MsBree

På vift i Toronto...

Making friends...

Det här med att vi flyttat ut från Toronto har känts som ett så himla bra beslut från scratch! Vi älskar Guelph & vårt lilla hus. Det enda som varit jobbigt, förrutom Pauls pendlande, är väl att vi landade här utan något kontaktnät. För tillskillnad mot när jag kom till Lund eller Toronto tvingades vi ju inte in i ett socialt sammanhang - så jag har oroat mig lite för hur det ska bli med vänner. Är inte beroende av att känna hur mycket folk som helst, men ni vet... det är ju kul att ha i alla fall lite kompisar för grillkvällar, parkhäng, sushiluncher & så vidare. Nu börjar jag känna hur det tickar igång lite sakta - har precis varit på en timmes promenad med en annan nybliven mamma (hennes dotter föddes dagen innan Tor) som bor tre gator från oss & på fredag ska jag ut på promenad med en annan mamma. Det är ju inte säkert att vi blir bästisar för livet bara för att vi börjat ses lite nu, men det är så skönt att det i alla fall rör på sig! För Tor är ju underbar på alla sätt & vis - men hjälp vad härligt det var att komma ut ur huset, träffa en annan vuxen & få prata om lite allt möjligt!

 

Tor har också börjat skaffa vänner... Leksakerna har nämligen så sakta börjat göra intåg i hans liv & jäklar i min lilla låda vad han blir till sig!

Hej, snubblade in på din blogg genom Trillingnötens blogg :). Vet precis hur du menar med vänner på ett nytt ställe. Vi har bott i Santa Barbara i många år nu och vi har någotsånär kontaktnät i alla fall. Men när man kommer som utlandssvensk så lär man känna så himla många som sedan flyttar igen. Så är det ju när man bor i expat men det är tråkigt. Sedan tycker jag också att det blir annorlunda när man blir mamma för man vill ju då ha lite mammavänner också. Som sagt, man behöver ju inte så många men några bra få är ju alltid kul. Kanske gå med i SWEA? Kram :)

Men gullis!!
Läste ditt inlägg nedan härom natten om vad vi kvinnor förväntas stå ut med. Eldade upp mig något vansinnigt så jag kunde inte ens förmå mig kommentera just då. Det är helt SJUKT hur mycket saker som ska ses som naturliga, och klaga vågar man ju knappt eftersom man faktiskt fått det finaste som finns.
Morr!!

Ja men det är ju perfekt med mammagrupper :).
Vi har väl både amerikanska och svenska vänner. Jag träffade min man här i Santa Barbara. Så jag har ju lärt känna alla hans kompisar och fått kompisar genom de och deras flickvänner osv. Sedan träffade jag kompisar i skolan här, senare jobb och har också några svenska vänner vilket är jättekul :).
Det kommer säkert lösa sig för dig :). Kram

Den här helgen har jag varit på "hockeyläger" med mina mammor från FrölundaHocekytiden. Våra killar började i hockeyskola här i stan, i samma klubb, 4-5 år gamla. I dag är dom 17 år och fyller 18 i år. Under tiden i Frölunda har vi stötts och blötts på otaliga träningar, matcher och cuper. Vid 14-15 sållas killarna vidare upp i Elitlaget eller byter klubb. Idag är endast 1 av dessa 6 killar kvar i Frölunda, övriga har spridits över landet. Trots det har vi 5 mammor (en tvillingmamma därför 6 barn;) fortsatt åka på hockeyläger tillsammans, nu utan barn, för vi har så himla roligt och är varandras stöd genom med/motgång, tonårs och numer påvägattblivuxna bekymmer. Alltid pratar vi om vilken tur vi har som träffades en gång för hundra år sedan och att vi faktiskt anstränger oss för att hålla kvar det vi har. Vi umgås sällan i vardagen mer än att vi hörs på FB så desto roligare när vi ses, fast vi behöver ju hela helger på oss för samkväm då:)

Så, heja nya vänner när man minst anar.

Kram och tack för en underbar blogg:)