Det behövs inte så mycket!
En tacksam sak med graviditeten - ju längre den fortskrider desto mindre behövs det för att göra mig glad. Tänk så hemskt om det varit tvärt om & det krävts typ turer på lyx-yachter & ett konstant flöde av rysk kaviar för att jag inte skulle deppa ihop totalt! Inte här inte, här behövs det numera helt patetiskt litet för att livet skall kännas rätt skapligt i alla fall. Lågvattenmärket så här långt? I natt när jag vaknade för min obligatoriska kisspaus, knatade ut i hallen & såg att klockan var FEM på morgonen... alltså inte helvetestiden 03.30. Jag bara "YES!" med knutna nävar i luften. Det kändes lite som jag inbillar mig att det måste göra om du precis landat en månfarkost eller just klarat av ett rekordbrytande utförsåk i OS. Följt av den omedelbara insikten att min bedrift kanske inte helt tangerar dessa exempel. Alltså, på riktigt... knutna nävar i luften för att jag sovit 90 minuter längre än vargtimmen?! Delade med mig av detta till Paul i morse & hans omedelbara reaktion var "We can do better than that!". Så han packade in Heffaklumpen i bilen & tog med mig på brunch. Saknar faktiskt ord för att beskriva lyckan jag kände över denna fruktpackade yoghurtkopp... Det kan ha förekommit extatiskt handklappande.
Paul såg rätt nöjd ut han med när servitrisen ställde fram hans helt vansinniga cinnamon roll waffle med grädde på grädde & extra lönnsirap:
Lite annorlunda än de våfflor jag växte upp med... eller kanelbullarna för den delen. Paul var i alla fall så till sig över den här kombinationen att jag tror att jag kanske måste försöka mig på något liknande till våffeldagen eller hans födelsedag. Jag menar, det är ju inte mer än rättvist att han får känna lite himlastormande lycka han med!
Kommentarer
Postat av: Jo
Jag är så avundsjuk på era brunchalternativ! Restaurang med en meny. Här är det buffé för 200 kr...
Svar:
Ida
Trackback
