Changing pad...
När vi fick reda på att Pauls syster & fru skulle få barn där i mars, innan vi fick vårt eget plus, kändes ju livet inte så där jätteroligt. Usch så tungt det var för att vara helt ärlig - inte för att jag missunnade dem den lyckan, utan för att det verkligen kändes som ett sånt där klassiskt "alla andra utom oss" ögonblick. Som vanligt när livet känns lite jobbigt hemföll jag åt pyssel. Det finns något så tröstande i att behöva koncentrera sig på något, allra helst om det är något jag aldrig gjort tidigare, inte riktigt förstår hur jag ska få till & det är lite petigt. Bestämde mig för att påta ihop en portabel skötbädd åt dem & satte igång med att välja tyger, kolla upp andra alternativ till plast & försöka förstå hur jag skulle sy till kantband. Det hela flöt på rätt bra, åtminstone tills dess att jag själv blev gravid (typ en kvart senare) & lika snabbt drabbades av illamåendet från helvetet i kombination med avloppsvattenkrisen från en annan provins av samma plats. Det gick helt enkelt inte att sy något mer, att titta på nålen som åkte upp & ner var nog för att allt maginnehåll skulle åka upp det med... & sen startade flyttkaoset & alla skötbäddsdelar åkte ner i någon låda & glömdes bort. Tills för någon dag sen då jag hittade hela kittet. Nu är det ju lite för sent att ge bort det hela till ursprungsmottagaren, så jag sydde ihop det till oss istället. Inte de tyger jag valt om det varit tänkt till Baby C från början, men det känns ändå som en praktiskt liten sak att ha i rockärmen (eller i min gamla kontorsväska, har inte orkat köpa en riktig skötväska eftersom alla jag tittat på varit så oerhört plastiga)! Så här ser den ut när den är ihopvikt (viks i tre delar):
Öppna upp & fäll ut de fastsydda sidopåsarna som rymmer blöjor, krämer & våtservetter. Liggunderlaget är gjort av PUL, en typ av tyg som inte bara kan andas & är vattenavvisande utan även ekovänligt.
& så har jag lärt mig att byta pressarfot på symaskinen så att jag kunde lägga till en lite rand med små sydda hjärtan... För att jag är jättetöntig just nu & tycker att den typen av små detaljer spelar roll.
Kommentarer
Svar:
Åh tack! Jag får väl återkomma med hur den fungerar när den väl blivit "invigd" - men i nuläget känns det himla bra att ha en "allt-i-ett" lösning på blöjbyten när vi inte är hemma i huset. Hur är det med er annars, går det bra med Svante & medicinen? Vi hade ju ett scare för någon dag sen när Mammut bestämde sig för att "knappnålar det är gott", men vi klarade oss ur det med blotta förskräckelsen. Fick mig dock att känna sån tacksamhet för att vi har dem hos oss - för jäklar vad tanken på att de skulle bli sjuka på riktigt eller dö kan få mig ur balans!
Ida
Svar:
Tack & vad härligt att höra att det verkligen är något som kommer till användning!
Skönt också att höra att en skötväska inte är ett måste - ser dem ju över allt men har väl känt att det finns roligare saker att lägga våra pengar på. Eller om jag nu ska köpa en ny väska så vill jag i alla fall ha en som jag kan använda till annat sen, inte något som bara är specifikt för baby-perioden!
Ida
Svar:
Neeej, vill man knappt själv gå på toaletten på uteställen ibland så känns det väl extra värt att ha någon form av skydd mellan underlag & liten baby!
Kollade ett par modeller när vi hämtade vår vagn & det utmärkande var väl att de alla kom med en liten skötbädd samt flaskhållare (plus en massa fack). Kändes inte ett dugg nödvändigt tyckte jag & sen var de som sagt så oerhört plastiga att jag bara kände "Nej" på direkten.
Napp förresten, när började ni med det för Isabella?
Ida
Svar:
Tack, åh så glad jag blir! :) & vi får väl kämpa på bäst vi kan...
När det kommer till att andra får barn men inte en själv, usch så tungt det var. Så fort man har bestämt sig för att försöka blir det ju lätt så himla viktigt & svårt att tänka på annat & händer det då inte på "direkten" kommer ju dessutom oron smygande. Bara någon vecka innan vi fick reda på att Pauls syster med fru skulle få barn trodde vi att det var "vår tur", men så blev det inget av det hela & slaget när jag då fick reda på att de skulle få barn... Oj, det var grymt. Grät i ärlighetens namn i två dagar rakt av. Precis som du skriver är man ju dessutom glad för andras skull - så det blir en sån krock inombords! Samtidigt som sorgen & besvikelsen härjade kändes det ju också så fult att känna som jag gjorde, så när jag tillslut skrev om det här på bloggen var det som en sten från hjärtat att höra att andra känt samma sak. Jag blev inte så ensam i misären, samtidigt som jag kände att det faktiskt var helt normalt att känna som jag gjorde. Kan tänka mig att det måste vara ännu tyngre om man dessutom är nära sina syskon - vi umgås ju inte speciellt mycket med Pauls syster, så jag kunde liksom i alla fall krypa undan & läka mina sår innan vi behövde ses (plus att jag då var gravid själv, så det gjorde saken lättare).
Könet... jaaa, det är väl också en sån där sak man inte ska prata om - bara vara tacksam för ett eventuellt friskt barn. Men går man runt & kånkar på ett barn i nio månader känns det ju helt orimligt att man inte ska ha några som helst tankar & känslor kring vad det ska bli för kön. Som jag ser det är det ju ett rätt själviskt val att skaffa biologiska barn i första läget, klart att ens åsikter & förhoppningar då inte stängs av per automatik bara för att man får ett plus på stickan! Sen finns det ju så många olika aspekter till varför man kanske önskar sig ett visst kön - allt från att man vill ha något man kan klä som en liten docka till hur tex Kitty Jutbring ser på det hela:
http://blogg.mama.nu/kittyjutbring/2014/11/07/inte-lika-pepp-pa-pojke
Jag tycker att diskussionen i sig är väldigt intressant & tror inte att jag kommer att bli en sämre mamma om vi nu skulle få en pojke. Däremot kan jag känna att det absolut kommer att bli mer av en utmaning eftersom jag inte lika lätt kan identifiera mig själv i rollen som "pojkmamma". Det kommer säkert naturligt sen - men klart att tankarna snurrar runt i den allmänt oroliga gravidhjärnan så här innan!
Kram!
Ida
Trackback
