Årets första "Oj vi får snö här i Kanada!"
När jag växte upp kunde den första snön dyka upp i september, vilket innebar att tidsrymden av "ickesnö" var kort nog för att ingen skulle ha hunnit glömma bort vad som händer när allt det där vita dalar ner över landskapet. Det blir halt! Följaktligen var det inte en så stor sak - ungarna blev glada, föräldrarna lite äldre, livet rullade på som vanligt. Under åren i Lund lärde jag mig att snö kan bli en rätt stor sak. Bussar & tåg kan sluta gå & är du geolog kan det mycket väl hända att du spenderar en dag svärandes ute i fält med att försöka hitta brunnshål som markägare påstår finns inom en vag radie av 100 snötäckta meter. Här i Ontario... Tja, snön kommer lika mycket som en chock här som vad den gör i Skåne. Den har jag lite svårt för att förstå, I mean - det är KANADA. Ett land som kanske inte är allra mest känt för sitt varma klimat... men, men, likväl står alla helt handfallna varje år & bara "Men... jaha, oj... men jag åker hemifrån 5 minuter tidigare med bilen så löser det sig nog". Det gör det inte. För att vägarna inte hålls i det skick de ska, för att folk är usla på att köra i snö & för att jag tippar på att ungefär 0% av alla bilister hunnit komma på att vinterdäck är en bra sak att ha på bilen under vintern (ej lagstiftat). Eftersom trafiken här dessutom är av magnituden "massiv" blir det KAOS. De senaste dagarna har det dalat ner någon liten flinga här & där, så norrlänningen i mig har vridit händerna i lätt panik över det faktum att våra vinterdäck står uppe i stugan... Planen är att åka dit på onsdag & hämta dem, men vad hjälper det när vi vaknade upp till winter wonderland den här morgonen.
Eller, vi & vi - Heffaklumpen vaknade upp halv sex för att kissa, tittade ut & dog "Paul kommer köra ihjäl sig & jag får flytta in i farmors garage" döden. Det kan ha hänt att en viss stackars man väcktes 15 minuter innan hans väckarklocka började ringa av sin badboll till fru & orden" Du, jag har packat din lunchlåda, hittat dina glasögon & kokat kaffe åt dig - drick upp & ÅK!". Sen "kutade" badbollen ut till hallen där hon stod & rotade fram scarfs & handskar som den trötte mannen tvingades på under 152 "Lova att du kör försiktigt". Vinkade hjärtängsligt iväg honom & satt sedan i soffan & tyckte synd om stackars Baby C, som nu med all säkerhet skulle växa upp faderlös, tills dess att jag fick följande uppdate:
"Morning, Love! I made it to Milton (stad 40 min bort där tåget går från)! Traffic was pretty terrible on the highway -- multiple big accidents in the other direction, with jackknifed trucks and in one case a fuel spill and fire. Very exciting!"
Slappnade av i cirka fem minuter & började sen googla hur mycket snö vi beräknas få under dagen - 10 cm & varningarna går på högvarv för trafikkaos. Så nu ömsom oroar jag mig över Pauls hemresa, ömsom gratulerar mig själv för att vi är förberedda för en hemförlossning i fall att vädret skulle råka vara ännu mer mayhem den dagen Baby C vill göra entré. Men så ska jag vara helt ärlig också... mitt i den gravidinducerade katastrofnojan kan jag inte låta bli att njuta av varje snöflinga - för att det blir så fint, för att det känns hemma & vinter på riktigt & för att det gör att jag vågar föreställa mig en vit jul! Dagens gravidstatus kan alltså sammanfattas med orden "splittrat psyke"... För det är ju onekligen lite märkligt att sitta & nynna "Let it snow" samtidigt som du är övertygad om att DÖDEN lurar där ute.
Kommentarer
Trackback
