MsBree

29 veckor & nu är det helt officielt, det här med att vara gravid är inte min "cup of tea" - så enkelt är det. Paul har en släkting som varje gång vi ses säger saker i stil med "I hope you'll be off the medication soon so that you can enjoy being pregnant and feel blissful about it!". Alltså... lycksalig, det kommer jag förhoppningsvis att känna mig den dagen Baby C är ute, men innan dess tror jag att det loppet är rätt kört. Jag mår ju förvisso inte illa längre, men bekvämlighetsnivån just nu är väl ungefär lika med noll. De senaste två dagarna har kroppen dessutom bestämt sig för att värka mer eller mindre konstant & värst är naturligvis magen. Så jag går runt & gnider den för att göra det hela lite mer uthärdligt. Paul frågade igår om jag gjorde det för att bonda lite mer med babyn & jag tror att mina ögonbryn kan ha försvunnit permanent från min panna när jag tittade på honom i total misstro... Igår var det faktiskt så illa att jag för första gången kände för att kasta upp händerna i luften & säga "OK, I am done with it - you exit!" följt av mer eller mindre lätt panik när jag insåg att det kommer att fortsätta så här i 11 veckor till. TRETTON om jag har otur. Bara tanken på att gå över tiden en dag får mig att bli stirrig, så för allas trevnad får vi hoppas att Baby C inte brås på sina föräldrar & kommer i tid eller helst lite i förväg!