Det här med att amma...

Vaknade & kände mig pigg i morse, så jag valade & kvalade & beslutade mig tillslut för att springa iväg till mamma-barn-gruppen. Kändes lite sådär att gå dit när jag inte var helt hundra på om jag var frisk eller inte, men jag hade ingen feber, ingen nästäppa & ingen huvudvärk, bara lite halsont... så jag kände att det inte riktigt var skäl nog till att isolera mig.
 
I vilket fall, dagens ämne (med inbjuden expert) var amning. Hade väl inte så där jättemycket att komma med eftersom vi verkligen haft noll & inga problem, men det var intressant att höra de andra mammornas upplevelser. Har väl redan tidigare insett att vi har haft väldigt tur med den här biten, men gick hem med en helt annan nivå av tacksamhet i kroppen. I vilket fall... Vår doula, som leder gruppen, delade med sig av sin personliga amningserfarenhet & det var väl här som jag... ja men inte riktigt pallade att titta på någon annan i rummet än Tor. Så himla livrädd för att det skulle synas i mitt ansikte vad jag tänkte om det hela. För - jag tycker faktiskt att det finns en gräns för hur länge en kan amma. Jag vet inte riktigt vart jag tycker att den gränsen går, men om barnet i fråga i princip går i skolan tycker jag definitivt att den har passerats med råge! Vår doula ammade sin yngsta tills han var fyra, med "ett par återfall" efter det. Fram tills han var sex brukade han tydligen krypa upp i hennes famn, knåda hennes bröst & tala om hur fina, mjuka & gosiga de var. Än idag, vid nio års ålder smyger han sig då & då intill henne, knådar insidan av hennes överarmar & säger att de känns "lika mjuka & goa som the nursies". Alltså... Är det bara jag som får Game of Thrones vibbar?!
 
Vi helammar ju nu & det känns jättebra att det har fungerat för oss & i nuläget har jag absolut inget "slutdatum" inplanerat. Däremot kan jag ju säga att tanken på att amma en liten person med en full uppsättning tänder INTE känns så där jätteaktuellt. Eller, hur tänker ni kring amning & ålder? Cut off när barnet är 6 månader, ett år, två eller när det själv känner för att sluta? Finns det ett "osunt länge" & i så fall, hur gammal är barnet då?

Kommentarer
Postat av: Alex

Jag hade jättemycket åsikter innan. Innan Isabella föddes och under hennes första halvår typ. "alltså när barnet kan gå och be om de själv då är de dags att sluta!" Nu är jag av en helt annan åsikt.

Ja nu kan hon gå, och ja hon kan be om de och de finns noll och inget äckligt i situationen. Att neka mitt barn mat (då hon fortfarande är väldigt svår med maten), mys och närhet när hon behöver det enbart för andra har åsikter om de finns inte i min värld längre. Mina bröst är hennes största trygghet, hon har alltid vägrat napp och har inga favorit gosedjur eller snuttefiltar.

Jag tycker de känns hemskt att tvinga henne att sluta, med massa tårar och jobbiga känslor "bara för att". Även om jag känner mig ganska så klar nu.

Vår läkare (och WHO) rekommenderar amning till två år så så länge kommer vi iaf hålla på och sen ska jag försöka dra ner/sluta om de går utan stora protester från lillan. Annars fortsätter vi tills någon av oss inte vill längre. Även om jag känner stort motstånd till att "tvinga" Isabella att sluta så är de viktigt (tycker jag) att man visar att även mammas känslor är viktiga och jag har rätt till min kropp. Tycker jag att de börjar kännas obekvämt eller jobbigt så måste vi sluta.

Ofta så hör jag att de är mamman som "tvingar" de på barnet. Att de är skulle vara något sexuellt med det eller att mamman vill behålla barnet som bebis. Har svårt att tro att de finns många sådana fall. Barn som inte vill amma visar de tydligt, de flesta "tröttnar" ju på bröstet när de finns annan mat istället. Men vissa, som min, tycker inte alls om de och visar tydligt att hon fortfarande behöver bröstet.


Visst skulle även jag reagera om jag såg en mamma amma ett väldigt stort barn, då de är så ovanligt. Men jag har inte längre någon åsikt om de skulle vara rätt eller fel. Om dom håller på väldigt länge så är jag ganska säker på att barnet själv vill sluta när denne tycker de är obekvämt på något vis.

Svar: Kan absolut förstå att man fortsätter amma längre om ens barn har svårt för att äta fast mat. Tanken på att ens barn ska gå hungrig är ju enormt jobbig - det lärde jag mig rätt snabbt i & med vårt möte med Dr T.
Däremot känner jag väl att jag inte fortsatt att amma ett barn bara för att barnet tycker att det är mysigt. När Tor är 2 föreställer jag mig att jag kommer att vara rätt pigg på att slippa amma & få tillbaka min kropp mer som min. Naturligtvis förstår jag om det blir en stor omställning inledningsvis när man slutar amma & att det kan leda till tårar & konflikter. Samtidigt tror jag samtidigt att barnet ändå kommer över det rätt snabbt, det finns ju så många andra sätt att få ett barn att känna sig tryggt & omhändertaget! Själv hade jag tex napp väldigt länge, ända tills den dagen jag fyllde fyra. Det var ju verkligen bara en trygghetsgrej jag hade & jag minns att jag grät stora tårar den dagen vi kastade dem till gäddbäbisarna i stugsjön... men däremot minns jag inte att det var något jag var upprörd över speciellt länge. Tanken på att fortfarande vara ammad vid den åldern, nja - jag kunde ju fiska på egen hand då. Känns väl inte riktigt som om jag behövde ammas om jag de facto kunde fånga min egen mat. :)

Sen tror jag absolut inte att långtidsammande mammor gör det i någotslags sexuellt syfte, men däremot tror jag att det kan vara mer vanligt för att kvinnan fortfarande tänker på sin lilla som mindre än vad den är. Därmed inte sagt att det sker under tvång.
Ida

2015-01-23 @ 10:17:17
URL: http://www.swedeoncrete.blogspot.com
Postat av: Carina

Jag har inga barn själv, så kan inte veta säkert hur jag reagerar sen i framtiden. Men planen är väl 1 år kanske? max 2. Min systerdotter slutade självmant vid 1 år, ville bara ha vanlig mat. Har en bekant som fortfarande ammar både sina 3 och 5-åringar...

Svar: 1 år vill jag absolut amma om det går, sen får vi väl se hur det känns för oss båda. WHO rekommenderar att man ammar fram till 2-års ålder, men tycker jag att det känns obekvämt innan dess & Tor klarar sig bra på fast mat kommer jag absolut inte tvinga mig själ att "hålla ut". Känner att det finns så många andra sätt att ge honom trygghet på, det behöver inte komma från mina bröst.
Ida

2015-01-23 @ 11:29:24
Postat av: Alex

Tvärtom ser jag ingen anledning att sluta med något barnet verkligen vill "bara för att". Som sagt om mamman känner att hon "vill ha sin kropp tillbaka" eller av annan anledning känner att hon skulle vilja sluta är de ju en annan sak, men så har jag aldrig känt.

Jag kan vara borta en heldag, har varit borta två nätter utan större problem, känner mig inte överhuvudtaget låst. Och jag känner att i detta fallet, för oss, är de värt mer att tillfredställa Isabellas behov/önskan än att sluta för att andra tycker de är obekvämt.

Svar: Vi får väl se hur jag känner när Tor blir lite äldre, men i nuläget hade jag inte känt mig bekväm med att amma honom tex när han är fyra. De fyraåring jag känt har alla varit så självgående, kavata, små individer att det för mig känts märkligt att de skulle hålla fast vid något som jag så starkt förknippar med yngre barn. Som sagt, upp till två år känner jag inga som helst problem med nu, men då är de ju fortfarande rätt små & kan inte förstå varför deras trygghet inte längre finns där. Fyra, nja, då går det ju ändå att ha en diskussion på ett helt annat sätt.
Ida

2015-01-25 @ 16:41:41
URL: http://www.swedeoncrete.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0