MsBree

I juli var vi ju & klättrade för första gången på evigheter & det var ju intressant på det sättet att jag fick grym "bebisrelaterad dödsångest". Sen dess har jag velat fram & tillbaka över att gå tillbaka, men ikväll blev det av. Hade typ ångest hela dagen & de första två rutterna var hemska. Kunde inte koncentera mig på att klättra, bara på stackars moderlösa Tor i fall att jag misslyckats med att knyta repet rätt (Paul dubbelkollade naturligtvis, men psyket vägrade ta in det). Sen på tredje rutten, halvvägs upp kom paniken & jag bara "Nej nu räcker det - släpp den här skiten & KLÄTTRA!". Så det gjorde jag & även om det bara var en 5.8 så var jag så himla stolt över att jag klarade av att klättra den rent & on sight! Svårighetsmässigt är det ju liksom ingenting, men att ta sig över den där mentala tröskeln var stort. Känner helt plötsligt att vi verkligen kan ta oss tillbaka som aktiva klättrare igen. Inte lika mycket som vad vi klättrade en gång i tiden, fyra gånger i veckan med bebis i släptåg känns inte riktigt görbart, men i vart fall minst en gång i veckan. Tor var förövrigt sjukt nöjd med hela besöket: goda rep att tugga på, fina starka taklampor & så var ju Lewis där med - så de turades om med att försöka bita varandra...