Mardrömshelg...
Alltså... helgen vi haft... Det började redan i fredags med att Tor i princip grät non-stop hela dagen. Ny tillväxtfas enligt wonder weeks. Redan här skulle vi väl ha tänkt över lördagens planer & ställt in, men ni vet... julmarknaden är en gång per år & nu var jag ju dessutom inbjuden till VIP-lunchen. Folkdräkten var framtagen, allt katthår bortrullat, jag hade klippt håret enkom för att se lite respektabel ut under lunchen... Det kändes för surt att ställa in, så vi åkte & hoppades på det bästa. Det föll inte så väl ut. Tor vägrade att sova i bilen, så när vi kom fram till marknaden var liten helt hysterisk. De där 40 minuterna vi hade för att jag skulle få byta om till folkdräkten försvann ut genom fönstret, amma var liksom det enda som fungerade för att få stopp på VRÅLEN. Fem minuter innan lunchen fick jag bända lös honom & lämna skrikgrisen till Paul. Kände mig helt hemsk, men det var så skönt att få komma ifrån hela situationen, lämna över allt ansvar & gå på lunchen samt det efterföljande luciatåget:
Liten avstickare här... Om några år kommer Tor att vara tillräckligt gammal för att joina kören, men efter lördagens uppvisning tänker jag att vi väntar tills han är kanske 5 eller så. En av de allra minsta tärnorna bjöd nämligen på egen show under framträdandet & även om det var sjukt underhållande tyckte jag så synd om de lite större barnen. Publiken kunde liksom inte låta bli att skratta åt den lilla galna tärnan, men om man är 6-7 år & har lagt ner sin själ i att lära sig sångerna blir det ju jättejobbigt om alla vuxna i publiken bara sitter & skrattar åt det hela...
I vilket fall, efter att Tor gråtit sig igenom hela marknaden åkte vi hem utan att ta oss tiden att köpa på oss något alls - stresspåslaget var helt enkelt för stort för shopping. Tor sov i bilen, men vaknade så fort vi kom hem & grät till säng-gång. Sen drog mardrömsnatten igång. Tor var vaken & grät non-stop. Mellan 1.30 & 3 höll jag igång med honom i vardagsrummet & sen tog Paul över fram till 5 då kotten slocknade. Bara för att börja om vid 6. Sen grät han mer eller mindre hela söndagen. Var så slut när kvällen kom att jag gick & la mig med honom när klockan var halv åtta. Hade på riktigt ångest när jag vaknade imorse. Tanken på att behöva gå igenom en likadan dag fast helt ensam kändes bara helt förödande jobbig. Men - ta i trä - så här lång verkar det som om Tor har vaknat upp på rätt sida av sängen. Lite känslig fortfarande, men inte den där hysteriska gråten & det går att sätta ner honom på golvet utan att han tappar det helt. Det låter kanske inte som så jättemycket, men med de tre dagar vi har i bagaget så känns det lite som om jag vunnit på lotto!
Kommentarer
Trackback
