Varför jag inte längre är glad...
Men oj, då förstår jag verkligen att det inte känns så jättebra just nu! Verkligen jobbigt att "alla" andra annonserar sina graviditeter och lämnar er "ensamma" kvar :( Det finns inte mycket man kan säga mer än att jag förstår! Vi hade en period när vår dotter var tre, då vi försökte skaffa ett syskon till N, men det gick liksom inte just då...sen försökte vi inte alls på flera år (men vi hade ju ett barn och kände oss helt okej med det. Skillnad om man inte har nåt alls :( så det kan man ju inte jämföra). Dock kan jag tala om att det finns flera som haft det svårt som jag känner och som blivit gravida till sist! Till allas lycka! Min lillasyster t ex, men bästa väns bror och hans fru (som nu dessutom har två, fast de i princip givit upp och skulle adoptera!) Så ge inte upp! Jag känner med er.
Ja, men precis! Man vill ju vara glad för alla andra också. Så klart! Samtidigt måste man ju få "sörja" för sin egen del. Det kan också vara en idé att kanske våga säga vad man känner också, även för de vänner som glatt annonserar graviditeter. FAst då kanske det finns en risk att du blir ännu mer ledsen om du måste prata om det dessutom? Och man kanske heller inte vill gå ut öppet med något sånt med risk för att folk frågar och "tjatar" om det blivit nåt än. Så det blir svårt.
Skönt att ha någon som väger upp en själv ibland! Ni kompletterar varandra bra :) När man är ledsen som du, behövs det nån som håller en tillbaka lite grann då och då, även om det är svårt...
Ville också säga att det är modigt av dig att gå ut här och vara öppen med dina känslor!
Åh, känner så igen mig. Har läst här ganska länge nu utan att kommentera, sedan i höstas, men nu känner jag att det är dags att skriva lite. Tycker det är modigt av dig att skriva om detta, det är konstigt att man (jag) inte vågar vara mer öppen om detta - för när man väl säger nåt visar det sig att det är så vanligt att det är så här. Inte för att det hjälper en annat än att det kan kännas väldigt skönt att det finns andra i samma situation, som känner precis samma som du; det där om hur i hela friden man ska kunna vara genuint, 100 %, glad när den femtioelfte personen i bekantskapskretsen berättar att de nu ska få barn. Och alla som frågar om man (vi) inte ska "skaffa" (skaffa???) barn snart? Jag har numera två barn, efter första barnet blivit två år började vi aktivt att försöka "få" barn, kan säga att vi höll på i flera år. År med ägglossningskalendrar, ägglossningstester, läkarbesök, provtagningar, och den där j-a besvikelsen varje månad när det visat sig att vi misslyckats igen. Ja, för så kändes det, som att vi misslyckats, och jag var så arg på min kropp för att jag inte kunde kontrollera den. Låter helt sjukt så här i efterhand, men så var det. Och jag kan inte säga att jag under dessa år blev 100 % glad för alla som blev gravida. Hemskt, men också sant. Väldigt själviskt av mig, vem vet vilka problem de haft innan de blev gravida? Men under den press man befinner sig så är man inte helt rationell, det är väl nån sorts reptilhjärna som tar över (jag skyller på det ;))
Jag hoppas att allt kommer att bli som ni önskar, och att det kanske kan hjälpa dig lite att veta att ni är inte ensamma om att kämpa med detta. Kram.
Massa stora kramar! Men vet du man behöver inte vara sprudlande lycklig över andras barn när man själv kämpar! Ni har all rätt att skärma av lite och tillåta er att vara ledsna när de känns tufft.
Tycker de är så tråkigt att de blivit så att man inte "ska"berätta om att man försöker få barn eller om något går fel. Man får så lätt bilden att "alla andra" bara bestämmer sig att skaffa så pooff så är hon gravid och allt går fin fint. I genom snitt tar de 7 månader för ett par där båda är helt friska och så att bli gravida.
Vi håller alla tummar, tår och tassar här hemma att ni snart får se de där pluset!
Börjar med en stor kram till dig!! <3
Spy galla, gör det! Man kan inte glädjas 100% när alla kommer och talar om att de är gravida. Speciellt inte när man månad efter månad får den där jäkla mensen. Månad efter månad som man tolkar alla symptom som ett tecken på att man vore gravid.
Jag vet, jag lider med dig - för jag har varit i din situation.
När jag var tillsammans med mitt ex så försökte vi skaffa barn, månad efter månad med den där besvikelsen, hopplösheten och tårarna och längtan som brann inombords.
Droppen var nog när min syster blev gravid och inte jag. Den kändes!!
Man behöver pysa, även fast man har väldens bästa vid sin sida så behöver man ändra som är i ens situation.
Jag finns här, lyssnar mer än gärna <3
Hoppas du har sovit gott och att du får en bra dag idag!
KRAM!
Ps. Jag drömde om er i natt, att mammut och Digby låg innanför ytterdörren och kikade ut. Söta små pälsbollar är dem.
Av just den anledningen, som du skrev till M, att frågor som "ska ni inte har barn snart" och liknande gör så ont, har jag slutat fråga frågor om när någon ska ha barn (eller syskon). Den som frågar kan omöjligt veta vilken anledning som ligger bakom att man inte har barn. Kan ju vara allt från ett medvetet val, att man håller på och försöker, att man är/har varit sjuk, inte har råd, och andra svårigheter. Vill personen ta upp det själv, då är det helt annorlunda, då känner jag att det är fritt fram att fråga frågor. Jag är ju ganska nyfiken av mig och gillar att lyssna på andra människor dessutom. Man lär sig så mycket av andra tycker jag! I alla fall. Jag tror fler skulle må bra av att kanske hålla tillbaka vissa frågor...Och man behöver inte tjata och fråga hur det går med barnalstrandet om man vet att något par har det svårt...
Samtidigt är det som M skriver, att det vore bra om fler var öppna med att man har det svårt, så att man inte behöver känna sig så ensam i det hela!
Ja, nu har jag kommenterat tillräckligt om detta :) Sorry!
Tror inte P's syster och hennes tjej kommer ta illa upp om ni inte orkar ses just nu. Såvida dom känner till att ni försöker och att de inte funkat hittills? Min kusin kan inte få barn (pga ett utomkveds som inte upptäcktes för än de gått alldeles för långt) och jag var väldigt orolig över hur hon skulle ta min graviditet och var helt på de klara med att hon ev inte skulle orka se mig eller så.
Skäms inte för att ni behöver sätta era känslor först! Lås in er och bara ta hand om varandra eller gå ut på något totalt obarn och gravid vänligt vad som går för att de skall kännas lite mer uthärdligt. Man får vara ledsen, man får bryta ihop när allt känns hopplöst! Men varje månad kommer en ny chans och om 30 dagar kan det vara er tur
Åh, vet du, vad fint att du blev hjälpt av det vi skrivit till dig. Tänk att bloggvärlden är fantastisk ibland!
Det är en sån himla press när man som par väl bestämmer sig för att aktivt försöka få barn. Det där med att man uttalar orden och har nån sorts överenskommelse gör att det i mitt huvud i alla fall blev ett Projekt.
Det var som en känslomässig berg- och dalbana som följde samma mönster varje månad; sex på "lämpliga" dagar (bara det är ju ett kapitel för sig), den där pirriga väntan och letande efter tecken (lite känns det väl som mensvärk? Visst? Mår jag inte liiite illa?). För att sen, rasa ned i det svarta hålet när den där mensvärken visade sig bero på just mensen och inte på att jag blivit gravid.
Vad jag vill säga med min lilla roman här är det påverkar en så mycket, att uppleva de här starka känslorna - hopp och förtvivlan, varje månad under en längre tid. För det går inte att inte tänka på det.
Så, i en sådan här situation är det faktiskt helt ok att du inte orkar annat än fokusera på ditt.
Att du inte orkar vara glad över alla andra gravida innebär ju inte att du missunnar dem deras graviditet, bara att du inte är med i glädjekören, just nu. (Jag har dessutom hört att man kan gå med i glädjekören när helst det passar, inga inträdeskrav ;))
Man är inte en sämre människa bara för att man ibland, och särskilt nu, måste fokusera på sig själv och att orka med det som är svårt och tungt.
Kramar