Men hagel OCKSÅ?!
Alltså, man måste ju skratta åt det för att inte gråta =) Usch! Stor kram till er alla!
ha ha, det blir ju ändå lite roligt att läsa om. Men jag vet hur det känns att ha dagar när man tänker att nu får det ändå ge sig! Allting verkar vara emot en. På tal om helt andra ting så tänkte jag bara kolla om du fortfarande stickar baby-booties...för så att säga vi har en som kommer behöva något på fötterna i vår ;) Och på tal om det så var det skönt att ha din blogg att se tillbaka på, vi tog också ett bra tag på oss att bli gravida, typ åtta månader, och det kändes som om det aldrig skulle bli till. Och jag kände igen mig så väl i hur du hade det...But anyway, tänkte bara berätta det lite sådär spontant! Kramar
Grattis Ingrid! =)
Tack tack båda två, känns väldigt kul. Jo så var det. Typ lite spännande i början, ingen stress, sedan total berg och dal bana, gå och hoppas i två veckor, totalt depp i en vecka, och så på ett igen, ha ha. Och så var jag övertygad om att vi skulle få missfall, så jag gick liksom totalt nervös fram till vecka 14 eller så. Nu känns det mer verkligt. But anyway, färger...hmmm...tja...jag gillar de flesta färger. Fast är inte så glad i rött. Gärna något i grönt, blått, eller rosa typ. Är det fortfarande bröstcancer forskning eller bidrag till syriska familjefonden kanske? Kram
ha ha, du var som så duktig på att laga massa mat och frysa. Jag funderar på att göra något liknande, men vi har kommit så långt som att laga mat till middag, inte laga framåt i tiden. Även om jag gärna tror att jag kommer bli den människan någon gång. Ehrmm liten är beräknad till 30 Mars, vårbaby, alltid trevligt. Så jag är precis halvägs nu! eller igår för att vara exakt! Men än så länge är jag den enda jag känner, tänkte jag tajmade detta till typ allas nummer två men verkar inte så än så länge. Ja inte er då, ni kan ju ta det lugnt ett tag till. Och enligt ultraljud är det en liten flicka. :)
Well...måste "tyvärr" erkänna att jag var en sådan där människa som inte blev illamående. Alltså alls. Ville nästan inte berätta för dig för det känns oerhört orättvist att det var så. Men så var det. Dock överkompenserade jag på trötthetsfronten. Typ knappt vaken under fyra fem veckor. Kändes som den längsta perioden i mitt liv. Helgerna bara låg jag på soffan, heeeela helgen. Jag var så. himla. trött. Det var helt sjukt, som en aldrig övergående jetlag. Jag hade fått för mig att man var tröttare, dvs sov mer, eller blev trött tidigare, men jag var trött hela tiden. charming. Och ja, i övrigt mår jag helt okej. Perioder av mycket finnar och mycket spännande hormoner som gör mig vansinnigt arg på allting. Börjar bli lite trött i höfter och rygg ibland, magen är ju som den är, men andra trimestern känns än så länge ganska "normal". Eller vad man ska säga.