MsBree

Vi har en god vän som i flera år träffat en gift man. Det har varit tusen turer fram & tillbaka, han har lovat att lämna sin fru & hon har ömsom levt på hoppet & ömsom gett upp & försökt gå vidare med sitt liv. Jag trodde i ärlighetens namn att karln aldrig skulle skrapa ihop tillräckligt mycket ryggrad för att göra något åt situationen (antingen lämna sin fru eller avsluta affären) men så i september hände det plötsligt. Inte alls på något optimalt sätt (om det nu finns ett sådant i en sån här situation), men han flyttade i alla fall i från sin fru & in hos vår vän. Allt gjordes under så mycket sekretess han kunde förmå sig att tänka ut - så det har inte berättats för någon förutom Paul & mig, han beställde inte eftersändning till huset & deras nya gemensamma hem ligger en 3-4 timmar bort från var han tidigare bodde med sin fru.

 

Nu kan alla ju tycka precis vad de vill om att ha affärer, men det är inte det jag tänker fokusera på här. Utan istället på hur själva uppbrottet går till & vad som hände igårkväll. Det ringde nämligen på dörrklockan hemma hos dem & vår vän gick & öppnade... inte så svårt att gissa vem som stod på trappen kanske. Alltså, vilket oändligt fruktansvärt ögonblick det måste ha varit både för henne & för hans fru. Att stå där öga mot öga i hallen, helt berövade alla illusioner & undanflykter. Exakt vad som utspleade sig där & då vet vi inte än, vi har bara fått en kort uppdatering via sms, men jag känner bara spontant att han hade kunnat bespara dem båda så mycket om han haft modet att hanterat det hela annorlunda. Inte själva lämnandet i sig, jag är av den övertygelsen att det är bättre att lämna någon som inte längre är rätt för en istället för att bara glädjelöst & bittert slita & släpa sig igenom återstoden av ens liv. Dessutom träffades Paul & jag medan han fortfarande var i ett annat förhållande, så det hade ju varit oerhört falskt att proklamera att affärer & separationer är förkastliga, men tillvägagångssättet... i fall att ens partner är en frisk människa (så inte en som misshandlar eller super sig till personlighetsförändring) tycker jag att han eller hon förtjänar att få tid på sig innan du tar ditt pick & pack & drar. Tid att smälta, älta & försöka komma till insikt. I annat fall måste det ju vara så oändligt mycket svårare att försöka släppa & gå vidare med sitt liv... & då kanske det där hemska ögonblicket kommer när dörren helt oväntat öppnas av ens parners nya kärlek. Usch, jag känner så mycket för vår vän & för hans fru - för de är på olika plan båda offer för hans feghet.