MsBree

Började dagen tidigt med frukost på vårt lokala brunchställe & Sandra kämpade mot gråten genom sina ägg. Det här var nämligen dagen D, dagen då hon lämnar Ontario bakom sig & påbörjar sin resa ut mot bergen & västkusten. Hon har ju pratat om att flytta dit så länge jag känt henne, & länge innan dess, men det är klart att det är en sak att prata om det & en helt annan sak att faktiskt göra det. Sen kan jag tänka mig att det bli ännu värre när det har varit en så lång startsträcka som det har varit för henne. När jag flyttade hit till Kanada var det ju lite från noll till ingenting, blev antagen i juli & flyttade i september, så det fanns helt enkelt inte tid att oroa sig så mycket. Ja... & så är jag något mer hakuna matata än vad Sandra är. I vilket fall, hon tog sig genom äggen, vi packade det sista i bilen & sen följde fem vändor av kramar innan vi tillslut vinkade av henne från trappen. Hon var så himla ledsen över att säga hejdå, men jag tröstade med att det blir lättare för varje gång. För det är ju så, det är allra värst att säga hejdå första gången, sen blir det lite mer vana. En del av livet som inte på något sätt är trevligt, men som det bara är att acceptera & göra sitt bästa utav. Det är väl lite så det är med att följa sina drömmar överlag... det är inte en helt smärtfri rutt, men på det stora hela väger de positiva bitarna över & det är vad det gäller att fokusera på när det känns jobbigt.