Nej men vi skippar nog tonåren...

Tor & jag rullade ut på trottoaren lite tidigare idag. Strålande solsken, vårblom, mild vind & fågelkvitter - en idyllisk liten onsdag! Mot mig på trottoaren kommer granntjejen, Elis storasyster, gående - glatt pratandes i telefon. Vi har aldrig träffats på riktigt, för att jag var för upptagen med att boa förra sommaren & för att kanadensare inte umgås på vintern så nu drog jag på ett leende för att liksom försöka gottgöra alla månader av att vara "den där nya grannen som vi aldrig ser". Bara det att i Mayas värld så fanns det inte att hälsa på någon mamma med barnvagn, nope - hon kastar ner telefonen i sin väska, leendet rinner av hennes ansikte, hon stövlar över gräsmattan, in i huset & sen börjar en skrikfest utan dess like. Jag har ju bott här i Kanada i mer än sju års tid & känner att min engelska skriv, läs & talförmåga är väldigt god - men upprörd tonåring är uppenbarligen inget språk jag talar. Har liksom ingen aning om vad hon var så upprörd på sin pappa för, men vad det än var så framfördes det under hysteriska skrik, teatralisk gråt & ilska apvrål.
 
& jag bara "Okeeeey, mental note to myself - never ask her to babysit". Kan också ha viskat till Tor att han gärna får fortsätta vara min söta lilla sparv för tid & evighet & helt enkelt skippa stadiet "schizofren tonåring". Alltså, själv vill jag minnas att jag tillbringade samma tid i mitt liv med att läsa böcker, se på konståkning & sy korsstygn - inte smälla i dörrar, högljut önska livet ur mina föräldrar & ställa till scener från tomma intet. Men... det kan ju vara så att jag förträngt eventuellt sånt beteende, för hade jag betett mig så hade det väl kanske inte varit något jag sett tillbaka på som "the prime of my life". Några andra där ute som känner att de var rätt OK som tonåringar eller var det en enda lång kamp mot föräldraskapet & ni som är föräldrar till lite äldre barn - hur i helsike överlever man i ett hem där det bor en levande granat?!

Kommentarer
Postat av: Jo

Ja, jag hade nog vissa granattendenser i tonåren. Kommer ihåg hur jag kunde bli skitirriterad på pappa för att han andades för högt, när jag snäste ifrån blev han, förstås, arg vilket gjorde att jag blev skitförbannad, sprang in på mitt rum, smällde igen dörren för att falla ihop i en gråtandes hög. Allt detta kunde ta ca 1-2 minuter. Så här var det framförallt vid PMS, annars var jag rätt lugn =)

Svar: Haha! Men stackars din pappa - andas måste man ju faktiskt få göra! :) PMS kommer ju i alla fall inte Tor att lida av när det väl är dags för tonåren, men däremot bävar jag inför allt risktagande unga killar verkar ta helt utan att tänka på konsekvenser.
Ida

2015-04-30 @ 14:44:04
Postat av: Trillingnöten

Näää. Sånt pysslade jag inte med heller (säkert förträngt nåt)! Jag läste mycket jag med. Gick väl på en och annan fest (tillåtande föräldrar) och flyttade hemifrån som 16 år (mamma skulle flytta till grannstaden och jag ville inte riktigt det...). Jag var säkert sur emellanåt (jag har ett jäkla humör ibland, men tyvärr handlar det inte bara om att vara tonåring, det är sån jag är :( ) Gapa och skrika åt föräldrar har aldrig varit min melodi heller. Nä. Jag fattar inte riktigt sånt om jag ska vara ärlig. VEM blir sån? HUR blir man sån? Kan nån tala om så att jag kan se till att mina ungar skippar den fasen?

Svar: Nej jag blir helt ställd när jag kommer i kontakt med tonåringar som är så där riktigt jobbiga, det känns nästan lite som om jag är med i en dålig TV-serie för varken jag eller mina vänner var på det där sättet när vi var i den åldern. Klart att det blev jobbigt någon gång då & då, men det var verkligen inte drama på daglig basis.
Men jag tänker så här, om vi nu båda var rätt OK som tonåringar - kanske att vi har lite på pluskontot rent karmamässigt så att våra små inte heller blir så hemska? Håller tummarna för det!
Ida

2015-05-05 @ 03:17:17
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0