Jag längtar efter MIG...
Det känns lite jobbigt just nu - för även om jag fortfarande är så himla glad för att Baby C har vänt sig så känns det som om det här är veckan då jag verkligen blev helt klar & trött med att vara gravid. Jag vill helt enkelt inte ha det så här något mer nu. Det räcker, tack så mycket... Jag har funderat kring de här känslorna & det som kanske känns värst just nu är att jag inte tänker "Åh så jobbigt, men snart får jag i alla fall träffa Baby C, åh vad jag längtar!" utan mer "Åh fy fan så jobbigt, åh vad jag längtar efter att få bli mig själv igen!". Totalt ego-perspektiv med andra ord. Vilket står i sån kontrast både mot hur det känns som jag ska tänka/känna & hur Paul ser på det hela. För medan jag längtar efter MIG så är Paul så där glad över att babyn snart är här att han liksom nästan flyter fram. Hög på livet helt enkelt. Medan jag, mamman, mest vill gå i ide & vakna 2015.
Sen, en annan sak som känns jobbig, det känns jättebra att få gå på våra föräldrakurser (vi har en ikväll & det ser jag fram emot så mycket) eftersom alla andra där har BF datum efter mig. Det vill säga, de har mer lidande kvar än vad jag har... Samtidigt känns det rent ut sagt skit att närvara vid Pauls familjs Thanksgivingmiddag (nu på måndag) eftersom hans syster & fru kommer att vara där med sin lilla baby - helt gravidavklarade, check på den, & jag är så avundsjuk för det att det känns som om det bara vrider om i ryggraden. Jag vill OCKSÅ vara done and done! Usch, det känns inte ett dugg kul att vara på det här sättet. Jag vill ju bara vara glad för dem & kunna fokusera på hur spännande det ska bli att få se deras lilla dotter för första gången, men istället vill jag mest bara "skolka" & gömma huvudet i sanden på något underligt vänster. Noll logik på den, men känslorna finns ju där i alla fall.
& i allt det här tänket kan jag inte låta bli att oroa mig för hur det ska bli när Baby C väl är här. För när jag tänker efter så har jag bara varit sjukt glad över babyn två gånger under hela den här resan. Första veckan när jag insåg att jag var gravid & så själva vändandet. Resten av tiden har istället upptagits av hur mycket jag ogillar att vara gravid. Så en liten röst i huvudet kan inte låta bli att undra om inte alla de där "Ni kommer att bli SÅ bra föräldrar" egentligen innebär att Paul kommer att bli en bra förälder... medan mamman kanske mer kommer vilja rymma till skogs.
Kommentarer
Svar:
Åh vad glad jag blev när jag läste din kommentar, det värmde verkligen att höra att det inte bara är jag som är skitless & vill att det hela ska vara över. Sen så har du också en så bra poäng med att man inte riktigt förstår vad som väntar. Kan tänka mig att man längtar mycket mer efter sin baby när man redan fått en eller två, då vet man ju vad som kommer. Medan det så här första gången känns rätt overkligt - svårt att kunna tänka sig in i hur det kommer att blir/hur man kommer känna. Kram!
Ida
Svar:
Nej fy vad jobbigt det är att inte kunna andas så som man är van. Jag som har en kort torso har hela tiden babyn sparkandes rakt in i revbenen, håller på att bli tokig. Längtar verkligen tills den lägger sig lite längre ner, hoppas att det gör att jag får andas lite friare. Å andra sidan lär väl det göra att toalettspringandes kommer att öka något lavinartat. Suck...
Ett är helt säkert, när vecka 36 kommer så är det jag som vaggar iväg & köper hallonbladste & börjar springa i trapporna. Önskar så att jag slipper gå över tiden!
Ida
Trackback
