Hemma...

Jaa... vad ska jag egentligen säga om vår resa... känner mig fullkomligt urlakad på energi. Så slitigt att resa med en 2-åring, så otroligt jobbigt att säga hejdå till någon som har varit en ofantligt stor del av ens liv, så mycket känslor... Jag fixade i ärlighetens namn inte att hålla igång allt som jag vanligtvis klarar av. Fokuserade på det absolut mest nödvändiga - farmor, Tor & mitt skolarbete. Allt annat blev gjort lite halvdant eller inte alls. Så om jag ska summera det hela, att få se farmor var jättefint, det sparar jag i mitt hjärta, men ungefär allt annat var varierande grader av jobbigt.
& nu är vi hemma i vårt hus & jag känner mig mest som en eremitkräfta som aldrig någonsin vill överge min lilla borg igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0