Barn för att buffra för sin egen död?
Det här kommer inte att bli världens peppigaste inlägg, men vi kan väl tillskriva det alla tankar kring döden som jag har just nu + jetlaggat barn med feber (dvs kass sömn på alla i familjen).
So, i princip alla som jag känner är gravida just nu & om & om hör jag samma sak som "orsak" till att man skaffar ett syskon, att de inte ska vara ensamma med sorgen när föräldrarna dör. Alltså, ursäkta - är det bara jag som lite krasst tänker att det nog inte är så jätteofta som syskon faller varandra om halsen & leker hobby-terapefter med varandra när päronen trillar av pinn? Sure, om man är ung när det händer då kan jag se det, men är man en 40-50 år gammal & sitter på en egen familj är det väl den man primärt vänder sig till?! Dessutom, hur ofta hör man inte om folk där raka motsatta hänt - där syskonen kivas & bråkar om kvarlåtenskapen som ett gäng gamar.
Nej så här tänker jag, på den tiden när vi levde i ett bondesamhälle, då var syskon säkert jättebra för att se till att hålla igång gården. Men i dagens individualiserade samhälle kan jag inte se att det argumentet håller, snarare tror jag på ökad polarisering, mer av en "vi gentemot dem" mentalitet syskon & deras nya familjekonstellationer i mellan.
Så varför skaffar man ett syskon då - um, tja i mitt fall så hade det varit av rent egoistiska skäl. För att det är kul & härligt med en liten två-åring som tittar på en som om man var universums mittpunkt & jag kan se att man lätt kunnat sakna den tiden. Förutom när de är jetlaggade & sjuka dvs, då står mitt nuvarande beslut om "one and done" fast starkare än någonsin...
Kommentarer
Svar:
Nej de allra flesta skaffar nog sina egna vänner - åtminstone när de kommit till det stadie i livet att de har en egen partner. Försöker komma på om jag har någon vän med en riktigt tajt syskonrelation & det gapar rätt tomt.
Sen hör man ju ofta argumentet om "inbyggd lekkamrat" när det kommer till yngre barn, men det känner jag kanske lite är förälderns önskan om att få lite hjälp att underhålla den mindre knodden...
Ida
Svar:
Oj hjälp - ingen kontakt alls dem emellan? Det låter riktigt jobbigt!
& de där frågorna alltså... För oss/mig började de komma in när Tor var cirka 1.5, & jag kan bli helt vansinnig på dem. Dels för att folk kläcker ur sig dem som om de helt plötsligt kommit på VÄRLDENS BÄSTA IDE & sen kommer de uteslutande från folk som antingen inte har barn själva alternativt har ett barn & typ en miljon hjälpsamma släktingar. Så sitter man själv här, i princip utan någon som helst hjälp från familjen, & fixar precis att få vardagen att gå ihop & så föreslår någon att man är lite dum som inte fattar att det blivit "så mycket mer kärlek om ni skaffar en tvåa". Nej det hade det inte, jag hade fått ett mentalt sammanbrott & inte räckt till till någon.
Ida
Svar:
Åh Malin, vilken pärs att gå igenom - kan verkligen förstå om du inte vill försöka igen.
Sen det här med vad som händer med barnen om något skulle hända en, absolut ett scenario som är vidrigt att tänka på, men jag hade nog inte räknat med att ett syskon varit enbart till hjälp i det läget. Jag är övertygad om att den gudmor (med partner) som vi bett ta hand om Tor i fall att vi skulle dö skulle göra ett fantastiskt jobb (hon förlorade själv båda sina föräldrar i en brand när hon var tre), men tror att det varit ett betydligt "lättare" jobb för henne att fokusera på ett barn istället för två... Men förhoppningsvis hamnar ingen av oss i ett läge där det här någonsin blir aktuellt!
& vad fint att de blivit fosterfamilj - vilket fantastiskt starkt beslut att ta när man befinner sig i ett stadie av livet där man kanske egentligen är rätt "klar" med att ta hand om barn/tonåringar.
Ida
Trackback
