikväll. Det får canucken fixa på egenhand.

Solen tittade fram för ovanlighetens skull, så Paul & jag tog en promenad till vår brunchdate med Matt & Megha. Så himla skönt att komma ut & få lite sol på näsan, det var till & med så varmt att vi kunde ta på oss model lättare vinterjacka! Själva brunchen var dock så där, sällskapet var himla bra med stället var rätt hypat. Väldigt "inredningsmagasin shabby chic", men menyn var klart udda. Fem rätter stod uppskrivna på en griffeltavla, men enbart i form av saker som man inte kunde förstå. Typ "buttercup" & "mother and child"... Tanken var att man helt enkelt var tvungen att fråga servitrisen vad det var som skulle serveras, för att få mer av ett utbyte & en kommunikation kring maten. Men ni hör ju - flumm, flumm. Anyway, efter någonslags äggrätt för mig & efterrätt (jo, för det är french toast) för Paul travade vi hem & sedan dess har jag suttit i soffan & virkat. Vi ska nämligen på fest ikväll & paret som har festen har listat sin katt Mimi som värd - så självklart måste Mimi få en liten present hon med!

Digby är en väldigt bra katt på det sätt att jag får pussa på honom hur mycket jag vill. Väldigt praktiskt nu när jag känner mig lite nere. Litet fluff sitter bara tåligt uppkrupen i min famn & låter mig pussa på hans lilla huvud tusen gånger om. Mammut däremot är ju inte någon fantast av det här med att bli pussad på, man får en fot rakt i munnen om man försöker. Pussar är tydligen jätteäckligt, fast inte fullt lika äckligt som vad den här katten verkar tycka att det är. Blir helt fnissig när jag tittar på den här lilla sekvensen, snacka om att sätta sin människa på plats!

Sandra (alltså, Pauls ex men vår gemensamma vän) jobbar på The Hudson Bay Company (HBC). Så som många andra tog hon en liten paus i jobbet igår för att följa damernas hockeyfinal. Tre minuter kvar av matchen stänger HBC av internet... Sandra dog av irritation vid skrivbordet & jag kan tänka mig att det svors panikslaget runtom hela byggnaden. Well, idag fick alla HBC-anställda ett ursäktande mail. Det var helt enkelt så många som kollade på matchen att HBCs datorsystem blev helt överlastat, så till den milda grad att alla kassa-apparater inte längre kunde ansluta till huvud-datorn & registrera de inkommande köpen. Um... kan känna att någon på IT-avdelninge sitter med panik i blicken just nu. Minder än en timme kvar till nedsläppet mellan Canada & USA & jag har en vag känsla av att det eventet kommer att dra lite publik det med!

Jag har känt mig lite nere de senaste dagarna & speciellt idag. Har väl försökt att inte vara för deppig, men igårkväll precis innan vi skulle somna viskar Paul "Har du något inplanerat i morgon, för om inte... kan jag planera in en sak?". Svarade naturligtvis ja, överraskningar är himla bra att ta till när man inte känner sig helt hundra i övrigt. Överraskningen i fråga visade sig vara en klipptid nere på den salong vi gått till i flera år & det var SÅ välkommet. Mitt hår har sakta närmat sig svintostadiet de senaste veckorna & jag har verkligen tänkt att jag måste ta & boka en tid & så gjorde fina Paul det åt mig! Att han sen toppade det med en massa tulpaner gjorde ju inte saken sämre. Själva orsaken att jag känner mig nere är ju fortfarande där, men det skaver inte lika mycket när jag känner mig helt insvept i kärlek.

Ni kommer ihåg den vidriga tv-serien "Rädda Joppe, död eller levande"? Hur den bleka lilla ungen hela tiden slarvade bort Joppe & hur mamman & grannen/bonuspappan sedan fick jobba stenhårt för att få tillbaka kanske det fulaste mjukisdjur som tillverkats i världshistorien av mjukisdjur... Well, jag har kommit fram till att jag känner mig VÄLDIGT mycket som föräldrarna i Rädda Joppe. Digby som älskar Hedvig något helt otroligt mycket (han kan leka med henne i timmar) har börjat peta in henne under en byrå i hallen. Tydligen är det jätteviktigt att göra detta, trots att det sen innebär att han: 1) inte kan få ut henne, 2) han blir helt olycklig & "gråter" ut sin saknad. Istället för att bara "tuff luck, live and learn" finner jag mig själv springandes in & ut i hallen som någon annan idiot. Tänker hela tiden att "nu är det sista gången", men så tittar de där stora ögonen på mig & så kan jag inte hålla emot...

Efter middagen igårkväll kröp vi upp i soffan med alla katterna för att se en film som jag tjatat om jättelänge. Såg trailern för "About time" innan den gick upp på bio & förkunnade att vi var tvugna att se den. Fast så kom en massa annat i vägen & så blev det aldrig av innan den ersattes av annat. Tack & lov är Paul väldigt bra på att få tag på filmer så vi sparade den till Family Day så att vi skulle ha något att se fram emot. Själva filmen är absolut sevärd - underhållande (kanske den bästa bröllops-sekvens jag sett i en film) & väldigt söt. Feel good ni vet. Fast för mig blev det också väldigt känslosamt. Bill Nighy som spelar pappan i filmen har nämligen händer som ser ut som min farfars. Jag vet inte om det är artris eller någon annan sjukdom, men fingrarna är böjda inåt mot handen & går inte att räta ut. Har inte sett den typen av händer sedan farfar gick bort, så för mig blev det världens flash back... Till farfar som skakade zatzy tärningar som ingen annan, fastän de ibland fastnade i fingrarna. Till farfar som aldrig var rädd att peta ut gädd-draget ut gröna krokodilkäftar fastän fingrarna inte alltid lydde. Till farfar som visste precis vart man skulle klia för att små katthakor skulle vända sig upp mot skyn i lycka. Fingrar & händer som säkert var irriterande för honom, men som för mig enbart minner om underbart långa sommardagar, svamp-plockande, hopp på vår pyttelilla trampolin (som ändå lyckades vara otroligt underhållande) & världens bästa farfarskramar. 

Idag firar vi Family Day här i Kanada, så Paul har en ledig dag - mycket omtyckt! Eftersom Family Day är en hittepåhögtid för att folk inte ska deppa ihop helt innan våren kommer så blir det här ofta en ledig dag som man får ta lite som den kommer. Vissa år har vi satsat på bio, andra har vi bilat ner till staterna. Det här året inledde Paul med att väcka mig till herrarnas stafettlopp - den underbara människan hade lyckats få tag på hela sändningen! Sen mötte vi upp med Megha & Matt för brunch, kändes himla bra att få fira en del av dagen tillsammans med dem. Blev OS-prat (vi googlade, Indien har tre deltagare i Sochi - Megha typ dog av överraskning), spekulationer om vad en affär som specialiserar sig på presenter till personer man hatar kan ha för utbud (jag föreslog bland annat stickade tröjor som krymper med 60% efter första tvätten) & så massa kattprat naturligtvis. Jag har ju varit Meghas TO GO TO person sedan hon fick Lily & hon tycker att jag har varit så ovärderlig att hon köpt en present till mig. Olika handkrämer & oljor, sjukt välkommet eftersom mina händer just nu hade kunnat extraknäcka som sandpapper.

Så jag sitter & tittar igenom TVÅ timmar av CBCs OS-special för att få se åtminstone lite av herrarnas stafett. Jag tittar på kvalmatcher i hockey, jag tittar på Super-G, jag tittar på när en massa snowboardåkare kör omkull varandra i heat efter heat. Två timmar av mitt liv lägger jag på att mestadels se KVALMATCHER, allt bara för att få se Hellners sistasträcka. Så dyker längdskidloggan äntligen upp. Jag får se Hellner i typ en sekund medan han korsar mållinjen, sen byter de fokus till den ytterst spännande upplösningen - vem ska få silver & vem ska få brons? Jo Ryssland får silver & kommentatorerna bara "Vad roligt, på hemmaplan, vilken bedrift. Fast FRANKRIKE, sensation! Vilket magiskt lopp de gör, det hade nog ingen trott inte minst de själva". De pratar på i två minuter om detta mirakel, sen klipper de till en 1-minuters intervju med svenska laget som bjuder på en uppvisning i dålig engelska & sen var det klart - till curlingen!

 

Alltså... jag surade ihop något totalt. Ordet "helvete" kan ha förekommit i olika kombinationer ett antal gånger. Jag inser ju att längdskidåkning inte är något Kanada är värst bra på, så det är klart att de lägger fokus på annat. Men när jag sett typ 5 kvalheat i snowboard så tycker jag att de i alla fall kunnat visa två, tre minuter av sistasträckan på stafetten. Så himla skitdåligt. Det enda som gör mig liiite glad är att vi inte betalar tv-avgift. 

Paul & jag tappade förståndet igår & packade in hela familjen i bilen & körde upp till stugan. Antar att det var den kanadensiska drömmen om vår & stugliv som drabbade oss. Kanadensare är nämligen experter på att ta ut de varmare årstiderna i förskott, de går i flipflops till november & åker med nedhissade rutor i mars. Anyway, vi bommade lite där - för det var inte det minsta vår ute i stugan. Ganska mycket antivår om jag ska vara ärlig, vilket jag insåg så for vi kom dit. För det var ju ingen som direkt sett till att hålla uppfarten fri från snö... Inledde alltså med att skotta i en dryg timme - vilket gav följande resultat:

Vaknade av att solen sken in i sovrummet & av liten katt-tass som petade på ungefär allt som man inte får peta på/saker som ger i från sig ljud. Famlade efter telefonen för att se vad klockan var, kvart över 7. Precis på väg att lägga bort mobilen när min "Sverige nyhetsapp" blinkar till, guld till svenska damstafettlaget. Jag skrek. Det var ett sånt där hockevrål som papporna i kvarteret gav ifrån sig när man var liten & Sverige gjorde mål i någon viktig match. Ett sånt där vrål som liksom klingade mellan husen, så att vem som helst som var ute & gjorde oviktiga saker visste att nu, nu har det gått bra för Sverige. Bredvid mig väcktes stackars Paul från sin dvala - men hjärtflimmrande make till trots, jag var så där själaglad att jag bara kastade mig runt på min sida av sängen i euforisk sverigeglädje. Högläste från Aftonbladet till Paul som försökte komma i kapp mentalt i varför hans morgonsömn avbrutits så totalt & abrupt. Aaaah... underbart start på denna långhelg!

 

EDIT: Nu har vi tittat på slutsträckan av loppet på viasat, Paul höll på att skratta ihjäl sig åt kommentatorerna eftersom de skrek "Oj, Oj, Oj" så många gånger. Enligt Paul är "oj" det allra vanligaste svenska ordet. Till & med vanligare än "jaha" & "nähä" & de sistnämnda använder han ändå för att identifiera svenskar på när jag inte är i närheten & kan konfirmera att det är svenska han hör. Men... OJ så spännande det var, OJ vad Kalla imponerade &  OJ vad glad jag är!

Kanada har aldrig vunnit ett guld i männens konståkning, idag var dagen då alla trodde/hoppades att det skulle vända. Kan inte föreställa mig hur nervös Patrick Chan måste ha känt sig när han åkte ut på isen med ALL den pressen på sina axlar. Det gick inte hela vägen, det blev ett till kanadensiskt silver & ytterligare minst fyra år tills drömmen kan bli verklighet.

 

Själv satt jag mest & kände... tja, att det var rätt platt. Det fanns inte en enda åkare som verligen berörde mig. Sure, jag tyckte synd om Patrick - men ingen åkare sporrade ett endaste lilla WOW eller ryggrys. Har väl aldrig varit något större fan av Evgeni Plushenko, men när han lämnade innan korta programmet föll mycket av spänningen ihop för mig. Lite Nasses ballong så där, bara det att det inte ens fanns någon ballong. Med Plushenko försvann liksom den enda verkliga stjärnan.

Så länge jag kan minnas har jag älskat ekorrar helt vansinnigt mycket. De är så söta att jag liksom inte vet vad jag ska ta mig till & jag minns hur jag som liten hoppades att jag någon dag skulle hitta en liten ekorrunge som jag kunde rädda & föda upp hemma innan vi släppte ut den igen. Bästa grannarna på gatan var ett gammalt par som hade handtama ekorrar i trädgården & ett av mina största barndomsdraman... överkörd ekorre som jag & min bästis hittade. Vi var tvugna att gå in på konsum & plocka på oss en fruktpåse så att vi kunde bära hem den för begravning. Minns hur vi spikade ihop ett litet kors som vi sedan präntade ner "Här vilar en ekore" på. Anyway, när jag flyttade hit till Kanada insåg jag rätt snabbt att jag fått jackpot på ekorrfronten - finns så galet mycket ekorre här! Dels svarta, men även fluffiga grå - som är mina favoriter förutom skogsekorrarna vi har uppe i stugan. Paul, som vet att jag tycker att det är hysteriskt roligt att se på när ekorrarna gräver ner nötter på hösten, skickade mig därför det här lilla guldkornet idag. Har sett det typ 5 gånger redan & bara dör kärleksdöden över världen snällaste hund & världens troligtvis mest desperata ekorre.

Paul hade inte världens bästa dag idag, så jag försökte muntra upp bäst jag kunde - köttfärslimpa till middag! Det verkade hjälpa. Paul sa att det kändes väldigt "pikkulauantai" & jag bara "Eh... va?". Visade sig att Paul typ hela dagen peppat sig själv med att det var lill-lördag, för att få allt att kännas lite festligare. Så mycket hade han sett fram emot det att han till & med googlat det & därmed lärt sig att konceptet existerar både i Norge (Lille Lørdag) & i Finland (pikkulauantai).

 

Himla nöjd över att lill-lördag numera är ett etablerat begrepp i vår familj, I mean... för ett litet tag där kunde Paul MER än jag om lill-lördag!

Nu har jag sett alla semifinaler samt finalen i sprint & om vi bortser från allt drama (eftersom jag antar att det kommer att dryftas till leda i Sverige) så måste jag ju konstatera att jag helt plötsligt blivit en väldigt lättrörd individ. Lipig kan vi väl också kalla det för. Inte bara att jag grinade över den där öl-reklamen, nej idag gick jag igång på det här klippet. Tyckte att det var så himla fint av kanadensaren att komma kutande med en extraskida & jag kände mig så där patetiskt stolt... Blir väl så för att jag bott här rätt länge ändå, det känns liksom lite som mitt alldeles egna surrogatland. Å andra sidan erkände Paul att han smyggrät lite när det här hände, så jag behöver kanske inte skämmas så mycket. Bara konstatera att sport BERÖR!

Med två vinter OS i ryggen (ja ja ja... ett & ett par delar, Sochi har ju inte hållit på så länge) som utlandssvensk har jag ju lärt mig att man inte direkt kan förvänta sig att få se det man själv tycker är intressant. Skidskytte som exempel, kanske världens mest spännande sport enligt mig - men inte enligt Kanada. Däremot tycker de att puckelpist & typ långfärdsskridskor är höjden av sportsligt pirr. Vi har alltså sett mer puckelpist under de senaste två dagarna än vad jag sett sammanlagt i hela mitt liv. Hade gärna sett liiiiite skidor på plant före som motvikt, men jag tror att herrarnas sprintfinal som tydligen (enligt svenska internet-tidningar) var olidligt spännande kommer att klippas bort totalt. Helt enligt devisen att skidskytte & längskidor inte är sexigt nog (se punkt nummer ett & försök förbise att Island tydligen inte räknas till skandinavien).

 

Idag är alltså en sån dag då jag längtar tillbaka till Sverige - svenska sportkommentatorer & en vinkling som känns mer bekant för mig. Även om jag tycker att svensk TV är sjukt mycket bättre på att försöka att vara opartiska. Vinner en norrman en gren så känns det ju som om det i alla fall hade inkluderats en snabb intervju med vinnaren, inte enbart en monolog från svensken som kom på plats 23!

Klockan fem i elva knackade vi på hos ambassaden & blev insläppta. Sen fick jag fylla i ett formulär där jag angav hur länge jag bott utanför Sverige, att jag skrivit ut mig & annat av intresse för myndiheterna. Själv var jag mest nervös. Mitt förra passkort var orchfult - så jag bara bad till de högre gudarna att jag kunde få till ett vettigt kort. Den lilla snabba titt jag fick på det innan ansökan gick iväg verkar lovande. Wooot, kanske att jag kan resa de kommande fem åren & inte skämmas ihjäl! Himla roligt var att när all businnes var avklarad så säger ambassadkvinnan "Och Ida, vilken fantastisk kokbok du satt ihop - så imponerande". Gjorde mig så otroligt glad!

 

Efter att vi avverkat ambassaden var det dags att försöka få tag på ett nytt däck, inte direkt aktuellt att köra hem på en liten gummi munk. Checkade in på Canadian Tire & sen parkerade vi oss på Starbucks. Två timmar tog det innan vi tillslut fick ett nytt däck på bilen. Kommer inte ihåg när jag senast varit så hög på socker & koffein!

Road trips går väldigt mycket bättre om bilen inte får punktering mitt ute i freaking ingenstans. Tack & lov hade vi i alla fall täckning så att vi kunde ringa till CAA (Canadian Automobile Association) & efter 45 minuter eller så dök det upp en urskäggig gubbe som bara bände av däcket utan att se alltför ansträngd ut (Paul hade försökt få av det med en pyttig liten "bultlossare" & det gick inte...). Det kändes ju lite småsurt att rulla in i Ottawa i 80 kmh, men jag försökte att se det från den ljusa sidan - vi kom ju fram i alla fall & vi hade inte katterna med oss så det var en himla lättnad. Checkade in på hotellet & de bara "Tyvärr finns inte rummet du bokade tillgängligt, så vi har gett er ett annat rum". Hade väl ett ögonblick där jag fasade för att de skulle ha förpassat oss till någon städskrubb i källaren, istället öppnade vi dörren till... ett vardagsrum.

Nu ska Paul & jag iväg på mini-road trip till Ottawa! En nätt liten tur på 5 timmar eller så som kommer att ta oss till Kanadas huvudstad, där vi ska gå på mysig restaurang ikväll, kanske titta lite på OS på hotelrummet (vi har ju inte TV här hemma... så man får passa på liksom!) & sen dyka upp på ambassaden i morgon förmiddag för passförnyandet.

 

Klockan är just nu 09.20 & vi hade sagt att vi senast skulle lämna huset 09.30... om vi packat än? Nej inte riktigt, himla skönt att vi båda två opererar enligt det finfina ordspråket hakuna matata!

Jag har länge velat ha ett mindre hyllsystem till mitt lilla kontor, något sött där jag kan förvara pennor & annat pyssel. Så när vi hittade Råskog på IKEA var det inte så mycket tvivel om saken, den var bara tvungen att följa med hem. Efter lite IKEA-pyssel (som jag älskar - vilka är de personer som inte gillar/kan skruva ihop IKEA möbler & är de kapabla att äta med gaffel?) var allt färdigt & klart för inflytt. Bara det då att två av tre hyllplan var upptagna innan jag ens hunnit lägga ifrån mig skruvmejseln.

Klockan är 12 på dagen här i Toronto & det här är pigghetsgraden på Digby:

Alla Hjärtans Dag närmar sig & jag har börjat fundera lite. Är ju ingen större fantast av denna dagen av en mängd olika anledning, av varav vi kan nämna ett par:

 

1) Men usch för högstadiet när det verkligen kändes som den dag då det poängterades hur opopulär man var, inga rosor till mig

2) Mitt ex & min årsdag

3) Det känns så fejk, sitta & betala överpris för en specialkomponerad meny tillsammans med 72 andra par som är på en "speciell" date

 

Nope, fungerar inte riktigt för mig. Dessutom... det här låter ju så himla skrytigt, men jag tycker att Paul & jag så kärleksfulla året om att jag inte riktigt känner att vi behöver en dag då vi tar i så att vi kräks. So, jag tänker att det här kanske kan bli en dag då vi hjälper till istället. Den där middagen på Ronald MacDonald House fick mig att vilja hjälpa till mer & att ägna denna kärlekens dag åt att göra någon annan glad känns så himla fint & klockrent. Måste bara komma på VAD vi kan göra & VAR vi kan tänkas behövas. Har ju en vecka på mig att spåna fram något så nått måste jag väl kunna komma på!

Nejmen vad trevligt - vi fick helt enkelt så mycket snö under natten att Paul fick jobba hemma idag. Eftersom jag gissar på att Toronto sammanlagt har kanske två plogbilar så går det inte att ta sig fram i nuläget. Vi försökte, men efter att ha ägnat mer än 30 minuter åt att bara skotta ut bilen så tog vi oss inte ut från dalen där vi bor. För mycket snö, bara slirande däck. Så nu är vi typ insnöade... inte helt insnöade, för då krävs det att man har så mycket snö att man kan använda ytterdörren som kylskåp, men ändå tillräckligt mycket för att vi skall kunna mysa ihop inne i huset hela dagen. Det bästa i hela kråksången är att vi till & med storhandlat innan (gasp, så inte oss) snön kom in, så nu känner jag mig som en liten nöjd, strävsam, nybyggare. Tucked in for winter.

Paul igår, kvart över 5, på skype: Älskling, jag är jätteledsen - jag hade skickat efter en 6-månaders present åt dig men den har dessvärre inte kommit fram än.

 

Moi: Vad gulligt! Det gör inget, kom hem med sushi så räcker det som present!

 

Inombords "HJÄÄÄÄLP! Present... faaaan, för 6 månader också?! Vad ska jag hitta på, kan jag göra något?!". Rådbråkade hjärnan & kom på att jag sett det här receptet tidigare under dagen & att det kändes som om jag kanske hade alla ingredienser hemma. Vilket jag hade, det finns en bakgud & hen håller mig om ryggen. Så när Paul trillade innanför dörren med sushipåse i näven stod jag där med nygräddad kaka & låtsades som om jag planerat det heeeela dagen. Sen hade jag kanske kunnat välja ett recept som såg lite mindre klet ut, men Paul såg himla nöjd ut när han högg in på den & det är väl huvudsaken.

Idag är det 6 månader sedan vi gifte oss. Ibland känns det som om det omöjligt kan vara så länge sen & ibland som om det måste ha varit bra mycket mer än så. Tänker att det är samma sak här som med andra saker jag har kärt, att jag förlorar tidsbegreppet lite. Tycker ju till exempel att vi fick Digby typ i förrgår, samtidigt som om han varit en del av mitt liv för alltid!

 

På samma sätt har allt & inget förändrats sedan vi gifte oss den där sensommardagen... En av de småsaker jag älskar allra mest med att verkligen vara gift är när Paul kallar mig för sin fru - då får jag sånt där lyckorus nedför hela ryggen & tillbaka!

För alla er i Sverige så är det här en vanlig helg, men här i nordamerika är det Super Bowl Weekend & det mina vänner är STORT. Till & med här i wannabe hockey-nationen Kanada. I alla affärer frågar folk om man ska se matchen & på LCBO (Ontarios motsvarighet till Systembolaget) har det varit kaos i typ en vecka. Kan bara spekulera i hur mycket öl som sålts... & på det temat, Trillingnöten i NY fick TV-lösa moi att inse att till & med reklamerna ändrar karraktär under Super Bowl. Så där så att det är en tävling i vem som presterar bäst! Satt igenom de 10 bästa klippen från förra året &... alltså lite pinsamt här, men jag började gråta av ett klipp. Hade någon sagt att jag skulle lipa av en ölreklam innan hade jag skrattat ihjäl mig, men Budwiser lyckades ta mig fan. Var tvungen att kolla upp deras annons för i år & även om den var söt så var den inte cry-worthy. 2013 års version dock... har nog inte känslolipat så där över något som visats på TV sedan jag senast såg Lejonkungen. 

Vaknade i morse av att Mammut var stängt upptagen med att förse sig själv med vatten. Någon hade dock varit glupsk nog att det inte fanns tillräckligt med vatten för att liten skulle kunna dricka direkt ur koppen så vi fick ägna oss åt dipp metoden:

Som i många andra stora städer ligger sjukhusen här i Toronto i framkanten om man jämnför med landsortssjukhusen. Det innebär att många familjer måste åka in till Toronto när deras barn blir sjuka. Det är naturligtvis en fruktansvärd situation att ha ett sjukt barn i sig, men det blir inte lättare av att lämna hus, rutiner & trygghet bakom sig & hamna långt borta i en storstad. Det är här Ronald McDonald House kommer in i bilden & erbjuder en fristad för dessa familjer. Faktum är att världens största Ronald McDonald hus ligger just här i Toronto - en oas med lekrum, bibliotek, biosalong & en alldeles egen lite skola. Alla som jobbar eller spenderar volontärtid där brinner verkligen för att göra livet lite lättare & ljusare för familjer i behov. Eftersom många föräldrar varken har tid eller ork att laga mat har de bland annat startat upp ett program som de döpt till "Home for Dinner". HfD innebär att ett gäng volontärer kommer in en lördagseftermiddag & lagar mat till alla som bor i huset. Pauls kontor fick nys om det hela & skrev upp sig som frivilliga. Eftersom jag bakar till alla deras födelsedagar var det rätt självskrivet att jag blev ansvarig för bakhörnan, så den här dagen har varit ett riktigt bakmaraton. Räknar på att jag i runda slängar fick ihop 280 cupcakes...