Världens sämsta flygresa...
OK, det här är ju ingen nöjestripp vi gör till Sverige - men man hade ju i alla fall kunnat önska sig en bättre start på det hela! Om vi tar eländet i punktform:
1. Tor började gråta redan på vår uppfart, "All done travel!"... Um, lite kämpigt när man inte ens kommit ut från stan & vet att man ska korsa hela Nord Atlanten.
2. Tor var ömsom hyper ömsom hysteriskt ledsen hela tiden vi var på Pearson. Tror sällan att Paul & jag har varit så svettiga.
3. Väl ombord möttes vi av världens suraste flygplanspersonal. Highlight från vår konversation med dem "You can't let your childs feet hang into the isle, if it was his head and we came by with the food cart that would be it. Any responsible parent would know that"
4. Vi kom fram 30 minuter sent till Köpenhamn & fick tokspringa till gaten. Där släpte de fortfarande på folk, men inte oss. Air Canada hade nämligen ställt in våra biljetter eftersom de inte skulle hinna få ut bagaget.
5. Under de tre timmar vi tillbringade i Köpenhamn fick Paul & Tor hänga en bra stund på egen hand eftersom det var här matförgiftningen från flygplansmaten kickade in. Herregud så dåligt jag mådde!
6. Tillslut fick vi nya biljetter till Stockholmsflyget. På rad 12, 14 & 17... För 2-åringar tycker ju så mycket om alone time när de är övertrötta & ledsna!
7. Väl i Stockholm dök inte vårt bagage upp. Det befann sig nämligen i ett "bagagehotell" i väntan på transit till Umeå. Tydligen omöjligt att låsa upp sagda rum & ge oss väskorna...
8. Tor var vaken mellan 12 & 2 på natten & sprang runt som en tok i hotellkorridorerna gastandes efter mjölk. Slutade med att han & Paul fick sitta & shotta mjölk i hotellbaren...
9.Eftersom vi inte fick väskorna kunde jag inte packa om saker till Umeå flyget, hejdå 125ml ny ansiktskräm från Clinique...
10. Dök väskorna upp i Umeå dagen efter? Nej men naturligtvis inte! Nu var de istället registrerade som "borttappade".
MEN - som vissa av er tippat på innan så var flygångesten inte fullt lika monumental som jag hade fruktat. Vi var alla så himla miserabla att det liksom inte fanns utrymme för mer känslor.
Kommentarer
Svar:
Ja det var verkligen sämst, allt flygstrul & bagage kan jag väl ta - men matförgiftningen kändes verkligen som too much. Jäklar vad skakig jag var när jag gick ombord på Stockholmsflyget, så himla glad för att Paul var med & kunde ta både handbagage & Tor!
Ida
Svar:
Alltså, det var den otrevligaste flygplanspersonal jag någonsin mött & då var det ändå inte som om Tor var speciellt jobbig på planet eller som om vi lät honom leva rövare - kändes så oförtjänt!
Vi fick köpa lite nya kläder & ska skicka in kvittorna på det, så jag hoppas att det blir beviljat. Har aldrig behövt be om kompensation innan!
Ida
Svar:
Ja det var ingen hitt. Ett är helt säkert, innan Tor är mer självgående kommer jag aldrig att flyga ensam med honom. Hade varit katastrof om jag varit själv med honom i Köpenhamn...
Ida
Svar:
Alltså, jag insåg redan när vi checkade in på flyget till Umeå att väskorna var borta eftersom kvinnan bakom disken bara "Um... & så kan jag ju inte se exakt var era väskor är, men det går säääkert bra!". & på vägen tillbaka hamnade en av våra väskor i Chicago... liksom bara, what?
Ida
Svar:
Ja det var en riktig rövresa. Tack & lov var personalen på flyget tillbaka jättegulliga, så vi hade bara otur på vägen ut. Sen hjälpte det ju att inte bli matförgiftad... det var kanske inte direkt en av höjdpunkterna i mitt liv.
& jag har bussat Paul på dem om kompensation!
Ida
Trackback
