MsBree

Tänkte att jag skulle uppdatera er på hur det går med babyfilt nummer två, den som min vän ska få i höst när hennes lille/lilla kommer. Eller, förhoppningsvis har jag den klar innan dess! Hitintills går det i alla fall frammåt rätt bra.

Vår i luften, så himla härligt! Vi premiär tog ut katterna på trappen & Mammut typ dog av glädje, det är det här han har längtat efter i ett halvår nu. Sol i ansiktet!

Jag befinner mig i en väldigt pysslig fas känner jag & nu har jag börjat kasta getögon på min kontorsstol. Vi plockade upp den för ett par år sedan på en liten antikaffär för lite över 200 kr, så jag känner att jag kan experimentera lite hur jag vill med den utan att förstöra en direkt dyrgrip om det skiter sig. I nuläget ser den ut så här:

Efter mycket funderande & huvudkliande har jag löst problemet med att få mina två babyfiltar att sitta ihop. Kardborreband - fast långa bitar fungerade inte (såg ut som skit när jag försökte sy fast det) utan jag fick köra på flera småbitar istället. På den virkade sidan syns inte stygnen alls, medan det ser ut så här på tygsidan.

Har inte haft en höjdarmorgon idag eftersom jag redan i ottan infann mig på en av de läkarkliniker som är godkända av Canada Immigration. Väntrummet var fullproppat & personalen pratade med så bred kinesisk brytning att jag knappt förstod något av vad de sa. Lätt en av de mest opersonliga platser jag någonsin varit på, kände mig helt som ett kreatur. Bara det att sjuksköterskan knäppte upp min BH bakifrån medan jag la ner min jacka... kändes inte OK. Sen kom läkaren in & bara ryckte upp tröjan för bröstchecken (de kollar för bröstcancer) & drog ut min byxlinning så långt det bara gick (check på fri sikt hela vägen ner) för att kolla min mage för ärr/cancer. Allt utan att riktigt prata med mig, måste erkänna att jag bara dog lite inombords. Kände mig inte alls behandlad som en individ - helt förnedrande & så vidrigt rent ut sagt. Känner lite att den där symaskinen kunde ha väntat tills nu, för det här var sju resor värre än cell-provet. Usch. Fast nu är det gjort i alla fall, läge att förtränga & gå vidare med pappersarbetet för att få mitt permanenta uppehållstillstånd. Känner rätt starkt att jag FÖRTJÄNAR det efter detta. 

 

Sen på tunnelbanan hem, en helt annan nivå på vidrigt. Satt bredvid en tjej som satt & åt sin frukost/lunch. Vilket är lite småäckligt i sig kan jag tycka, inte direkt den miljö jag hade velat äta något i. Fast sen... sen drog människan upp en spegel ur väskan, öppnade upp gapet så mycket hon kunde & började inspektera sin tandställning för att se hur mycket mat som fastnat. Hon konstaterar efter diverse petande & sugljud att det behövdes en insats, så hon drog upp en liten "tandställningstandborste" & började fila runt med den. Fram till den punkten befann jag mig väl i någonslags total chock över hennes uppförande, men när borsten började sprätta runt vanknade jag upp ur perplexiteten & bytte snabbt plats. Kände att jag inte behövde toppa dagen med att få hennes lunchrester sprättade i ansiktet!

Sedan senaste säsongen av Downton tog slut har vi velat runt utan att ha en bra TV-serie att falla tillbaka på. Vi har ju inte riktig TV, utan laddar ner hela säsonger, men det är skönt att ha något att titta på de kvällar då ingen av oss riktigt har ork att hitta på annat. Häromdagen beslutade vi oss för att ge "Once upon a Time" en chans & nu är vi helt fast. Första kvällen såg vi fyra avsnitt på raken & kom inte i säng förrän klockan var ett på natten... Älskar allt som är sagobetonat, så bortsett från att specialeffekterna är lite småkassa är det här helt perfekt. Fram till att Game of Thrones börjar igen, för då sätts allt annat åt sidan! I vilket fall, inser så här efter ett par avsnitt att jag har lite dålig koll på de klassiska sagorna. Sånt som en gång i tiden satt i huvudet är lite luddigt nuförtiden, typ Rumpstiltskin. Um, är ju rätt säker på att han förekom i någon saga när jag var liten - men exakt hur sagan gick, dimmigt. Blir liksom lite småirriterad på mig själv för att minnesbanken inte fungerar, medan Paul påpekar att det är bra eftersom det hela blir mer spännande så. Jag kan ju ge honom en liten poäng, men jag hade bra mycket helllre velat komma ihåg alla berättelser exakt!

Åh jag är så kär i mitt "nya kontor" - det har ju varit mitt i flera år i & för sig (även om det dubblat som gästrum under perioder) men aldrig har det känts som om jag verkligen haft användning för det. Nu däremot, nu känns det som om jag vill bo där! Skrivbordet gör så himla stor skillnad & det är helt perfekt, jag kan till & med luta bordsskivan i fall att jag vill!

I nuläget försöker jag ju få ordning på alla papper som ska in för min visumansökan, men efter det har jag beslutat att jag måste sätta mig ner & ta mig en ordentlig funderade på vad jag vill göra med mitt liv. Geologin som jag älskade alla år i Lund har ju inte varit samma sak här i Toronto, snarare att jag känner tvärt om för ämnet nu. Trist men sant - så då är frågan om jag vågar mig på något nytt. Det där har jag gått runt & fnulat på rätt länge. Tills idag, då jag letade reda på en intervju farmor gjorde med P4 häromdagen. Satt & lyssnade på farmors samtal med journalisterna & jag insåg verkligen hur min egen lilla farmor är VÄRLDENS BÄSTA EXEMPEL på att det aldrig är för sent att lära sig något nytt. Vågar farmor så ska väl banne mig jag också våga tänker jag!

Idag stod middag på schemat, med våra nya vänner Eric & Aniella - scen, vårt hus. Det här resulterade som vanligt i febril verksamhet i det Chvostekska hemmet. Paul & jag ser nämligen alltid gäster som en utmärkt ursäkt att "ta itu" med saker som vi skjutit upp på obestämd tid. De kan tyckas irrelevanta för vad som komma skall, I mean - medelsnittsgästen förväntar sig kanske inte direkt att man målar om för dem... men det blir ju liksom ALDRIG gjort annars! Som mitt kontor, som inte har fyllt någon som helst funktion för att jag inte haft ett skrivbord. Well, now I do! Paul & jag åkte helt enkelt ut till IKEA & 1.5h innan gästerna dök upp satt vi med träplugg & små skruvar & drog ihop Linnmon/Finnvard... & det var så sjukt varmt i mitt lilla rum & ingen av oss hade duschat än & nere köket smälte glassen som vi glömt att ställa in... Jag tittade upp på Paul & bara skrattade - det är så roligt att komma på oss själva med att vara så stereotypt Ida & Paul att det liksom knappt finns!  

 

Hur mitt nya skrivbord påverkade middagen? Nja kanske inte så där jättemycket, men hjälp så trevligt vi hade! Jag känner att det är början på en fantastisk vänskap, bara det att de var SENA - åh så lycklig det gjorde mig! Finns inget värre än gäster som plingar på dörrklockan 1 minut efter utsatt tid då Paul fortfarande står i duschen. Jo, för vi hann faktiskt få in var sin session i duschen innan de kom. Känns lite så där småviktigt när man älgat genom IKEA med övertunga prylar & andan i halsen!

Vi har en stenhård regel här i huset, INGA KATTER PÅ BORDET. Fast, det är OK med framtassarna har vi kommit fram till. Mycket för att Digby vill sitta med vid bordet varje gång vi äter middag. Av någon anledningen är det jätteviktigt för liten att vara med, så han sitter ofta på sin stol & väntar på att jag ska bli klar med maten i köket så att middagen kan starta. Det är så där sött att jag bara dör. Kanske för att jag är helt oimmun mot söta katter, men tack & lov delar Paul min syn på det hela - att det här är söthet som måste förvaltas. Så framtassar på bordet får godkänt. Sen anser jag att katter inte ska matas vid bordet, medan Paul ofta glömmer bort den biten... & jaja, jag ser kanske lite mellan fingrarna.

Vissa dagar är bättre & vissa dagar är sämre & det här var helt klart en sämre dag. Vaknade & kunde liksom med en gång känna hur hela jag kändes som om jag sålt smöret & tappat pengarna. Vilket mitt intellekt snällt nog genast kopplade till fenomenet PMS & det gjorde ju inte direkt saker & ting bättre. Hade jag kunnat hade jag stannat inne & borrat ner mig bland soffkuddarna, men nu stod handledarmöte på agendan så det var bara att försöka klista på ett "nejmen jag mår prima & känner mig inte alls nere" ansikte. Vilket höll i cirkus 10 minuter in på mötet. Fina lilla Martin har nämligen inte heller haft någon speciellt fab marsmånad det här året, så de där första 10 minuterna ägnade han åt att berätta om den svåra hjärnskakning han fick i början på månaden. Han avslutar hela historien med att säga "Men usch, det här var ju bara deppigt - så nu kan du väl berätta vad du har gjort! För jag är säker på att du har haft en MYCKET bättre månad, med vårsolen & allt hopp om att saker & ting snart kommer att börja gro & spira!".

 

& där satt jag & kände mig som den mänskliga motsvarigheten till Kartagos saltade jordar. Check på att gråta inför min handledare. Suck... & jag satt på tunnelbanan hem & bara "& inte ens en drinkjävel kan jag ta när jag kommer hem". Det här med att gå runt & vänta, det är jag inte så bra på.

Så länge jag kan minnas har passfoton varit ett litet ömmande I-landsproblem, en källa till irritation helt enkelt. För det har aldrig spelat någon roll hur noga jag kammat håret innan, valt smycken, pysslat med outfits & smygövat "photo face" i spegeln - jag har ändå alltid stått & glott på resultatet i stressad vanmakt över tingens jävlighet. Jag har svurit inombords & förbannat den makthavare som sett till så att jag måste dras med eländet de nästkommande 5 åren & så har tiden sakta tickat vidare & tillslut har det varit dags för den stora stunden igen &... ytterligare ett antiklimax. Tills idag! Haha! Jackpot på passfronten! Jag tror jag lägger ner resandet för resten av livet nu.

Jag har inte gått & dött, bara varit väldigt upptagen med något rätt viktigt - min visumansökan för att bli permanent boende här i Kanada. Vi har liksom tassat runt den här processen i flera år utan att ta steget, det har varit så många "om" & "kanske". Kanske att vi flyttar tillbaka till Sverige, men om vi får ett erbjudande att åka ut på ett riktigt äventyr... Så har det låtit & inget har blivit gjort. Fram tills nu, när jag tog mig i kragen & frågade mig själv vad jag verkligen ville & eftersom jag i nuläget inte vill flytta tillbaka till Sverige så känns det här som det bästa alternativet. So, nu har jag suttit & påtat ihop typ 30 sidor fotobevis för att styrka vårt förhållande, samt laddat ner alla våra flygbiljetter från 2009 till idag. Jag har printat papper för polismyndigheten i Sverige (måste bevisa att jag är tidigare ostraffad) & i morgon ska jag beställa en tid hos doktorn för att röntga lungorna så att jag kan bevisa att jag inte går & dras på tuberkulos. Ni hör ju hur omständigt det är... men jag känner att jag har haft himla vind i seglen den här veckan & att jag verkligen fått så mycket gjort!

 

Till er som aldrig någonsin kommer att behöva gå igenom den här processen vill jag dock säga "Grattis"... Till er som sitter/har suttit i samma båt "Jag känner med er".

Vaknade med ett PLING i morse & bara "men jag har ju ingen nåldyna!". Vet inte riktigt varför det var den första tanken som slog mig i morgondimman, men kanske att jag drömt om igelkottar eller sjöborrar... I vilket fall, direkt efter frukost satte "projekt nåldyna" igång & här är det färdiga resultatet!

Det är ju lite pinsamt, men det tog mig hela dagen att producera "underfilten" till mormorsrutefilten. Känner att det inte ska ta fullt så lång tid att foga ihop rektangel 1 med rektangel 2... men det var så himla många nya komponenter som jag var tvungen att ta mig igenom att tiden bara rann iväg. Packa upp symaskinen, läsa manual, peta på alla knappar på maskinen & göra felsök på vad jag knapprat in så att stygnen såg ut som hej kom & hjälp. För att inte tala om att klippa till tygerna, nåla, sy, sprätta upp allt, nåla & sy igen...

Ni vet den där dagen då det snöade så mycket - då jag kröp ner i soffan hela dagen & bara pysslade... Tänkte att jag måste visa vad jag fixat med. En liten mormors-rute filt.

Vi tog en liten road trip idag & körde till USA. Målet var kanske inte det mest glamorösa... Walmart, som jag avskyr & försöker undvika så gott det går, men när symaskinen jag ville ha fanns där men inte i Toronto var det inte så mycket att välja på. Ja, eller... vi hade ju kunnat beställa efter den - men då hade vi fått betala minst $100 mer för samma maskin. Då kändes det värt med en liten US-tur, speciellt som jag hade ett visa-waiver i mitt pass som jag behövde en round trip för att få bort. So US it was innan vi körde tillbaka hem till Kanada igen - dock inte raka spåret till Toronto. Eftersom Pauls gudföräldrar bor åt Buffalo-hållet passade vi på att hälsa på dem på sjukhuset där Pauls gudfar just nu ligger inlagd. Vi köpte med oss en hel laddning portugisiska vaniljgrottor som uppmuntringspresent & de luktade SÅ gott att till & med jag blev lite frestad.

En sak är alldeles säker, det BLIR bara inte tråkigt när det finns en Paul i huset. Människan har en fenomenal förmåga att hela tiden hitta på små bus som får mig att skratta, om än med en smula ögonhimlande på köpet. Som idag... fredag så han kom hem med tulpaner mitt i middagsbestyren. Så jag bad honom att hitta en temporär vas. Tydligen lämnar "temporär vas" fältet rätt fritt...

Happ, så var dagens pärs avklarad. Kan ju inte påstå att det på något sätt var trevligt, men jag känner mig nöjd över att jag vågade gå. En sak som var himla skön var att jag fick ett annat orosmoln raderat. Samma dag som jag hade den allra västa baby-nojjan, & var som allra mest ledsen, tog jag en dusch för att rensa huvudet. Bara det att jag upptäckte en massa konstiga små märken som jag inte sett tidigare. Um... inte det allra bästa upplägget när dagen i övrigt är missär & det känns som jungfrufödslar är mer sannolika än att vi ska få en baby. Så när Paul kom hem från jobbet en stund senare möttes han av fru i upplösningstillstånd.

 

Moi - Uhuuuuhuhuhu... I'm barren AND I have cancer!

Paul - Eh, what? NO, no honey - you're not and you don't have cancer.

Moi - Yes I do! Look! (visar märkena)

Paul - Honey, I'm sure that's not cancer!

Moi - Sniff... no? What is it then?

Paul - Nothing! Probably just some age related warts!

 

Sug på den karamellen. Åldersrelaterade. Vårtor. Vi kan väl dra en barmhärtighetens ridå över vad som sedan följde, men låt oss samtidigt konstatera att det inte var den bästa peppen som någonsin levererats av en man till sin fru. Har väl gått runt & ångestat lite så där lagom över det här sedan dess, så det var världens sten från min bröst när min läkare konstaterade att det rörde sig om eksem. Alltså, trodde aldrig att jag skulle bli GLAD över en eksemdiagnos - but there it is! Får en inte så mycket så får en i alla fall vara glad för det lilla!

Jag har brunnit för det här med att samla in pengar till bröstcancerforskningen i så många år - slitit med "bake sales", virkat tofflor, gått 30 km i spöregn & burit knappar & rosa band in i oändlighet. Cancer har kontinuerligt sagts i samband med "LET'S BEAT IT"!

 

& ändå... i alla dessa år har jag kurat hemma, fegat för att gå & kontrollera att allt stämmer när det kommer till mig själv. Hur ska vi kunna slå cancern om till & med de som strider mot den inte vågar gå & kontrollera sig? Under åren har vänner & släktingar berättat om resultat som visat på cellförändringar, berättat om operationer & oro, men jag har fortsatt att dra täcket över huvudet. Tills jag läste det här inlägget av Alex - ångestklockan klämtade & jag tog mig i kragen. Så nu sitter jag här, nyduschad & med en stor klump i magen, med en läkartid om lite drygt 1.5 timme. Det känns rätt skit, det måste jag medge - men väldigt, väldigt, viktigt.

 

Alex... jag hoppas att du har fixat en tid du med. Samt att du skakar fram en trevlig belöning efteråt - själv har jag bestämt att jag ska bli med symaskin i morgon!

Mammuts årliga hälsocheck stod på morgonens schema. Det här brukar vanligtvis vara en rätt trevlig tillställning. Vi åker till veterinären, vi hälsar på huskatterna, alla som jobbar där säger OH & AH för att de tycker Mammut är så söt & sen åker vi hem. Inte idag. Mammut var på grinigt humör redan när vi kom in & när det väl var dags för att ta tempen, ja då exploderade han. Paul & jag stod i total chock & såg på när vår söta lilla kisse i all hast blev insvept i en handduk medan han skrek så att spottet yrde. Needless to say, rabies-sprutan var inte så mycket mer poppis... Vi kände väl oss minst sagt rätt stukade när vi travade ut därifrån & farbror Mumin har tryckt i sin transportbur ända sen vi kom hem.

Men vad säger ni, lill-lördag & allt - då får vi klämma in ytterligare ett I-landsproblem!

Ståndarna på liljor... Varför har inte de odlats bort?

Alltså... lite känner jag att jag får skylla mig själv, det är bara dumt att hålla på att skriva saker så som att det finns hopp om våren. För det kommer ju inte att bli vår i år - meterologerna har ju refererat till den här vintern som en "Game of Thrones" vinter sen i november... då är det ju bara naivt att tro att snön ska smälta bort! Som sagt, +10 igår, -10 idag & så 15 cm snö på det. Det var himla trevligt där igår, men check på att vårdrömmen gick & dog idag. 

Idag var det lite vår i luften, så där pass att jag nästan börjar känna hopp! Ni vet, när det fortfarande är en massa snö ute men det PORLAR! Absolut vårvibbar på den! Så då passade det perfekt med en liten promenad ner till Bloor där jag mötte upp med Megha & hennes kusin som var & hälsade på från Boston. Pedikyr på schemat! Måste erkänna att jag saknat det sen farmor åkte hem, så det här var välkommet! Dessvärre fick vi inte plats på den salong farmor & jag gick till, så vi testade en ny som inte var riktigt lika bra - men vårfina naglar har jag i alla fall! Blev ett bronsigt-persikofärgat lack & nu kommer det att vara skoj att duscha åtminstone den närmsta månaden. Jag vet att det är en liten sak i sig, men jag tycker att det är SÅ mycket vardagslyx! Dagens I-landsproblem: som vanligt, välja färgen...

Känns som om ett par av er nappade på konceptet virka - kul! Varje gång jag ger mig på ett nytt mönster så brukar det gå lite i den här stilen:

 

Ruta 1: Ida tänker att det är omöjligt att virka & att personen som skrivit mönstret skrivit FEL bara för att jävlas

Ruta 2: Helt plötsligt går det MYCKET bättre, det känns nästan lätt!

Ruta 3: Ida tror att hon kan mönstret & fri-virkar utan att checka mönstret, rutan blir fulare än ruta ett...

Ruta 4 and onwards: Efter de tre första rutorna är allt bara en fråga om att orka ta projektet till slutdestinationen. En stor del av den här biten tillbringar jag med att tänka "Men alltså... tänk om jag kunnat göra det här som ett jobb. Så underbart!"

 

So, det jag egentligen vill ha sagt - misströsta inte om det inte går så bra i början. Det tar ett tag att sätta sig in i det hela! Lyckas ni sen få ihop en tillräckligt stor trave rutor för att kunna sätta ihop en filt så måste jag sticka in en liten varning. Sy inte ihop alla rutor så fort de är klara - det är döden. Ni kommer att få världens fulaste, buckligaste, filt hur hårt ni än jobbat på den! Alla rutor måste "blockas". Det görs lättast genom att spreja alla rutor med ljummet vatten, dra & nåla sedan ut dem så att de är jämnstora. Använd ett måttband! Har ni dåligt tålamod går det att stryka lite på rutorna så att de torkar fortare.

Alltså, mitt inne i det här barntänket så är det ju svårt att fokusera på fördelarna med att inte vara gravid. Fast det finns en klart lysande stjärna. Sushin. Tacka gud för sushin & för den glädje denna maträtt skänker mig. Lycka i form av små risbitar. Paul kom hem med en ny laddning idag, för att fira att det är måndag & att det gått en vecka sen min krasch.

Jag tror att det är många som när en dröm om att en dag kunna virka eller sticka - det gjorde åtminstone jag i en massa massa år. Fast så tänkte jag alltid att det nog var himla svårt & så sköt jag på det till framtiden, till någon gång långt borta då jag skulle ha mer tid. Um... fast det där med att ha tid är ju ett lite småvanskligt begrepp, men kort sagt så kan jag väl tycka att om det finns tid till att titta på TV en timme varje kväll så finns det tid att lära sig virka. Det behövs liksom inte mer än så! Sticka däremot... det kämpar jag med fortfarande, så låt oss fokusera på mina bästa tips när det kommer till att lära sig virka.

 

1) Köp in material: Virka är tacksamt på det sätt att det inte behövs så mycket prylar. I princip behöver du en virknål samt ett par nystan garn (köp nystan, inte härvor om inte affären nystar garnet åt dig). Köp ett garn i bra kvalité, så inte ett akrylgarn, naturmaterial känns bättre i händerna & blir finare = det blir roligare. Köp inte ett garn som är för tunt, då tar orken slut rätt snabbt, utan ett mellantjockt. Just nu kör jag med ett "sport" garn - som är lite billigare än de aran-garn jag tidigare använt - samt en 3.5 mm nål. Nål & garn ska alltså matcha varandra. Fråga i affären om ni är osäkra! Oh, & det viktiga för mig är att garnen alltid går att tvätta!

2) Hitta ett mönster: Det finns hur mycket gratismönster som helst att ladda ner, så det finns inget behov av att köpa på sig böcker eller tidningar innan virkningen känns som något som fungerar. Välj ett enkelt mönster till att börja med - mormorsrutor är PERFEKTA. All virkning är baserat på att du upprepar olika stygnkombinationer om & om igen & ju färre typer av stygn du involverar, desta lättare blir det. Alltså, hitta något som ser enkelt ut... typ den här rutan. Kan du årskursett-matte (alltså, ett som i lågstadiet) så kan du virka den här rutan.

3) Börja virka: När du har ditt garn, nål & mönster är det bara att sätta igång. Fastnar du så finns det hur mycket hjälp som helst att få bara du googlar! Här har jag tidigare skrivit lite kring hur starten går till, fast det är alltid lite svårt med stillbilder - så här kan ni se en väldigt pedagogisk video.

 

Hoppas, hoppas, att någon av er känner er tillräckligt motiverade för att gå ut & köpa på er lite material! Det är så himla roligt & tillfredsställande att virka - så jag tycker att ni åtminstone ska våga testa! I mean, jag lyckades lära mig att virka helt på egen hand under en PhD-resa (dvs, mycket alkohol) så jag tänker att det borde vara piece of cake för vem som helst som inte försöker lära sig när de är småfulla! Med andra ord, ni kommer att avancera till gullviverutan på nolltid!

Alltså, jag vet att det är en kvadrat i olikfärgat garn - men jag är ändå så himla stolt över att jag fick ihop min lilla gullviveruta!

Nystansnurraren (hm... inte helt hundra på den svenska terminologin känner jag här, men ball winder på engelska) åkte fram idag igen. Det blir ju så när garn kommer i härvor. Det här kan mycket väl vara DET ROLIGASTE som Digby vet. Eller, det mest frustrerande - jag är lite osäker på vart hans känslor faller på skalan.

Jag har jobbat rätt flitigt på mitt blåklintsprojekt, men så tog allt det grå garnet slut - både hos mig & på affären. Tre veckor räknade de med att det skulle ta innan det kom in igen & så kan vi ju inte ha det. Jag behöver hålla igång med något kreativt & virkande är så där terapeutiskt att det borde vara obligatoriskt för... tja, alla! Det här hade ju kunnat vara förargligt om det inte vore för att jag har spanat & längtat efter att få testa ett annat blomstermönster. Så idag åkte vi iväg & köpte på oss en himla massa härvor i två gula nyanser plus världens finaste teal.

Tack för mat-tipsen, men det löste sig på det sättet att Paul förkunnade att han skulle komma hem med middag. Så det blev vegetariskt från en etiopisk restaurang & det gick faktiskt ner. Till & med så att jag tyckte att det var gott! Så himla skönt att äta något utan att det kändes helt fadd i munnen. Tror dock att en orsak till att det faktiskt smakade är att jag känner som om jag fått lite rättsida på alla känslor. Satte mig helt enkelt & ritade ett diagram med utgångspunkten hur jag mår just nu & alla faktorer som spelar in i de känslorna - press, jobb, familj & drömmar. Känns som om allt blev mycket klarare efter det & att jag faktiskt förstår vad alla känslor bottnar i. Så mycket skönare att ha saker & ting lite mer uppsorterade, än att bara hejvilt åka med den känslomässiga berg & dalbanan.

 

Vi kan alltså konstatera att distans & förståelse är viktiga beståndsdelar i att få mig att må bättre. Bara en sån sak som att jag har insett att den uteblivna aptiten inte är så himla konstigt - det är ett vanligt symptom som inträffar vid ett känslomässigt trauma. Som jag faktiskt får tillstå att veckans stora bomb var, åtminstone för mig & med de förutsättningar jag jobbar med just nu. I morgon känner jag att det får försöka vara en ny dag, en dag då jag återfår min vanliga röst - inte den gråtdarriga jag dragits med hela veckan.

Jag har inte riktigt haft någon aptit den här veckan utan har fått tvinga i mig mat bara för att jag vet att jag måste äta. I regel går mjuk/flytande föda lite bättre, så det har blivit mycket gröt & yoghurt. Enda fasta maten som gått ner i övrigt har varit sushi. Så här kan jag ju inte hålla på, det inser jag ju själv, men jag kan liksom inte för mitt liv komma på något som känns gott eller ens så där halvdant aptitligt. Ni råkar inte sitta på något jättegott recept som inte kräver för mycket ork att laga? Helst inget som involverar död ko eller gris, det går inte just nu, utan något lättare.

De senaste dagarna har ju varit helt episkt ledsamma, "The baby bomb version of Hiroshima" slog ner mig på andra sidan sulan av skorna. Det här har resulterat i att stackars Paul har hamnat i en sits som till & med deppiga jag inser inte är riktigt optimal. Så här... när jag är ledsen är jag ofta tyst i stora sjok. Så vi sitter i bilen eller ligger i sängen på morgonen & tystnaden från mitt håll är helt kompakt. Jag ligger där & försöker radera bort allt från huvudet som gör ont, tills det inte fungerar längre - då måste jag ventilera & säga något i stil med:

 

"It feels like the universe is against me"

 

Varje gång det här händer får Paul panik & vet liksom inte alls vad han ska säga - så han är tyst & där ligger jag & bara "Jaha... nej det är tydligen inte ens värt att argumentera, universum ÄR emot mig". Nu känns det i alla fall lite bättre, eftersom jag har förstått att han vill säga något - bara det att han inte vet vad. Innan var det verkligen så att jag kände att han inte tyckte att det var lönt att argumentera emot, jag hade ju rätt. So... take home message, kommunikation är A & O. Vetskapen om att han vill säga något uppmuntrande, bara att han saknar orden, fungerar ändå som lite balsam på själen.

 

& på det spåret - vi tänker nog lyssna på många av er & faktiskt berätta för Pauls syster att saker & ting gör lite för ont just nu.  Jag hoppas så innerligt att det inte kommer att såra dem, utan bara göra livet lite lättare.

Farmor ringer & frågar "Har du gått ut på promenad som jag sa att du skulle". Jag säger ja, jag gick ju trots allt fram & tillbaka till mataffären & jag hulkade bara de sista hundra något meterna fram till huset. Farmor fortsätter "Och du har ätit ordentligt & gått & hälsat på grannfrun?". Här har jag inte varit lika duktig - yoghurt & noll besök.

 

Men farmor, jag har målat en målbild & det är himla mycket mer än att bara ligga i sängen & krama kleenex-boxen!

Oj… jag vet inte riktigt vart jag ska börja, annat än med att säga tack till alla er som tagit er tid att lämna en kommentar på bloggen, skickat ett fint mail eller ett par rader på facebook. Jag har gråtit en hel massa när jag läst allt ni skrivit, men för första gången sedan i måndags inte bara för att jag är ledsen utan även för att jag är så rörd över att allt ni delar med er av!

 

Dagsformen idag… lite bättre, ingen har ringt på dörrklockan för att berätta att de är gravida så det är ett stort steg upp från avgrundsdjupet. Sen känns det också så mycket bättre eftersom många av er sagt att det är helt OK att jag inte kan separera min sorg från andras glädje i nuläget. Gör det mycket lättare eftersom jag verkligen har känt mig så oerhört usel över just den biten.

 

M skriver:

“Och jag kan inte säga att jag under dessa år blev 100 % glad för alla som blev gravida. Hemskt, men också sant. Väldigt själviskt av mig, vem vet vilka problem de haft innan de blev gravida? Men under den press man befinner sig så är man inte helt rationell, det är väl nån sorts reptilhjärna som tar över (jag skyller på det ;))”

 

Jag har läst de här raderna om & om igen & känner att jag kan börja landa i en lite sundare självbild. Att jag kanske inte är helt hemsk för att jag är så ledsen just nu. För att gå tillbaka till Peter Pans förtrollade värld, jag känner mig lite som Tingeling. Tingeling som är så liten att hon bara kan hålla en känsla i sig i taget… & jag som känner mig så liten på jorden just nu att jag inte mäktar med mer jag heller. Jag är ledsen just nu & det finns inte plats för så mycket mer än det. Nu är planen att försöka samla mig lite, andas & försöka ta mig tillbaka på banan igen. Fick i mig min frukost i morse, så det var åtminstone ett steg framåt på Tingelings krokiga bana på väg mot Landet Ingenstans, eller Önske Ön som den även kallas. Det är väl det jag får försöka göra just nu, försöka fokusera på hoppet att även vi ska nå den destinationen en vacker dag.

Ni vet scenen i början av Peter Pan när Peter & Tingeling kommer till Wendys & pojkarnas rum & tar med dem till Ingenstans... På en ojämn liten rad flyger alla barn ut ur sovrummet efter att Peter pudrat dem med Tingelings magiska stoft. Kvar på marken blir dock Nanna, eftersom Peter inte pudrat henne.

 

Just nu känner jag mig som Nanna. Paul & jag har försökt få en baby sedan i höstas & i nuläget känns det väl mest som att det är kattuppfödning som kommer att gälla för oss. Det är med andra ord väldigt jobbigt, som ni kanske märkt av här på bloggen. Det är så svårt att försöka att vara glad när alla ens tankar cirklar kring det här & man hoppas så otroligt mycket, bara för att bli lika grymt besviken gång på gång. Extra svårt är det när alla andra blir gravida... utom en själv som blir kvar på marken eftersom baby-stoftet inte riktigt verkar räcka till för oss också. Innan någon säger att argumentet "alla andra" inte riktigt är hållbart så nej, självklart blir inte alla andra gravida. Vår 60-åriga hyresvärdinna är till exempel väldigt ogravid, likaså Digby. Fast när tre vänner inom två veckor annonserar sina graviditeter på facebook så känns det rätt jobbigt. Lägg sedan till att vi igår fick reda på att Pauls syster & hennes flickvän väntar barn... följt av den vän jag ringde till idag för att gråta ut. Efter det sista telefonsamtalet kändes det verkligen som om något brast inombords, jag bara grät & grät & grät. Jag vill ju så otroligt gärna bara vara glad för deras skull, men det går inte när det känns som om någon har virat in mitt hjärta i två lager taggtråd & drar åt det så hårt det bara går.

 

Så... nu vet ni varför jag inte mår så bra just nu. Jag brukar försöka hålla sånt här för mig själv, det är ju så oerhört känsligt & privat, men just nu mår jag så dåligt att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det. Försöka få ut det ur kroppen, istället för att låta taggtråden härska på insidan.

Det är himla fint att när man känner sig riktigt nere på botten, då har man en liten katt som kryper nära, nära, intill & låter alldeles pipigt. Älskade lilla Digby vet att jag inte är på topp just nu, så han håller mig sällskap - som en liten, mycket fluffig, skugga. Det kan hända att jag inte orkar med bloggen i morgon, men jag ska försöka. Känner rent förnuftigt sett att det är bättre att försöka vara ett med världen än att bara dra täcket över huvudet.

 

& farmor, jag vet att du kommer bli jätteorolig när du läser detta så jag vill att du ska veta att jag är OK. Paul har inte lämnat mig, jag har inte fått någon hemsk diagnos & ingen har varit elak mot mig. Jag är bara lite besviken på universum & mig själv just nu.

Vet inte riktigt hur det kom upp igår, men vid något tillfälle nämde Anu (alltså mamman till den lilla tjej jag sitter barnvakt åt) att hon alltid känner det som om hon ligger sju år efter med allt hemjobb & att hon bland annat sitter på två ouppackade IKEA-möbler. Som ni vet älskar jag ju att skruva ihop IKEA prylar, så det satt ju inte långt inne att erbjuda mig att fixa dem åt henne nästa gång jag är över. Hon bara "But you ARE freaking Mary Poppins!!!". I bilen på vägen hem satt jag & skrattade åt det hela, har liknats vid många serie/sagofigurer genom åren men Mary P var en ny variant!

 

Paul - Well... I don't like it because she gets together with the dad of the family!

Moi - Mmm, but there is no dad in the family, besides... you're not getting your cultural references right. Mary Poppins leaves the family in the end.

Paul - No she doesn't, they get married and they are all wearing similar clothes for the rest of their lives.

Moi - And you're thinking of Sound of Music and Maria. A character that I would never be liked with by anyone that have heard me sing.

 

Tog mig lite övertalning, men tillslut lyckades jag få Paul att inse att han blandat ihop Mary Poppins med Sound of Music eftersom Julie Andrews spelar båda rollerna. HUR man kan få till det så fel är lite alien för mig. Ungerfär lika häpnandsväckande som att han tills för bara någon vecka sedan inte visste att bordstennis var en Olympisk sport!

Idag har barnkalas stått på schemat, den lilla tjej jag sitter barnvakt åt fyllde nämligen 2 år igår. Det var alltså läge att hitta en present & i vanlig ordning var Paul & jag ute i sista sekund. Vilket gjorde mig lite småstressad, för jag tycker att affärerna här har så väldigt mycket leksaker som: 1) är gjort i plast, vilket går bort, 2) är väldigt könsinriktade. Paul räddade dock situationen genom att spana in en perfekt pusselklocka i trä som stod så högt uppe på en hylla att hobbit-Ida aldrig upptäckt den på egen hand. Halleluja! Sen föll det könsneutrala tänket helt när det kom till kortet. Hade väl tänk mig något med kanske en giraff eller en katt på, men hittade det här kortet & bara "OH...ROOOOSA... GLITTER... PRETTY".

Vår lokala matvaruaffär heter Loblaws, tänk på det som ICA fast lite hippare. Loblaws firar tex alla möjliga högtider - hjärtformade ballonger överallt kring alla hjärtans dag & en hel massa rödgula pappersdrakar uppspända i taket under det kinesiska nyåret. Eftersom de försöker vara mångkulturella krockar dock högtider med varandra lite då & då, så vi ibland simultanfirar vi Halloween, Hanukka & julen. När vi svängde förbi tidigare idag hade de precis plockat ner hjärtballongerna & bytt ut displayen mot ett tropiskt tema (som jag omedelbart döpte till Bananukka) i kombination med påsk. Vilket var helt OK med oss, ju mer man firar desto bättre... tänkte jag i alla fall tills jag stötte ihop med det här påskpyntet:

Eftersom jag växt upp i norrland känner jag mig rätt, ska vi säga bekväm, med deprimerande ortsnamn. Gråträsk som exempel, hur deppigt låter inte det på en skala? Eller Glommers... inte så peppigt heller. Mensträsk har dock i alla år varit det allra mest hysteriska namnet. Jag vet att det betyder "sjön där renkon kalvar", men allt jag kan tänka på är träsket i "sagan om de två tornen". Fast ett träsk som håller kroppstemperatur & där stövlar är ett must. I vilket fall, under dagens brunch pratade vi om ortsnamn som inte riktigt har en positiv/pk anknytning. Exempelvis, staden Dildo här i Kanada eller det underbara ortsnamnet på den by Eric kommer från, "Plainview". I mean... Plainview... hur deppigt låter inte det på en skala? Jantelagen kristalliserad i form av de geografiska koordinaterna N 44.16 & W 92.16.

Att amerikanare älskar bacon är ju något man vuxit upp med, men sedan jag flyttade hit har jag insett att bacon-kärleken omfattar hela kontinenten. Kanadensarna tycker i princip att allt blir extra gott om det serveras tillsammans med just bacon. Själv tycker jag att bacon är rätt äckligt, skulle aldrig få för mig att beställa något med det & det kommer inte in i huset. Paul får helt enkelt tillfredsställa sitt sug när vi äter ute. Så det brukar bli bacon rätt ofta när vi går på restaurang. Fast idag drabbades jag av total bacon-chock. Vi åt nämligen brunch med Matt & Megha + ett par nya vänner som vi träffade förra helgen, Aniela & Eric, & Aniela beställde in en bacon ceasar. Alltså... bacon ska banne mig inte komma i drinkform!

Jag funderade länge, vände & vred på det hela, men kom tillslut fram till att namnsdagar inte är dagar då man ska behöva laga mat. So sushi it was! Vanligtvis kör vi på en standardorder med tre olika typer av sushi, men eftersom det är en special dag idag slog Paul till & överraskade med ytterligare en version - räkor! Nomnomnom.